Jag har nästan helt lagt av med att titta på TV. Anledningen är ju snuttifieringen och ytligheten som brett ut sig, faktiskt i alla kanaler.

I stället har jag börjat ha radion på. Mycket bättre.

I morse hörde jag dock något som retade upp mig rejält. En Alliansare pratade vitt och brett och länge om faran med Sverigedemokraterna i Riksdagen…

– För helvete, skrek jag till radion. Fattar du inte att du själv bäddat för det? Sjuka, arbetslösa och pensionärer lider under ett högre skattetryck. Ditt eget parti har gjort en film om "Bidragssverige" som är fullständigt vedervärdig och står sig väl i jämförelse med Sverigedemokraternas. Nä, håll klaffen!

Med jämna mellanrum får jag sådana där häftiga utbrott och för att jag inte ska falla död ner av hjärtsnörp stänger jag av alla ljudalstrande apparater. 

Tystnaden är ljuvlig.

Sen ringer telefonen. Jag får ett underbart kärleksfullt samtal. Det följs av flera. Så bjuder grannen på lammfärsbullar. Vi följs åt till Bondens marknad och när jag senare möter en partivän på Konsum som kort och koncist ger en lägesbeskrivning, känner jag mig fylld till bredden av omgivningens kärlek…

Tack till mina barn, mitt brorsbarn, till Rutan med de ljuvliga lammfärsbullarna och till Vanja III, min partivän.

Tack för en av de bättre dagarna i mitt liv!

PS Tack också till Lena Maria för "Här är ditt liv" DS