Jag vakade av i går morse, med det menas att jag får sova hemma några nätter. Om det nu går att sova vill säga. Jag har haft vissa problem med det på sistone, och det är fruktansvärt stressande och tröttar ut en totalt.

Efter drygt tre år som natt arbetare kan jag bara konstatera att det sliter på en. Det är länge sedan jag kände mig ordentligt utsövd, även då jag sover bra. Man kan inte sova tillbaka det man vakar bort.
Det har också visat sig i forskar rapporter att nattarbetare löper större risk för att få cancer och hjärt- och kärl sjukdomar. Man kan också bli väldigt osocial av att jobba natt. Samhället är ju inriktat på dag aktivitet.
Vi blir inte heller sedda på samma vis av arbetsgivare och chefer, då dessa finns på arbetsplatsen på dagtid.

Jag jobbar alltså natt på Tärnaby vårdcentrals vårdavdelning. Granhöjden heter det, och jag vet inte vad jag ska säga att det är för typ av vårdavdelning egentligen. Det vi nu ska syssla med på Granhöjden är rehabiliteringar, vi ska ha korttidsboende och vara slussen mellan sjukvården och annan form av boende, ex äldreboende eller hemmet. Det kommer nog ändå alltid att finnas de som vistas hos oss en längre tid. Vi har också två akutplatser på landstings-sidan, vilket är oerhört viktigt, annars måste alla observationer av patienter skickas iväg, vilket kan innebära att man skulle måsta åka till Storuman 13 mil bort om man ex slagit huvudet. Att dessa akutplatser verkligen behövs ser man på att vi ofta har överbeläggningar på akutsidan.
Jag måste säga att jag tycker att vi har väldigt bra sjukvårdservice i Tärnaby. Oftast kan du, vid behov vid akuta fall, träffa läkare här dygnet runt. Vilket faktiskt är oerhört viktigt med tanke på avstånden.

Vi står inför stora omstruktureringar inom äldreomsorgen här i Tärnaby just nu, och det känns som att mycket hänger i luften än. Det skärs ner både på boendet på Granhöjden och på personalen. De pengar Storumans kommun ska spara inom omsorgsenheten ska sparas här hos oss.
Detta skapar naturligtvis oro och otrygghet på arbetsplatsen, vilket vår arbetsgivare har väldigt svårt att förstå.
Arbetsgivaren säger att man hoppas slippa säga upp personal, och att personal minskningen ska ske med pensionsavgångar. Men blir det så i slutändan och måste någon ex byta arbetsplats?
Huset som vi håller till i ska byggas om, vilket vi anställda nog alla är glada åt. Men när och hur vet vi inte riktigt än.
Ja, det kanske inte är någon som riktigt vet än vad som ska hända.
Det pågår också, har vi förstått, ett politiskt krig i denna frågan, mellan politiker från Tärnaby, som är färre, och politikerna i kommuncentrat Storuman, som bara ser möjligheterna att spara pengar.
Och mitt i detta finns vi, personalen på Granhöjden, och våra vårdtagare.
Kort sagt, vi har ett kärvt arbetsklimat just nu.

Vi är ett väl fungerande sammansvetsat arbetslag, tack och lov. Vi respekterar varandra, och de schismer som ofta finns mellan dag- och nattpersonal märker då i alla fall inte jag av på Granhöjden. Inte några andra schismer heller, för den delen. Vi trivs med varandra, och det är väl också därför vi inte vill att någon ska bli uppsagd eller måste flytta.

Man kan tro att det bara är tungt och slitsamt inom äldrevården, och visst, det är den ena sidan av det hela. Men det är också mycke glädje och humor. Vi som jobbar vet att vi behövs, fast vi sällan eller aldrig får höra av vår arbetsgivare att vi gör ett bra jobb. De tycker bara att vi ska klara av mer, och att vi gnäller i onödan. Allt ser ju så fint ut, på deras papper.
Men härom kvällen när jag kom på jobbet, låg där på bordet i personalrummet, ett personligt tack- kort till var och en av oss i personalen, från en anhörig vars livskamrat bott hos oss sina sista år i livet. Och i kylskåpet stod en stor smörgåstårta. Det är b l a sådant som värmer en i hjärtat och gör att man orkar jobba vidare, trots att arbetet är tungt, och det ska sparas pengar.