Det är måndag och ett underbart väder, sol och +0,8 grader.
En helt fantastisk dag.
Och det pågår ett OS.
Jag är egentligen inte så intresserad av idrott. Men OS kan man inte riktigt undgå, när resten av familjen är intresserad. Den idrott som ändå ligger mig ganska varmt om hjärtat är längdskidåkning, och så tycker jag om att titta på rally!
Svensk längdskidåkning är ju inte precis på topp just nu, tyvärr.
Fast jag är helt säker på att Anders Södergren hade tagit guld i går med bättre vallade skidor. Det känns ju extra jäkligt, när killen själv gjorde allt han skulle.
Jag såg också på puckelpist faktiskt, där svenskan borde ha haft en medalj. Men så är det ju med domarsporter, det är inte alltid de bästa som får medalj.
Jag tycker att sport krönikören Patrick Krainer i VK hade skrivit en mycket bra krönika i dag.
Anna-Carin Olofsson misslyckades totalt, ja, visst var det synd. Men jag tror att svenska idrottsmän och kvinnor behöver mental träning inför sådana stora tävlingar som OS. Jag är naturligtvis ingen expert, men jag tror att det sitter en hel del i det, och det har svenska sport journalister ganska stor skuld i! Inför varje OS så har sport journalisterna de svenska medaljerna färdiga redan före spelen börjat. Och det är samma orimliga krav varje gång det ska vara OS, och samma besvikelse då det blir ett misslyckande.
Den enda som hittills inte verkat ha några nerver inför stora tävlingar alls, är ju Anja, även om jag tycker att man ställer på tok för höga krav på henne! Nu väntar sig sport journalisterna att hon helst ska ta fem guld! Ja, jag säger då det. Hon är det ena av våra två enda realistiska medalj hopp, men hon är faktiskt inte mer än människa. Jag hoppas att det går bra för henne, trots att jag inte är särskilt intresserad av hennes sport. Mest tänker jag att hon inte ska skada sig i störtloppet, och jag känner medlidande med hennes mor som måste genomlida det.
Inför nästa OS tycker jag att man ska köra, förutom den vanliga hårda träningen, mycke mentalträning med de svenska idrottarna och isolera dem från svenska sport media och journalister. Då kanske det går bättre.
För svensk längdåkning ser det ju mörkt ut just nu tycker jag tyvärr. Här hemma diskuterar vi en hel del om vad det kan bero på, eftersom längdåkning är ett intresse vi delar inom familjen. På tv för ett tag sedan intervjuades norrmän om varför de tror att de är så bra på vintersporter. Då var det en som sa att han trodde det berodde på att de var friluftsmänniskor som var ute mycket i naturen med barnen. Och jag tror att det också kan vara ett av svaren. Norska familjer umgås mera rörligt med varandra, och barnen är vana det. Men jag sätter upp ett varningens finger åt Norskarna som kommer till Sverige på ledigheten och åker skoter, glöm inte bort skidorna, då blir ni lika dåliga som svenskarna. Skotern är bra men??.. I Norge håller man på lagen när det gäller skoteråkningen, vilket begränsar den lite, till fördel för vintersporter som skidåkning kanske? Någonting vi Svenskar borde tänka lite på?
Man hör ju bara hur det låter i skolklassen här på skolan i Tärnaby, när det ska vara idrott eller friluftsdag på längdskidor. Det blir ett väldigt ojande, och flera sjuka eller ha glömt sina grejor, eller har inga. Vi svenskar orkar inte med en så fysiskt krävande sport som längdåkning. Då är ex alpin skidåkning mycke bekvämare att syssla med.
Det är oerhört tråkigt men det ligger nog en hel del i det. Vi svenskar rör på oss så lite som möjligt. Och blir fetare och fetare och i allt sämre skick.
När man på våren börjar åka ut med skotern på fisksjöarna här, så kan man ofta se folk som borrar sina fiske hål med motorborr, och jag brukar tänka det att ?undras om den där människan har ont i armarna eller axlarna?? Då kan jag ju förstå om man använder en motorborr, men inte annars.
Vi gör det allt bekvämare för oss själva. Och barnen tillbringar allt mer tid framför tv och dataspel, istället för att vara ute och leka och röra på sig. Föräldrarna orkar inte fara ut på skidtur med sina barn, man jobbar för mycket och det tar för mycke tid.
Det är bedrövlit, och kommer att straffa sig längre fram.
Jag kommer ihåg när jag själv vax upp på Bergastigen i Tärnaby. Vi var många ungar på gatan, som med anledning härav också kallades "spermastreet".
Och det var alltid fullt med lekande ungar ute på gatan och på den lekpark vi hade. Det var bara under middagstid och sent på kvällen som ingen var ute och lekte. Ja, jag har många härliga minnen från min uppväxt där, från den tiden då ungar lekte.
Hemma hos oss sätter vi gränser för data och tv- spel. Vi försöker att se till att ungarna är ute och rör på sig. När de äldsta barnen var i skolåldern tävlade de i längdskidåkning, och vi åker fortfarande längd, även om ingen tävlar numer. Det finns skidspår uppdragna runt jälan, och där åker våra ungar skidor i sällskap med grannens ungar. Och de verkar ha väldigt roligt.