Att sitta vid köksbordet på morgonen, bara jag och min karl. Dricka kaffe och höra hur det knastrar från elden i vedspisen. Ladugården är gjort och mjölken uppsilad. Ute skiner solen och det verkar bli en härlig dag, ja, det känns gott.
Snart kliver lilla fröken upp och ökar på tempot lite.
Uppe i ladugården är det också ett livligare tempo, där studsar sju pigga killingar omkring.

I går var jag ute på min första skoteråkar- tur för säsongen. Det var härligt, men det är så lite snö att genrisbuskar och klingerris är framme. Det tål att man tänker på hur och var man kör skoter i terrängen i vinter, man kan skada underlaget.
På en myr låg en ensam ren och iakttog oss där vi kom. Vi såg några ripor också, deras klädesdräkt var fortfarande helt vit.
Ja, inte blir det någon sommar på en bra stund än.
Vi såg inte en enda skoter till, det var väldigt tyst och lugnt.

Eftersom det är så lite snö har vi haft problem med vattnet. Det är så att det fryser i dammen från vilken vattnet rinner in i brunnen. Det går att åtgärda, men det är jobbigt, både att spetta isen och sedan att hålla på och rengöra alla silar i kranarna och till tvättmaskinen.
Men vi har otroligt gott kallkällvatten som det är värt att kämpa för.

Ja, hela vår livssituation är värt att kämpa för. Och i den ingår denna möjlighet att färdas fritt på skidor, på snöskoter i den fjällvärld där våra förfäder färdats fritt. Att kunna jaga och fiska där våra förfäder funnit sin föda sedan urminnes tider. Att ha rätten att, om man vill, freda sin tillvaro mot turisters rekreations körning på snöskoter, som inte alltid är så trevlig.
Rätten att kunna välja sitt liv helt enkelt.