Det klarnade upp här fram på eftermiddagen.
Annars var det inte så fint väder, och ungarna skulle iväg på skidutflykt.
Det är annars ganska typiskt, i går var det jätte fint hela dagen.
Jag har hemma en unge pga. skidutflykten. Han har legat sjuk, ordentligt med feber och snuva, och han hostar styggt än. Så han fick stanna hemma i dg, vi vill inte ha honom sängliggandes igen.
Annars tycker våra barn om dessa skidutflyktsdagar. Det blir något annat mot skolan. Sedan tycker jag att det också är viktig undervisning. Barnen ska lära sig att vistas ute i naturen. En del ungar kommer aldrig ut annars.

Annars är vi fortsatt bekymrade.
Vi pratar mycket om jakt och fiskerättsutredningen, gränsdragningskommissionen, rovdjurspolitiken, och sökandet efter uran i våra marker. Hör allt detta ihop? Ja, onekligen är det faktiskt en hel del pusselbitar som verkar passa ihop tyvärr.
På sameradion den 30 mars hade de ett reportage där de tog upp att ett Kanadensiskt bolag vill bryta uran inom Tåssåsens samebys betesmarker.
Detta gör mig bestört!
Jag vet att det inte är tillåtet med uranbrytningar i Sverige. Men det behövs ju bara en lagändring i riksdagen så är det fritt fram.
Och i uran brytningar ligger det massor av pengar.
Och i Sverige har det alltid fungerat så att det är pengarna som styr.
Får vi en borgerlig regering är det inte troligt att man följer 1980 års folkomröstning och avskaffar kärnkraften. Då vore det ju fint med egen uran!
Ja, jag litar inte ens på Ulrika Messing när hon dyrt och heligt lovar att så länge hon är näringsminister så blir det ingen uranbrytning i Sverige. Varför tillåter hon då att man provborrar efter uran??
Om det aldrig ska brytas så behöver man väl inte veta var det finns heller!!

Ska vi ha urangruvor här i den Svenska fjällvärlden så är det inte bara döden för rennäringen, ingen av oss kan ju leva kvar här.
Och jag är rädd att det är där för man försöker urholka äganderätten. Kan man inte visa att man har äganderätten till marken så blir det billigare för det bolaget som vill bryta ex uran. Och samebyarna äger ingen mark, de har bara en svagare bruksrätt och de går alltid att köpa ut dem till ett billigare pris än den som verkligen äger någonting.
Samebymedlemmarna har också lättare att flytta på sig, då de ju redan i dag lever som nomader. De är kanske inte lika fastrotade som vi som lever här året runt. De är lättare att köpa ut. Och fast det alldeles säkert inte är alla renägare som vill sluta med sin näring och flytta på sig för att det ska brytas uran, så brukar det alltid lyckas att köpa ut samebyn. Med nog mycket pengar på fickan så brukar de ge sig för de exploaterande företagen. Dessutom har många av dem inte sina rötter här, så vem bryr sig.
Jag önskar att vi alla fjällens folk skulle kunna strida tillsammans mot det hot som finns på himlen mot allas vår existens.
Men jag är rädd för att rennäringen kommer att låta sig köpas, även om jag inte tror att alla renägare vill det.
Det är inte som att renägarna bryr sig om sina renar och betesmarker som förr. Man har passiviserats till att ta emot bidrag, det är bekvämt och bra, och säkert också en pusselbit.
För mig, och de flesta bofasta utanför rennäringen är det en fråga om själva livet. Jag skulle säkert fortsätta äta, sova, jobba och andas om jag ex flyttade till Umeå. Men jag skulle inte leva.