Jag tror på Gud.
Och jag tror att Gud skapade mannen och kvinnan för att vi ska komplettera varandra. Där mannen brister tar kvinnan vid och tvärtom.
Jag tror att Gud hade menat att vi skulle leva i balans med varandra, och inget av könen skulle vara lägre eller högre stående på något vis.
Mannen är lika viktig och lika mycket värd som kvinnan.
Vi behövs båda könen, annars dör människan ut.
Jag tror att det faktiskt är så enkelt.
Och faktiskt har fjällets folk förr levt på det viset.
Vare sig man var nybyggare eller renägare, så visste man varandras betydelse.
Man måste vara två för att överleva i fjällen.
Var och en hade sina sysslor, och alla sysslor var lika värdefulla.
Men genom tiden har denna bild förändrats.
Nu anses det som mindre värdefullt, ja, nästan fult att som kvinna ta hand om sin familj. Det är inte nog hög status i att uppfostra sina barn själva.
Och allt har med pengar att göra, för det är ju ingen som betalar dig för att du "arbetar som hemmafru". Vilket otroligt fult ord "hemmafru"! Detta ord betyder att du går hemma och latar dig och blir inskränkt i huvudet.
Du blir en slav åt din familj, utan möjlighet att bli fri!
Ja, det låter fruktansvärt!
Jag var en sådan inskränkt slavinna i 18 år.
Det är nästan så att jag inte törs säga det, men dessa år har faktiskt varit de bästa i mitt liv. Jag hade förmånen att få se mina barn växa upp, på kvällen kunde jag berätta för min karl om barnens framsteg i utvecklingen.
Och jag märkte aldrig av att jag utförde slavarbete och blev avtrubbad i skallen. Sånt märker man inte.
Jag kände mig som navet i familjen, ingen klarade sig utan mig, och jag var minst lika uppskattad och betydelsefull som jag i dag är av min arbetsgivare.
Och jag hade precis lika mycket att säga till om i ekonomiska och andra frågor som gällde familjen. Vi har alltid fattat beslut tillsammans.
Visst hade jag tråkiga sysslor, städa, tvätta, men detta övervägdes av barnen, och samvaron med dem, och friheten att själv förfoga över dagarna.
Ja, det var knappt om pengar, och det är aldrig roligt att säga till barnen att du kan inte få det där för vi har inga pengar. Men å andra sidan behövde de inte höra att vi har inte tid. Och då är det ju frågan vad som är viktigast, tid eller pengar, och det måste man nog prioritera själv.
Jag skulle naturligtvis inte gråtit om jag varit rik som ett troll och kunnat ge barnen båda delar, men hur många har det så förspänt?
I dag jobbar jag deltid och är mycket ledig tillsammans med lilla fröken, och jag känner mig ganska nöjd med det.
Jag tror att dagens människor är så onöjda därför att de inte vet sitt eget värde. De tror att de måste prestera en välda massa, inte minst på arbetsmarknaden för att höja sin status som människa. Och det har uppstått en väldig obalans mellan könen, där vi istället för att stötta varandra, hackar på varandra och ser på varandra som konkurrenter. Denna obalans gör människor olyckliga, och ökar antalet skilsmässor. Dagens kvinnor är så onöjda, och karlarna är förvirrade i sin mansroll!
Och tyvärr bidrar jämnställdhetsdebatten bara till att öka på eländet.
Mannen och kvinnan är skapta olika, men ingen är värdefullare än den andra.
Om vi kunde acceptera detta skulle människorna bli lyckligare och nöjdare med livet, det är i alla fall jag övertygad om.