Lilla fröken sjunger i dag. Hon sjunger " hä gör ont, sä ont" högt och ljudligt och ser mycket nöjd ut.
Hennes smärtor är nog hittills väldigt marginella, hon lever ännu i en skyddad omgivning utan vetskap om hur ond verkligheten verkligen kan vara. Hon har inte axlat arvsynden än, och jag önskar att hon ska slippa den.
Men jag funderar på hundarna då? En hund kan verkligen se skamlig ut, är det bara som det syns? För en hund kan väl inte se att man måste vara rik och ha en fin utbildning för att anses vara betydelsefull?

Min karl och näst yngsta dottern har skjutsat yngste sonen till Tärnaby för att han ska med bussen till Luspie, Storuman.
Yngste sonen har slitit hårt med att putsa färgen från farfars gamla kökssoffa som vi fick av honom när vi flyttade ihop.
Vi har inte använt den på några år, och nu var det meningen att äldste sonen skulle ta den till sin lägenhet. Men nu är planerna ändrade och vi tänker ta in den i köket igen istället. Så i helgen har sonen jobbat frenetiskt med att snygga till den och nu är det bara ett nytt lock som fattas, ja osså lite olja förståss.
Han är duktig den pojken, och han ger sig inte i första taget när han väl börjat med någonting.
Ja, jag är oerhört stolt och glad åt alla våra åtta barn, de är duktiga allesamman.
På olika nivåer förståss.
De försöker verkligen själva ordna upp och klara av sina liv, trots arvsynden och allt annat här i livet. De verkar bli självständiga tillslut. Det är ju det vi som föräldrar strävar efter, för vi kommer ju inte att alltid finnas i deras liv.
Visst, man kommer nog aldrig att sluta oroas för sina barn, även han som är 25 är ju för alltid mitt barn. Men vi talar till varandra som två vuxna i dag, och jag känner att han har lärt sig ta ansvar. Jag litar på honom, även om jag ju hör ibland att han fortfarande är ung, men det vore ju hemskt om han tänkte och tyckte precis som en 44 åring !

Min karl och näst yngsta dottern skulle åka lite skidor innan de kommer hem.
Dottern är en sju rackare till längdskidåkare, hennes storasystrar har inte en chans! Ja, inte jag heller förässten. Hon gillar verkligen att susa fram på spåret på sina skidor. Kanske skulle hon ha tyckt att det vore kul att tävla? Men som jag ser det så måste vi flytta i sådana fall, och det vill nog inte hon heller. Inte än i alla fall.
Nu har jag bara en natt kvar innan jag blir långledig. Skönt!
Jag ska försöka ägna min ledighet åt att baka och greja lite här hemma.
Det är inte så långt kvar till det är advent.
Ett år går verkligen fort!