I går satt jag vid symaskinen hela dagen och tråcklade med nya julgardiner.
Min karl har satt in ett nytt vardagsrumsfönster åt mig, så nu måste jag göra om gardinuppsättningarna. Jag hatar att sy gardiner!
Det är så otroligt tråkigt!
Osså ska det förståss jävlas också.
Min karl brukar hålla till ute med olika sysslor när jag syr gardiner.
Jag hade gruvat mig för detta projekt men nu måste jag ju bara dra igång, det är första advent till helgen.
Men jag är inte färdig än, jag får försöka slutföra det i morgon.
Det var ett riktigt skit väder i går, och mormor fyllde år. Hon och morfar kom upp hit med tårta och äldste sonens hund, då han skulle börja jobba.
Men det var dåligt man tog sig fram. Vägen in hit var nästan oframkomlig då plogen inte gått sedan kvällen före. Våran egen väg var blockerad av en Smukk.
Det är en jätte härlig kille som är kompis till våra barn, och som svängde om på sin väg mot Storuman bara för att kolla om han skulle ta ner några grejor till vår näst yngste son i Storuman. Så min karl fick försöka röja lite sörja efter tårt kalaset, så att det skulle gå att köra in här.
På torsdagkväll kommer grannarskäringa hem från sin första praktik vecka, hoppas att min karl kan laga vägen åt henne så att hon kommer sig fram till sitt hus. Det är aningen synd om min karl just nu, han har ett förfärligt ryggskott.
Tur att han har traktorn.

I dag har vi varit ner på byn en sväng. Vi har b l a haft utvecklingssamtal för lilla fröken. Det verkar gå bra för henne, trots att hon är minst och bortskämdast och aldrig behövt prata för sig här hemma. Hon har bara skrikit så har det hon velat ha infunnit sig. Jag vill hävda att det inte är jag och hennes far som skämmer bort henne värst, det är hennes storasyskon.

Jag läste i tidningen i dag om att nu har ungdomar i Umeå börjat att droga sig med hostmedicin! Den här medicinen är förbjuden i Sverige då den har farliga biverkningar, men man kan beställa den via Internet.
Vad är det för fel när ungdomar riskerar sitt liv för att kunna droga sig? Är livet så hemskt att det inte spelar någon roll om man lever längre?
Egentligen är det väldigt lätt att bli ohyggligt deprimerad när man ser hur det ser ut i vardagen nuförtiden.
Barn och ungdomar går på antidepressiva mediciner och sömnmedel för att orka leva, eller så tar dom droger som kan döda dem eller göra dem invalida för livet.
Varför är det så här?
Och vad ska vi göra för att förändra detta?
Jag tycker att livet i dag har på tok för högt tempo och vuxenvärlden sviker ungarna! Allt är så stressigt så vi hinner inte ens lyssna på våra barn.
I söndags kväll var jag och äldsta dottern till kyrkan på en gudstjänst som anordnats av konfirmanderna och deras lärare. Vår näst äldsta dotter går och läser, så hon var med och höll i gudstjänsten tillsammans med sina kamrater.
Det var en annorlunda gudstjänst som hade just det budskapet, att vi vuxna måste se och lyssna till våra ungdomar. De har så mycket att säga trots att vi kan tycka att det bara är stökigt runtom dem.
Jag tror att vi vuxna måste börja förstå att vi annars kommer att förlora en hel generation i självmord och droger.
Det är hårt att vara ung i dag.