Det har varit hektiskt den här senaste tiden.
Förra veckan var vi ner till Umeå och närvarade vid näst äldste sonens sjuksköterskeexamen. Själva avslutningen hölls i Umeå stadskyrka och den var väldigt högtidlig och fin, och visst känner man stolthet i bröstet över sonen som faktiskt tog sin examen! Ja, jag är så glad för jag vet att han har funnit sin plats på arbetsmarknaden, han kommer att trivas med sitt jobb, det tror jag i alla fall.
Vi var ner hela familjen och vi hade morfar med oss, vi tog upp en hel kyrkbänk i kyrkan. Mormor skulle förståss också ha varit med, men hon låg inne på lasarettet för att undersöka sina kranskärl, och det blev naturligtvis komplikationer, så hon kunde inte vara med.
På kvällen åt vi en god middag och spelade pingis i en festlokal på gården där sonen bor. Vi klädde ut honom i sjuksköterske-mundering, ja, han såg verkligen ???rolig ut. Näst yngsta dottern fyllde tolv år också den här dagen så vi hade en hel del att fira.
Det var bara tråkigt att mormor inte fick vara med. Och visst dämpade ju oron över henne glädjen en del.
På lördagen åkte vi hem, och då hade vi mormor med oss i alla fall!
Natten mot måndagen jobbade jag. Det var min jobbarhelg, men jag hade tagit semester två nätter för att kunna åka ner till Umeå. Men eftersom det är en stor förlust att ha semester en jobbarhelg när man som jag arbetar på nätterna, så jobbade jag sista natten själv.
Jag hann kanske sova en halv timme sedan jag kom hem på morgonen, då min karl väckte mig med det fasansfulla beskedet att min mor var på sjukstugan, hon hade bröstsmärtor och andnöd!
Efter kontakt med sjukan i Tärnaby så åkte vi in. Min mamma hade piggnat till lite när vi kom dit, men när min mor beordrar min far att ringa sjukan och säga att de ska skicka ambulansen efter henne, ja, då är det allvar!
Då blir man riktigt, riktigt rädd!
Läget var stabilt när vi kom ner till sjukstugan, ändå känner man ångesten krama hjärtat!
Föräldrar ska leva och vara friska! Det är deras skyldighet!
Jag kommer aldrig att bli vuxen nog att tänka, tycka eller känna något annat!
Jag har ju bara en pappa och en mamma!
Dom är båda så oerhört viktiga i mitt liv, i mina barns liv, min karls liv och jag vet att de är lika viktiga i min systers och hennes familjs liv!
Därför var det inte heller en alldeles enkel uppgift att ringa min syster och meddela att vår mor var på väg i ambulans neröver.
Naturligtvis blev hon lika rädd som jag, som pappa!

Nu i dag känns det som jag andas någorlunda normalt igen.
Min mamma hade nog en liten infarkt, men nu mår hon bra, och jag ber till Gud att hon får fortsätta göra det, att det inte tillstöter något mera, att hon blir opererad snart och kommer hem till oss igen. Näst äldsta dottern sa att " Dom måste ju operera henne snabbt, så hon blir frisk, hon har ju så många barnbarn!"
Ja, tänk om läkarna kunde prioritera efter det!

När ens föräldrar blir sjuka så blir man så liten, så sårbar, så oerhört rädd! Rädslan tar stryptag på en!
Det slutar totalt att fungera i huvudet!
Och allt detta försöker man dölja för barnen och för varandra.
Vi stöttar varandra, och då kan vi inte blotta vår rädsla.

Min mamma är stark!
Hon har haft reumatism i 26 år utan att vi egentligen förstått det.
Jo, vi har förstås sett att fingrarna blivit krokiga och vanställda, och hon åker ner på dagvård och lasarettsbesök till Umeå ibland. Men hon klagar aldrig!
Ibland kan hon liksom i förbifarten säga att hon har sån värk, ungefär som om att "ajdå vad det blåser i dag"
Och hon stickar inte sockar och vantar längre.
Men hon är varken gnällig, bitter eller vrång.
Det skulle säkert jag vara.
Jag har haft ryggskott ibland, och det har gjort mig odräglig.
Min mamma fick reumatism samma vinter som vår äldste son föddes.
Hon var 45 år och jobbade på posten i Tärnaby då.
Jag och min syster tyckte i flera år att hon skulle ta sjukpension och spara på sig själv lite.
Vi sa att "posten går inte under för att du slutar" Det gjorde den visst!
Mamma pensionerade sig och vi har inget postkontor kvar i Tärnaby längre!
Vi har skrattat åt det sedan.
Vad jag längtar efter att få skratta med min mamma igen!

Det har varit några kalla dygn med ner mot minus trettiofem grader kallt här på Bygget i Mosekälla.
Just nu "kräksnög hä" och är minus en grader kallt.
"Kräksnög" innebär att det snöar ordentligt, ett utryck som äldste sonen brukar använda.

Jag har varit på fritids- turist och utbildningsnämnds möte i Storuman i dag. Det var faktiskt ganska intressant ändå, jag somnade inte även om det var lite nära. Men det kunde bero på att jag var uppe klockan fem i morse.
Jag undrar bara stilla hur jag ska orka och hinna med detta också??
Jag ville ju egentligen inte alls bli politiker! Det är mycket roligare och bättre att få stå bredvid och skrika högt åt alla dumheter!
När jag kom hem till Tärnaby igen hälsade jag på min pappa innan jag drog på möte med föräldrarådet.
Usch, jag håller på vara som en sån där karriärist som springer runt med portföljen på olika möten utan att få nåt vettigt gjort!
En sådan där människotyp som jag aldrig förstått mig på.
Men nu ska jag gå och sova, det känns tydligt att jag behöver det.
Jag känner mig trött i både kropp och själ!