Spänningen och krampen i kroppen släpper så sakteliga.
Jag har suttit i soffan och känt den fysiska smärtan till följd av spänningen i kroppen. Jag har värk i käken i nacken ner till skuldrorna. Jag har ont i benen, men vad gör det!
Jag är världens lyckligaste dotter i kväll, jag delar den lyckan med min syster.
Vår lilla mamma är opererad och operationen gick bra!
Hittills har hon också hämtat sig bra och mår efter omständigheterna bra.
Den lättnad jag känner är obeskrivbar! Jag vet att min syster vet vad jag menar, och säkert andra också som upplevt liknande saker. Det hjälper inte i sådana här lägen att man vet att läkarna är enormt skickliga och har gjort många sådana här operationer och kan sin sak. Oron finns där hela tiden, ångesten hotar nästan att kväva en. Det finns en risk med alla operationer!
När min syster ringde strax efter klockan tolv i dag var jag tvungen att ta några djupa andetag innan jag svarade, men jag hörde ganska omgående på hennes röst att allt gått bra. Då brast det, all uppdämd rädsla bara forsade ur mig, och vi grät av glädje där i var sin ände och med 38 mil emellan oss i telefon.
Det känns så mycket lättare att andas.
Visst, krisen är väl kanske inte helt över, hon intensiv övervakas än, även om hon flyttats från själva uppvaket. Men hittills när jag pratade först med min son och sedan med min syster i kväll så var allt väldigt bra. De har båda två varit och tittat till henne under dagen, och de var båda till henne i kväll.
Mamma var vaken och mådde som sagt efter omständigheterna bra.
Pappa var uppe här hos oss och åt i kväll, och han såg mycket lättad och glad ut.
Detta har varit en pärs för honom, de har levt tillsammans i över femtio år!
Jag hoppas bara nu att resten av rehabiliteringen går bra, och att mamma snart är hemma hos pappa igen.
Detta har varit en otroligt jobbig upplevelse för oss allihopa, det har verkligen känts skönt att vi har varandra. Pappa, jag och min familj, min syster och hennes familj och våra morbröder. Och förstås alla andra som hört av sig och brytt sig om. Tack ska ni alla ha för det!

Nu ska jag krypa i säng och sova lugnare än jag gjort tidigare. I morgonkväll är min ledighet över, då går jag på och börjar jobba igen.
Vilken tur att jag varit ledig under den här tiden. Det har nog inte funderat så bra att vaka och försöka sova på dagarna.

För övrigt har jag inte så noga reda på vad som händer i världen. Den här gågna veckan har varit lite difus. Ja, jag har ju inte undgått att höra talas om Jens framgångar i pisterna, det gick ju jätte bra även i kväll, kul!
Jens och jag har en gemensam anfader, Noak i Virisen. Han kunde bota sjuka och se in i framtiden. Och just nu tycker jag nog att framtiden ser ganska lovande ut, både för slalomässet och mig.
Jag ser framåt med tillförsikt.