I dag har jag verkligen försökt distrahera mig med annat, men jobbet ligger ändå hela tiden i bakhuvudet. Hur ska detta bli, vad kommer att hända i framtiden till följd av detta?
Den här frågan splittrar personalen och den splittrar bygden.
Många tycker att Stefansgården ska vara kvar som demensboende, därför att man tror att det är det bästa för de dementa. Vi vet alla att man helst inte ska flytta på människor med demens, men frågan är ju hur mycket de egentligen skadas av en flytt? Jag tror, utan att vara expert, att de blir oroliga en tid vid själva flytt tillfället, men sedan återgår deras liv till sin vanliga rytm igen. I regel är en dement människa ganska dement redan när man flyttar in på ett boende, men de lugnar ju ner sig då! När man flyttade de dementa från Fjällvråken på Vikbacka till Stefansgården så tycker jag att man gjorde en onödig flytt! Jag förstår den inte, jag undrar om inte den gjordes bara för att rädda kvar Stefansgården? Den gången hördes knappt inga protester! Kanske lite funderingar från den personal på Fjällvråken som då fick lämna över sina dementa till ny personal på Stefansgården, men annars var det tyst!
Och då borde man ha protesterat! De dementa fick inte bara byta boende utan även personal! Från personal med vana och utbildning för dementa till personal som inte hade samma erfarenheter. Och jag är övertygad om att den dementes trygghet sitter i de som vårdar dem och inte i huset de ska bo i!
Men det gick det också, det var en orolig tid, men det blev lugnt! Den här flytten nu, innebär bara nytt boende för dessa dementa, de får ha kvar sin personal som känner till dem. Jag tror att man hade kunnat göra det till en väldigt lugn och fin övergång. I stället blev det nu en massa ilska och frustration, och personal som mår dåligt!
Den här gången förstår jag varför man flyttar, det är en nödvändig flytt som kommer att innebära förbättringar. Jag kan inte se någonting som blir sämre.
Därför känns det så sjukt det som nu sker!

Nu tänker jag kämpa för att känna att jag är ledig! Jag är skyldig min familj det.
Jag ska gå på personalmöte i dag, men sedan ska jag vara ledig.
Till natten vet jag också att kollegan som jobbar förhoppningsvis har en sköterska på huset, och hon trivs bra med ensam jobb. Så då känns det ju bättre. Det är ju så, vi tacklar saker på olika vis. Men även om man tycker att ensam jobb är okey så är det människor vi ska ta hand om, och det finns moment då vi faktiskt måste vara två. Det handlar ju om säkerhet, både våran och patientens.

Det är grått och trist väder i dag, just nu snöar det.
Vårat hus har nästan försvunnit i snön. Trots att fönstren är framskottade flera gånger så tittar jag uppåt för att se ut.
I dag törs vi kanske träffa mormor och morfar igen efter magsjukan vi haft i huset. Det kändes onödigt att smitta dem med sådant. Men mormor blir piggare och piggare, mer besvärlig att hålla lugn. Hon är otålig min mor och hon förväntar sig ha den kondition hon hade före operationen. Jag tror ju att när hon hämtat sig ordentligt och kommit tillbaka, så ska hon se att hon är i ännu bättre kondition, men det tar förståss sin tid.
Nu ska jag börja göra oss i ordning för att åka ner till Tärnaby, familjen ska följa med.