Läste i dag Elisabeth Karlssons debatt inlägg om en god äldreomsorg i Tärnaby.
Det gör en lite betänksam att Socialdemokraterna här i Tärnaby nu sprattlar så frenetiskt i det nät som de själva knutit??
Frågan om Stefansgården och dess framtid har stötts och blötts i omsorgsnämnden under bra många år, och där har Elisabeth suttit som fritidspolitiker. Men jag har aldrig kunnat utläsa några protester från henne under de åren. Det har funnits en referensgrupp av kommunfullmäktige politiker från Tärnaby, där har funnits socialdemokratiska politiker som har tittat på äldrevården här i Tärnaby, och de har även tittat på och godkänt ritningar för ombyggnaden av Granhöjden och tillbyggnad av Vikbacka! Varför har man inte protesterat högljutt då?? Nej minsann, jag förstår ingenting alls!
Elisabeth lovordar i sin debattartikel Stefansgården som demensboende, men faktum är ju att Stefansgården är inget demensboende, dess utformning och ide är inte tänkt för dementa, det byggdes för fysiskt handikappade. Det är ett boende lämpat för äldre som har glädje av och möjlighet att utnyttja lägenheterna och de gemensamma utrymmena.
Hon skriver om anhöriga som är bosatta på annat håll och deras möjlighet att kunna bo hos sin demente anhörig på Stefansgården när de är på besök i Tärnaby.
Vilka vill "sova" hos sina dementa anhöriga? Det kan bli väldigt lite sömn. Hur många anhöriga orkar ens hälsa på sin demente anhörig?
Hur många anhöriga använder lägenheternas kök? Är ett demensboende till för de dementa eller deras anhöriga? Javisst ska de anhöriga som besöker sin demente anhörig känna sig välkommen och få ett bra bemötande och bli bjuden på kaffe, man ska om man vill kunna dricka det inne i lägenheten i avskildhet med sin demente anhörig om man så vill. Det går alldelens ypperligt på Granhöjdens boende.
Jag tror att ännu färre "vänner" besöker de dementa. Det är nog mest frikyrkorörelsen som kommer och sjunger och hälsar på ibland. Elisabeth skriver att par kan bo tillsammans på Stefansgården, sedan maken/makan blivit dement, och den andra parten inte orkar sköta sin anhörige hemma längre. Förvisso en god tanke, men det händer nog inte så ofta. Och det skulle inte bli den lättnaden som den friska parten behöver.
Elisabeth skriver i sin debattartikel att boende och anhöriga är mycket nöjda med verksamheten på Stefansgården i Tärnaby. Ja, hur skulle de kunna vara annat?? Och inte skulle det bli någon skillnad på Granhöjdens demensboende, det är ju samma personal. Och den personal som av någon anledning inte skulle fungera lika bra för de dementa nere på Granhöjden, kanske ska fundera på annat jobb? Jag tycker att man fokuserar på en massa irrelevant dravvel i den här debatten i stället för att fokusera på den faktiska vården. På Granhöjdens demensboende blir inte den något sämre, hur sjutton skulle den kunna bli det?
Tillgängliheten till läkare och sköterska blir ex mycket bättre än den är i dag.
Låt Stefansgården bli ett seniorboende, då utnyttjas lokalerna till fullo!
Ni Socialdemokrater, sluta använda gamla/ sjuka, personal och skattepengar i erat smutsiga politiska fiffel!

Som sagt, min ledighet har snart nått sin ände, men jag lever med detta problem dag och natt! Jag mår rent fysiskt dåligt över det politiska falskspel som Socialdemokraterna håller på med, och den arbetssituation de tvingar in mig i!

Men visst händer det saker här om dagarna, för att inte tala om nätterna!
Vi har gäster här om nätterna, mystiska gäster som vi bara ser spår efter. Äldsta dottern har varit ute med sina väninnor och festat i Hemavans nattliga uteliv i veckan, det är oroligt visst, men jag tror inte, hoppas inte att de är dumdristiga.
Lilla fröken har åkt skidor hela veckan, hon har lärt sig att skejta, det är sådant jag aldrig ger mig på. En kväll tappade vi bort näst yngsta dottern då hon åkte skidor uppe på lia med sin far och storebror. Vi fick panik, men dottern fann sig bra, hon visste var hon skulle, det var bara lite otäckt med mörkret.
I dag satt vi i köket och drack kaffe då det blev ett herrans oväsen uppe på taket, men det var inget takras! Vi stirrade förskräckta på varandra, tills vi såg en hund ploppa ner från taket! Det var allas vår Buck! Äldste sonens hund, som gillar att sitta uppe på stuguhusnocken och blicka ut över vidderna. Han ser lite fräck ut där han sitter.
Nu ska jag gå gå och hjälpa mina döttrar att göra smörgåstårta åt äldste sonen som fyller år i morgon!
Min lille pojk, hur har det gått till?!