Sitter här och känner mig ganska trött. Fyllde 45 år i lördags, så det är väl åldern?
Jag och grannarskäringa och små tjejerna har varit upp på Per-Olofs myra och gonat oss i dag. Det var verkligen skönt där i solen.
Jag gick upp, så jag var ganska svettig när jag kom upp. Det är inte så långt kanske, men det är ganska bratt.
Jag har funderat väldigt mycket på frågan, kan jag sätta min egen otrivsel på jobbet före familjens väl och ve, och lilla frökens i synnerhet?
I morse fick hon sova till hon själv vaknade, och sedan fick hon njuta av solen uppe på myren, i stället för att kanske bli uppryckt klockan sex, och fraktad på fritis? Nej, jag känner mig som en riktig skit om jag tar hennes lediga dagar och vila ifrån henne. Jag klarar inte av det! Jag får stå ut med mitt nattjobb och hoppas att det löser sig. Att ingenting händer på jobbet som får det att kännas ännu mera kymigt. Att kanske sköterskorna börjar finnas på huset om nätterna.
Det är ju ändå en akutavdelning också!

Ända från vårat första barn har vi känt att vi vill ha barnen hos oss, att det är vi som ska uppfostra dem. Det är våra barn, vi vill se dem utvecklas och växa, och vi har alltid velat att de skulle få vara barn så länge som möjligt.
Därför var jag hemma i 18 år. När lilla fröken var liten var min karl hemma med henne. När hon var tre år började han att jobba så då bestämde vi, något motvilligt, att hon skulle få vara på dagis de dagar jag måste sova. Det var inte lätt, men vi intalade oss att de kunde vara bra för henne med jämnåriga kompisar. Och det var det nog också. Men vi ifrågasattes av hennes äldre syskon som menade att de "minsann inte behövt vara på dagis, varför skulle hon måsta det?" Så det var jobbigt, innan vi ändå förstod att hon mådde bra av det.
Hon var ju mycket ledig och hemma. På dagis tyckte man att vi hade henne hemma för mycket. Men det brydde vi oss mindre om.

Nej, jag måste försöka leva med arbets- situationen så länge den nu varar. Någon gång ska den väl bli bättre?
Jag kan i vart fall inte låta den gå ut över lilla fröken och familjen.

I morgon ska jag åka ner till Storuman igen, nämnden har möte igen. Det är ett jädra rännande, ganska tröttsamt, men jag har ju lovat ställa upp på detta i fyra år. Tycker bara det kunde vara lite jämnt fördelat med möten i Tärnaby också!

I natt har vi fått tillökning i ladugården, två killingar.
Och renarna är på väg hem till fjällen.
Ja, ta mej rackar håller det inte på att vara vår!