Det är en lite grådisig valborg.
Och jag går på och jobbar i kväll.
I går var min karl och jag på begravning.
Vi jordfäste en av de kvinnor som varit min förebild faktiskt.
Hon hette Ellen Viola, och var gift med min mors morbror och mor till hans fyra söner. Hon levde för sin familj, och i dagens debatt tillhörde hon de förtryckta hemmafruarna. Men Ellen i Gränssjö var allt annat än förtryckt! Hon var en klok och otroligt stark kvinna, och också därför en av mina förebilder.
Hon tillhörde fjällens döttrar, dessa okuvliga kvinnor som aldrig tröttades ut i sin kamp för familjens överlevnad. Jag tänker ofta på en tigerhonan när jag tänker på dessa kvinnor. Beredd att offra sig själv för barnen, bär alltid huvudet högt och stolt! Ja, jag beundrar dessa kvinnor, tyvärr är de många av dem borta nu. Ellen var en av dem, och hon lämnar ett oerhört tomrum efter sig, främst för sina barn och deras familjer, men också för många som hade vägarna förbi Gränssjö. Själv är det länge sedan jag var förbi där. Jag tillhör det moderna folket som har så ont om tid. Jag brukade träffa Ellen på gränsmarknaden i Tärnaby eller när hon någon gång besökte Tärnaby. Senast var förra hösten.
Det var som alltid när fjällens söner och döttrar begravs, mycket folk, mycket blommor och hälsningar. Det är märkligt med detta folk i fjällvärldens avkrokar, de hade ett otroligt stort och rikt socialt nätverk! Betydligt större än vad vi har, som bor betydligt mer civiliserat till. Hur kan det komma sig?
Ja, det är något för oss stressade människor att tänka på.
Vad jag märkt med mina släktingar i "obyggden" är att de verkade bry sig om sina medmänniskor på ett helt annat sätt, man "höll reda på varandra" på ett sätt som för en storstadsbo närmast verkar besvärande. Men ute i "obyggden" har man nog inte överlevt annars. Gästfriheten i dessa "obyggder" var också alltid enorm, matgrytan och kaffepannan stod alltid färdiga på spisen, och alla var välkomna in i stugvärmen, även om man inte var bästa vänner.
Kanske är detta några av förklaringarna till dessa ursprungliga fjällfolkens otroligt stora bekantskap och kontaktnät.
Det är aldrig roligt att gå på begravning. Jag tänkte på det i går, att jag varit på en hel del begravningar där i Voitjajaure. Jag kan verkligen känna mina rötter när jag befinner mig där. När vi satt där i går och fikade och barnen sprang runt huset utanför, så sköljde många minnen över mig. Minnen av då jag var ett barn som sprang runt huset och lekte, ganska befriad av den sorg som vilade över de vuxna som satt där inne. Generationerna går vidare, vilken otrolig glädje och lycka! Ellen och alla andra fjällens söner och döttrar lever vidare genom barn, barnbarn, barnbarnsbarn o s v.
Det finns faktiskt också det som är positivt i sorgen.
Trevligt var det ju också, som alltid att träffa släkten. Ja, jag tillhör den otroligt priviligerade skaran som tycker att det är trevligt att träffa släkten!
Jag träffade bland annat systrarna från Bojjtikken, och det var minsann inte i går! May och jag hade mycket roligt tillsammans i tonåren. Jag träffade henne som tvärest i Saxsnäs för en åtta, nio år sedan, och någon gång på någon marknad har vi nog setts, men det är länge sedan nu. Carina är jämngammal med min lillasyster, och bodde hos oss på Bergastigen i Tärnaby sist året i grundskolan. Dom delar kanske liknande minnen? Vi träffades också en gång på BB, Carina och jag. Jag åkte hem med yngsta sonen och hon hade just fött sin dotter, det är sexton och ett halvt år sedan nu. Hon var hit och hälsade på också en gång med sin familj, men det måste vara mer än tio år sedan?! Ja, det var verkligen kul att se dem båda två!
Jag umgicks mycket i tonåren med flera av mina släktingar. Vi hade mycket roligt tillsammans, men åren har gjort att vi inte har så mycket kontakt längre. Det är förstås lite tråkigt, och så där på en begravning hinner man ju inte prata om allt man skulle vilja hinna prata om. Men så är det ju med oss stressade nutids människor, vi har ju inte tid!