Idag har vi skickat iväg morfar med ambulans ner till Lycksele.
Det känns förtvivlat bekant! Jo, han mår efter omständigheterna bra, och mamma har också fått ordning på hjärtrytmen. Själv håller jag på att vänja mig vid att gå omkring och ha ont i magen av oro, och jag känner igen känslan när hjärtat är på väg ut genom bröstet och benen inte riktigt bär en av ren rädsla!
Som sagt, föräldrar ska leva och vara friska! Det är deras skyldighet!
Jag har hunnit hämta igen andningen jag också, men det känns inte så avspänt att man vill sova än.

Jag jobbar själv inom vården. Det känns märkligt att liksom vara på den andra sidan. Man är helt stirrig och fattar ingenting! Liten, hjälplös och livrädd!
Jag ska alltid minnas den känslan, jag är säkert inte ensam att som anhörig känna så.
Måste båda föräldrarna vara sjuka samtidigt?
Men min syster sa ett sanningens ord, vi har varit förskonade, vi har haft friska föräldrar, om man bortser från värkeländet.
Det finns de i vår ålder som förlorat sina föräldrar redan. Vi ska inte klaga!
Men känns det bättre av den vetskapen i en sådan här situation?
Nej, man skäms bara lite.
Jag är egoist! Mina föräldrar ska vara friska och pigga och finnas till för mig, för oss!
Om man inte tänker på det varje dag så inser man det sådana här dagar, hur oerhört nära man står sina föräldrar! Vi är en del av varandra, och vi blir aldrig riktigt hela om och när vi skiljs åt.

Jag ska jobba i morgonnatt. Jag ska gå i säng och hoppas att jag får sova.
Hoppas pappa mår fortsatt bra där han är, och att mamma också kan sov lugnt.