Uj va trött jag är, jag känner mig helt tom!
Nästan så att jag har svårt att komma ihåg saker.
Ja, det brukar ju vara lite så när man vakar av på måndagmorgon efter tre nätters vak, men nu känns det verkligen påtagligt.
Det känns som att man inte riktigt räckt till, man har inte nått ända fram, ja, jag vet inte hur jag ska förklara. Det är ibland ett väldigt komplicerat jobb vi ska göra. Vi ska hjälpa människor i deras utsatta läge, så varligt som möjligt, utan att kränka, ibland är det jätte tungt!
Ibland resulterar det i att man kränker för att hjälpa, ibland så hjälper man inte för att man undviker kränkningen. Låter detta besynnerligt? Ja, jag kan förstå det, men det enda man vill är att de människor man vårdar ska känna sig trygga, omhändertagna och respekterade, ibland är det faktiskt svårt att få ihop allt detta. Vi vill ju så gärna ge den bästa vården!
Jag ryser varje gång jag läser om gamla och sjuka som blivit kränkta och felbehandlade eller inte behandlade alls inom vården, och jag tänker, personalen då? Hur mår dom? Säkert många gånger väldigt dåligt.
Men de kan inte berätta, för då riskerar man sekretessen.
Storumans kommun är bra på att vårda sina gamla och sjuka, vi hr fått utmärkelse för det. Men det sliter på personalen, ibland mer än vanligt. Det är inte kommunens förtjänst att våra gamla har det ganska bra!
Det är vi som jobbar med äldrevården som anser att våra äldre ska ha det bra, det har de rätt till.

Nu ska jag ta det lugnt resten av dagen. Försöka röja lite, koka mig en kaffekopp och chilla framför spisen.