Måndag, går på jobbet i kväll.
Fast egentligen skulle jag varit hemma och firat med äldste sonen.
Han har tagit sig in på Räddningstjänstens skola i Sandön!
Ja, han ska förståss klara av några fystester först innan det är helt klart.
Men vi är så glada för hans skull, det är ju detta han vill.
Innerst inne blöder förståss moders hjärtat, visst, det måste erkännas.
Detta innebär ju att han lämnar sin hembyggd.
När han är färdigutbildad så kommer han knappast tillbaka mer än på semester.
Jag tror jag ska smyga för mig själv och gråta en skvätt, för min egen egoism men också i hjärtlig glädje för sonens skull, för honom kan detta innebära väldig förhöjning av livskvaliten.
Det är ju detta han vill jobba med, han vill ju bli brandman på heltid, omän jag skälver av skräck när jag tänker på vad det jobbet innebär!
Den här utbildningen kan öppna andra jobbmöjligheter för honom också, så han kanske finner en annan inriktining också?
Ja, det viktigaste är att sonen blir lycklig, det är det jag vill ha, lyckliga barn, då spelar det ju ingen roll vad de arbetar med, bara de känner sig nöjda och tillfreds.
Men som sagt, visst känns det i bröstet. Han är min lille pojke, och nu åker han i väg långt från mamma och pappa. Men jag tänker inte belasta honom med mina bekymmer, jag ska bara glädjas med honom.

Annars har dagen varit lugn.
Det har blåst ordentligt ute i dag, och jag har sovit länge för att förbereda mig på jobbet.

I morgon fyller mormor 72 år, så äldsta dottern ska göra smörgåstårta till henne och vi ska försöka åka dit i morgon kväll. Jag ska i väg på jobbet så det är lite krångligt med bilar, men det löser sig nog.
Jag jobbar två nätter nu, sedan jobbar jag till helgen
Det är första advent till helgen.
Tänk ändå vad ett år går fort.