Marianne Johansson, Mosekälla

Små skogsägare kontra Vapstens sameby

Vi var på möte i onsdagskväll i Hemavan, angående Vapstens överklagande av 28 av 29 tillstånd för skogsavverkningar på de såkallade året runt markerna ovan odlingsgränsen. Mötet anordnades av Norra Skogsägarna och var tämligen välbesökt.

Vad nytt framkom vid mötet då? Tja inte så mycket väl. Mellan raderna kan man ju se att Vapstens sameby utövar den makt som lagstiftaren, Svenska staten, givit dem för att ytterligare förtrycka de skogsägande ursprungssamerna i området. För det är ju så, 99% av små skogsägarna här är ättlingar till ursprungs Lapparna i området. Inger- Ann, Vapstens egen jurist, kunde inte ge någon bättre förklaring tycker jag, på varför man från samebyn överklagat 28 av 29 tillstånd, där skogsstyrelsen och Norra skogsägarna båda redogör för att handläggningen och möjlighet till samråd varit lika i alla fallen.
Inger-Ann uppger missnöje med myndighetens hantering av tillstånden och sammankallningen till samråd, myndigheten skogstyrelsen, Norra skogsägarna vittnar båda om samma förfaringssätt vid alla 29 tillståndsansökningarna. Dessutom visas på andra vägar som samebyn hade kunnat gå för att visa sitt missnöje mot myndigheten, vägar som inte drabbat de små skogsägarna.
Varför gör då Vapsten på detta viset?
Ja, kanske känner man sig hotad från de som har den faktiska urminneshävden i området, de som kan peka på sina förfäders skatteland? Ja, jag vet faktiskt inte, jag vet bara att det får förödande konsekvenser för småskogsägarna, som inte kan få någon ersättning för denna katastrof från staten.
Och ändå är det just Staten som är grunden till detta onda!
Staten har skapat paragrafer i skogsvårdslagen som går rakt emot den redan befintliga lagen från 1909:53 som kom till för att tillgodose nomadlapparnas behov av renbete, rensskiljningsplats eller flyttvägar för renarna. Här säger lagstiftaren, Svenska Staten, att man först och främst skulle lösa dessa behov på Statens mark, och om man var tvungen att ta privata marker i anspråk skulle markägaren ersättas med ny mark eller pengar.
Denna lag gör § 20, 21, 31 i Skogsvårdslagen helt överflödiga eller hur? Varför gör Staten på detta viset?
Den frågan är egentligen den enda frågan jag vill ha svar på, men den ställde jag inte i onsdags kväll, för jag tror inte att någon i den där församlingen hade kunnat svara på den. Den måste jag nog ställa till lagstiftaren själv.
Min ilska i detta ärende är riktat mot den Svenska Staten! Vapstens sameby gör bara vad, åtminstone jag, förväntat mig i den här situationen med sina givna verktyg. Egentligen är jag inte så intresserad av att höra deras svar på frågeställningarna i ärendet, det kom jag på när jag suttit där och lyssnat en stund. Det är inte samebyn man ska ställa mot väggen, det är Staten med sin motsägelsefulla lagstiftning.

En kommentar

  1. Kurt Hamre

    Bra Marianne ! Nu har du kommit på att det inte är samebyarna som skall ställas mot väggen , det är högre befqttningshavare. Det är samma sak på andra områden – sluta att hacka på samerna för det skapar dålig good-vill för kommunen.
    Det är pinsamt att bo i en kommun där man ständigt får höra gnäll om än den ena eller andra. Våra samer inom rennäringen är också företagare, hoppas att din upptäckt i Hemavan ändrar din attityd. Det gagnar din person och kommunen

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.