Påsken är över. Det har varit ett underbart väder och mycket folk i fjällen. Återigen måste jag glädjas åt att linbanan är igång igen, det har gjort påsken ännu trevligare för många.

Själv har jag haft en kaotisk och chockerande avslutning på påsken!
Min karl fick åka iväg till Umeå i måndags morse. Näthinnan i hans vänstra öga hade släppt så han opererades i går, och kommer hem i kväll. Han hade tur, min fd svåger är påväg upp från Umeå i kväll så han får åka med honom, annars har han måstat åka buss.
Jag önskar att våra topp politiker och tjänstemän inom landstinget skulle få åka buss nyopererad från Umeå och hit någon gång, så kanske de förstod att det är fel område att spara pengar på.

Jag fyllde 46 år i måndags. Vi åt tårta och tog det lugnt, vi som var hemma.
Jag fick också ett mycket svårt dödsbud i måndags.
En av mina allra bästa ungdomsvänner dog om långfredagen, 47 år gammal.
Det tog några timmar innan det faktiskt sjönk in i skallen!
En glad och pigg tjej så full av liv, nu är hon död!
Vi har inte umgåtts på de senaste 25 åren, men vi har träffats på marknaden och nu senast på en annan begravning. Men de osynliga banden försvinner aldrig!
Jag vet inte om det är speciellt för folket här uppe, men så är det.
Jag blev oerhört chockad och ledsen!
Jag återkommer ständigt till henne i mina tankar, och jag tänker på hennes man och barn. Nu måste de leva vidare utan henne.
Jag har suttit och mindes alla våra upptåg och äventyr i ungdomen. Hur mycket roligt vi har haft tillsammans! Jag har tittat på gamla foton???..
Nej, det går inte att greppa riktigt.
Jag hoppas att hon visste hur mycket jag tyckte om henne, även om vi inte sågs nu????. Jag pratade med hennes storebror i går. Det kändes bra. Han var också med i gänget på den tiden det begav sig, och vi pratade sorg och minnen.
Jag är rädd för att minnesstunden för henne blir nästa helg, då jobbar jag, men även om jag inte kan vara med fysiskt så kommer jag att vara närvarande i tanken. Återigen har man blivit brutalt påmind om livets bräcklighet!