Söndag, ja, det känns något bättre i gallan i dag, men det har varit en skit helg!
Det värsta är att det känns nästan som att man inte törs äta för att smärtorna ska komma tillbaka. Jag vill helst inte uppleva dem igen.
Lilla fröken är förkyld igen, och det snöar ute. Men jag kan också skönja solen!

Äldsta dottern var på dåligt humör igår.
Hon hade fått en, något orättvis utskällning av en chef i ledningen på företaget hon jobbar åt, tyckte hon.
Hon ansåg att om hon åtminstone fått chansen att berätta sin version av saken, så skulle missförstånden rätats ut. Men den här chefen ville överhuvudtaget inte lyssna på henne sa hon, sedan hade hon fått höra av andra anställda att detta var väldigt vanligt, och att hon inte skulle bry sig, det hände jämt någon.
Fel som behöver en tillsägelse kan alla göra, men när man känner att man blir oskyldigt beskylld och anklagad, ja, då känner man sig kränkt.
Och den här händelsen får mig åter igen att tänka på hur respektlöst vi "vuxna" kan behandla barn och ungdomar!
Förra året blev vår yngsta son felaktigt anklagad att ha stört en annan boende på sitt elevhemsboende i Storuman, det visade sig senare vilka de "skyldiga" egentligen var. Men tro aldrig att han fick någon ursäkt för denna kränkning!
Våra äldre söner och deras kompisar fick ofta klä skott och utstå grova beskyllningar som faktiskt var falska, av fastighetsbolaget i den fastighet de bodde i när de gick gymnasiet i Storuman. Aldrig kom någon ursäkt, trots att de bevisligen var oskyldiga! Det kunde ex vara skadegörelse i huset helger då de varit hemma! När min karl jobbade åt kyrkan blev en sommararbetande ungdom anklagad för att ha stulit väskan av en äldre kvinna som besökte kyrkogården. Tro aldrig att den anklagade fick någon ursäkt av den äldre damen när det visade sig att väskan låg i den bil som damen färdades i!
Ja, det finns massor av sådana här exempel, där vi vuxna kränker unga människor, bara därför att de är unga? Vi ber sällan eller aldrig om ursäkt, men vi kräver ursäkter av de unga.
Vad har vi för rätt till det? Tror vi att barn och ungdomar inte kan bli kränkta?
Kan aldrig ett barn eller ungdom ha rätt i det de säger? Kan aldrig en "vuxen" ljuga eller missförstå? Hur kan vi ställa krav på barn och ungdomar att de ska respektera oss "vuxna" när vi inte kan visa den respekten tillbaka?
Javisst, det är inte lätt med diskussioner med barnen. Man kan bli riktigt arg, men jag tror ändå att man måste försöka, och lyssna. Jag har haft många dispyter med mina barn, mer eller mindre framgångsrika. Många återstår och det är aldrig kul, men jag tror att de är viktiga. Vi måste låta barnen/ungdomarna lära sig att säga ifrån och att göra det på "rätt" sätt, och vi måste sluta att kalla dem "uppkäftiga" när de står på sig.
Och det är viktigt att vi "vuxna" visar ungdomarna respekt, och att vi kan be om förlåtelse.
Vi måste "ge" för att kunna "få" tillbaka