Vi fick telefonen lagad i måndags!
Sex dygn utan telefon, vi skulle bli kompenserade med 200 kr!

I går morse när jag var ute på min morgonpromenad träffade jag en liten jätte söt rävunge! Han tittade nyfiket på mig en stund, innan han pilade iväg in i skogen.
Vi har haft jätte härligt väder, men i dag känns det faktiskt lite kallt!
Näst yngsta dottern har feber och ont i halsen i dag, det kan ju ha brutit ut på grund av att hon badade i sjön i går eftermiddag, och det blåste då, och hade hunnit bli ganska kallt.

Läste på nättidningen om Sveriges yngsta trebarnsmamma. Hon är 17 år och har tre döttrar, en ettåring och så tvillingar!
Ofta läser man om gamla mammor, och visst är det galet när man börjar få barn i 60-70 årsåldern! Naturen sätter själv gränsen för hur gammal mamma du kan bli! När man är i 60-70 års åldern blir man mamma på konstgjord väg, och jag anser inte att det är försvarbart!
Men jag tycker, av egen erfarenhet, inte att det är så beundransvärt med för unga mammor heller!
På femman på tv:n går en serie om unga mammor i Danmark som jag tittar på ibland. Men egentligen blir jag bara förtvivlad när jag ser det, för jag inser ju att en sån mamma var ju jag också! Jag var 19 år när äldste sonen föddes, jag hade tre barn när jag var 23 år.
Och jag älskade verkligen mina barn! Då som nu. Jag ville ge dem allt och skydda dem mot allt! Men jag ser ju nu, när jag ser det här programmet att det hos unga mammor ofta saknas en annan bit, insikten om ett litet barns behov!
När man är ung så har man helt enkelt inte livserfarenheten nog att tillfredställa en liten människa! Barnet får leva på föräldrarnas villkor! När man är mogen nog att få barn så lever man i harmoni med sitt barn, och med det faktum att man har ett litet barn vars behov alltid kommer först! Man är lugn i sin föräldraroll på ett helt annat vis, och det påverkar förstås också barnet!
Visst, det är ingen katastrof att man får barn när man är ung, och det är inte så att man älskar sina barn mindre när man är ung, men man har helt enkelt inte livserfarenhet nog att se barnets behov före allt annat.
Det är en överraskning att bli förälder, oavsett om man är 30 år eller 20 år.
Men man är lugnare och mognare att klara av omställningen på ett för barnet bästa sätt när man är 30 år!
Men jag tror inte att barnen hamnar snett i livet, och att det går dåligt för dem bara för att de har unga föräldrar. Vi har i alla fall fått kloka och välartade barn, trots att jag själv var ett barn när de första föddes.
Jag är dock glad att jag även födde barn som "vuxen" Jag märker själv skillnaden i min mammaroll. Men det är också härligt att i dag ha "vuxna" barn när jag själv inte är last gammal. Jag skulle inte ha låtit bli att skaffa barn tidigt om jag gjort om mitt liv i dag, men jag skulle ha velat ha den erfarenhet jag nu har med mig redan från början, det hade underlättat för barnen.
Jag tycker dock att man ska sluta att oja sig över att mammorna i dag skaffar första barnet senare i livet! Det kanske bara är bra, mera barnvänligt!
Kanske ska man dock inte vänta för länge!
Men jag tycker inte att det är någon katastrof om man får sitt första barn närmare 30 år än närmare 20 år. Man bör hinna leka av sig själv först, och man ska kunna ta hänsyn och ansvar fullt ut för en annan liten människa.
Man ska kunna förstå det lilla barnets behov!