Ja, det var vår lilla fröken som blev påkörd av en veteran tävlingsskoter vid Hill cross tävlingen i Tärnaby på valborgsmässoaftonen.
Det är en vecka sedan i dag.
Lilla fröken mår efter omständigheterna bra, nu försöker vi alla bearbeta händelsen och gå vidare.
Det kunde ha gått precis hur illa som helst, och det är ett under att det gick så bra som det gjorde!
Lilla fröken och hennes pappa for för att titta lite på tävlingen, jag stannade hemma, eftersom jag jobbat natten innan, och behövde sova.
Någon gång före kl fyra ringde jag till min karl och pratade med honom om vad han skulle handla, de var då påväg hem.
En stund senare ringde min telefon. Det var en bekant till familjen som alvarligt meddelade att vår lilla tjej blivit påkörd av en skoter, men att hon var vid medvetande. Att hennes pappa inte orkade prata med mej just då…………..
Blodet fryser faktiskt till is! Den vilda skräck jag kände i den stunden det gick in i min hjärna vad han faktiskt sa till mig, går inte att beskriva.
Jag sa att jag ville komma ner, och det bestämdes att min son, som kommit hem från Storuman, skulle hämta mig. Inte var väl det så genomtänkt kanske, han skulle nog egentligen inte köra bil i sitt chock tillstånd, han var vittne till olyckan, men så blev det i alla fall. Jag rusade upp till grannarskäringa och skrek åt henne att hon skulle skjussa ner mig till blå vägen på fyrhjulingen. Ja, jag skrämde upp både henne och ungarna där rejält. Vi mötte sonen efter vägen.
Sedan blev det sjukstugan i Tärnaby, där Katinka, Oskar, Hanna och Norbeth tittade på och tog hand om lilla fröken på allra bästa sätt, hon hade rejäla skrapsår på vänstra kinden och över vänstra ögonlocket, och var rejält svullen, det var vad som var synligt.
Där var vi, förtvilade, rädda och hjälplösa, jag, pappan, storsystrar och storebror. Hjärnan blir förlamad av skräck!
Jag och lilla fröken fick flyga ambulanshelikopter ner till Lycksele.
Jag hade aldrig flugit tidigare i mitt liv, och jag skulle heller aldrig komma på tanken att göra det, men nu funderade jag inte alls på det. Jag skulle aldrig ha uthärdat att bli kvar hemma.
Kanske skulle jag ha njutit av flygturen, om situationen varit en annan, sol och bländvita fjälltoppar, men nu tog jag inte in mycket annat än mitt skadade lilla barn!
Väl framme på akuten i Lycksele undersöktes hon av ett team, och sedan blev det röntgen.
När vi kom tillbaka därifrån hade mina äldsta söner och äldsta sonens flickvän hunnit till Lycksele. Det kändes så skönt att se dem!
Och lättnaden blev befriande för oss alla när läkaren kom in och sa att man inte fann några skador! Varken på skelett eller organ! Hon har ett litet märke på höger höft och en väldigt lätt blånad på vänster lår, och ett sår bak i huvudet, annars ingenting synligt på kroppen! Ändå hade hon hamnat under en tung veteranskoter som släpat med henne efter backen!
Hon var oerhört trött och kräktes mycket efteråt, rejäl hjärnskakning. Därför fick vi ligga kvar på IVA i två nätter och på Kirurgavd plan 8 i en natt innan vi åkte hem.
Tack ska ni alla ha, som tog hand om oss på lasarettet i Lycksele! Våga inte dra in några verksamheter där! Det är nog långt att ta sig dit när olyckan är framme! Hur cyniskt tänker ni landstingspolitiker??

Vi kom alltså hem i söndags eftermiddag, och då fick vi åka fyrhjuling in från blå vägen, eftersom vägen blivit ännu mer sönderkörd under första maj helgen.
Men det gick bra ändå.
Lilla fröken är fortfarande trött, och har haft problem att få igång magen. Hon drömmer också om olyckan på nätterna och har förståss ont i kroppen, men det blir bättre och bättre. Hon pratar också mer och mer om händelsen, tidigare ville hon inte det.
Vi låter det ta sin tid, och vi är så lyckliga att det hela gick så bra!

Det var en olycka, ingen skadade lilla fröken med flit. Skoterföraren mådde nog inte så bra efter olyckan.
Hennes pappa har haft väldiga förebråelser över att han tog henne med sig dit till tävlingen, jag för att jag uppmuntrade dem att gå dit och titta. Storebror för att han inte hann slita henne med sig när han och kompisen kastade sig undan. Kompisen skadade sitt ben när skotern for över det, och han är visst inte helt okej i benet än.
Vi har mått fruktansvärt dåligt, mår väl inte helt okej än. Chocken släpper eftersom, och med det kommer väl också funderationerna kring hur detta kunde hända?
Naturligtvis skulle lilla fröken aldrig ha varit där, då har hon ju inte råkat ut för detta. Har de varit snabbare därifrån så har det inte heller hänt. Hon och hennes far var på väg ifrån tävlingen när olyckan hände. De passerade olyckskurvan och stannade till för att växla några ord med folk som stod där, då gick starten och skotern kom flygande. Det var att vara på fel plats vid fel tid.
Visst tänker vi också mer och mer på det faktum att man inte hade något tillstånd för tävlingen. När man går på en sådan här tävling tar man nog för givet att man har sett över säkerheten. Kanske har den här tävlingen inte blivit så här om man haft ett tillstånd? Det händer visserligen olyckor, även vid tillfällen när det finns tillstånd. Men nog är det oklokt att tumma på den regeln?
Det är trevligt när det händer saker och ting i byn, jag hade hoppats på att detta skulle kunnat bli en ny trevlig valborgstradition i Tärnaby, men frågan är väl om det blir det nu? Utan tillstånd för tävlingen innebar också att där inte fanns sjukvårdare i tjänst. Storebror fick ringa och larma dit ambulansen, tack Rickard för att du mötte upp den, och lungt och sansat meddelade mig om olyckan.

Jag vill också passa på att tacka Lars, Stefan och alla ni andra sjukvårdare som fanns i publiken, och som tog hand om vår lilla flicka direkt efter olyckan på plats! Min karl har tyvärr inte reda på namnen på er alla, men vi är så tacksamma! Har det inte varit för er har säkert min karl ex i rena skräcken slitit upp sin lilla flicka i famnen direkt, han trodde något mycket värre, och var oerhört chockad!
Nu lugnade ni ner situationen och lilla fröken fick det proffsigaste omhändertagandet redan från början.

Vi vill också tacka närpolischef Jan-Erik Hansson, du är en väldigt mänsklig polis