Döden Döden Döden

Det är den vi försöker förlika oss med just nu.

En ofattbar, den andra helt naturlig

Men det känns som man hamnat i djup lössnö, trampar och trampar, men får inget fäste, tar oss inte upp…. men vi vet i alla fall att snön tinar bort till slut, och om inte förr så tar vi oss upp igen då.

På fettisdags kvällen, för snart fyra veckor sedan fann vi, jag och min man, vår grannarspojke Ronny, död!

Sedan dess går vi runt här som frusna maskiner. Vi gör det vi måste, vi får saker och ting att fungera, och inom oss är allt ett enda kaos!

Ömsom ilska, ömsom förtvivlan och ömsom svartaste sorg!

Varför varför varför?? Det mal hela tiden inom oss.

Ibland känner vi oss helt avtrubbade, för att i nästa sekund vara nästan folkelak! Sedan kommer minnen av Ronny som får oss att le och skratta, och för en stund känns det lite lättare.

Vi har känt den här pojken från det att han var en liten knubbig bäbis, till han var en vuxen och oerhört fin ung man.

Vi minns honom när han bar älgskankar som var större än han själv,när han lärt sig cykla, gick ut skolan, tog körkort, första bilen, började jobba, startade eget, ja, hela vägen till den hemska fettisdagskvällen!

Ronny var en oerhört snäll person, hänsynsfull, ville klara sig själv, inte ligga någon till last! Han var pedantisk i sitt arbete. Han var en sådan person som alltid tog hand om, både sig själv och andra. Man kunde lita på honom!

Han hade massor med humor, och många är de tillfällen då vi har skrattat hjärtligt tillsammans med honom!

Ronny var en fin människa som skulle leva länge än…..vi hade gott om tid….

Vi tyckte så oerhört mycket om honom, jag är rädd för att han aldrig förstod hur mycket……….

Tomrummet han lämnar går aldrig att fylla, vi måste lära oss att leva med det,vi vet bara ännu inte hur? Vi trampar i lössnön, men nångång så tar vi oss upp………

 

Och vi tänker på hans familj, deras oerhörda sorg,saknad och förlust och då känns det som om någonting brister…….

 

Min pappa har varit sjuk sedan nyår, kan man säga.

Natten mot måndag, den 4 mars, gick han ifrån oss.

Varken mamma eller jag hann till honom, han ville verkligen gå, han ville inte bli hindrad! Ville inte att det skulle bli alltför besvärligt!

Han var min far, och han var älskad. Vi sörjer och saknar honom, och hans tomrum går heller aldrig att fylla. Men här finns ett outtalat samförstånd, mellan honom och oss. Han har alltid funnits för oss, och nu accepterar vi hans vilja, han har ändå kämpat i 2 ½ år sedan stroken för vår skull!

För inte ville ju han leva så, fullkomligt beroende av andra människor. Min far var också en person som inte ville ligga till last, som ville klara sig själv.

Men han visste att vi ville ha honom kvar, så tack pappa för att du gav oss de här två åren extra. Vi kunde prata med dej, umgås, lära känna en ny sida av dig.

Hans sista dygn här i livet var fridfulla, vackra… Han sov sig in i döden.

Ingen smärta, inget lidande.

Och en fantastisk personal som verkligen tog hand om honom, om oss.

Ett jätte stort tack till personalen på Vikbackas äldreboende.

Pappa fick ett vackert och värdigt slut, och vi kan bara säga som han själv brukade säga när vi hälsat på honom, och skulle åka därifrån,

Far i frid! Far i frid pappa!

 

Min pappa var också bekant med Ronny.

Det var aldrig någon tvekan om vem som skulle skruva i pappas bil.

Jag kan tänka mig att min pappa frågat Ronny nu när de möts, vad han gör där, nu, redan?

Vi pratar om att de kanske just nu sitter tillsammans där uppe i sin himmel, och tittar på oss i vår sorg och strävan. Kanske sitter vår gammla hund Tjapp, som verkligen var kompis med Ronny, också där med dem?

Kanske dricker de varsin kall öl, kaffe, tuggar torrkött, och har en och annan korv och hamburgare, och kanske nåt annat gott på grillen……………….

Mmmmmm mums!