Solen skiner i dag, men det blåser rejält och är rejält kallt. 

Näst yngsta dottern är med sin skola på utflykt i Ammarnäsfjällen, och jag är aningen orolig! Är det samma väder där som här, är risken stor att de får frysa, och förfrysa sig.

Denna djävulska kyla! Den biter sig in i märgen, ska den aldrig släppa taget? 

Annars tar vi en dag i sänder, livet går ju vidare, trots allt som hänt. Även om det aldrig blir sig riktigt likt igen.

 

På askonsdagen har vi begravning efter pappa, det blir ytterligare en jobbig dag att ta sig igenom, men i måndags skulle han ha fyllt 83 år! Så han fick ändå ett långt liv. Man kan säga att han fick leva sitt liv, så vi ska ju faktiskt vara tacksamma, och det är vi också.

 

Jag försöker engagera mej på olika sätt, och ibland kan jag känna att glöden finns kvar, när man ser vad som händer i vårt samhälle. Och säkert kommer den tillbaka på alvar, det får ta den tid det tar.

Ljuset har så sakteliga vänt åter, dagarna blir allt längre. Vi går mot vår och sommar! Ja, det är ju faktiskt ändå så, ibland blir jag nästan förvånad!