Jag har levt mitt första är utan pappa. Tomrummet efter honom är stort, men minnena är många, och vi gläder och tröstar oss med dem. Och det vilar en frid, ett lugn i saknaden, jag vet inte hur jag ska förklara det? Min pappa hade ett relativt långt liv, och han hade upplevt mycket. Han hade levt sitt liv kan man säga, och de sista åren levde han mer för oss än för sig själv. Vi får vara tacksamma.

4 mars i dag, och vi är redan inne i vårvintern! Den brukar komma tidigast i senare delen av mars.

I dag fyller en av våra vänner 60 år, hipp hipp hurra för henne! Hon har just kämpat sig igenom en tuff tid i sitt liv, och nu hoppas vi bara att allt går framåt mot ljusare tider för henne. Att hon får njuta av livet, och bara må bra!

I övrigt har vi haft alla barnen och barnbarnen hemma i helgen. Det är alltid så trevligt, men blir tyst och tomt när de åker iväg igen. Och jag slås av tanken, vad livet vore innehållslöst utan dem!

Följer också med fasa det som händer i UKraina! Vad skulle till för att folket skulle få lugn och fred där? Ja, inte då Putin, det är jag säker på, men frågan är ju om den nazistiska och högerpopulistiska oppositionen är rätt väg? Jag tror ju inte det. Det verkar som att ett lidande bara ska bytas mot ett annat, varför är det så?

Jag hoppas att dt inte blir krig, det gagnar ingen!