Det är lördagkväll. Fem "män" i varierande ålder sitter i mitt vardagsrum och ser Mora-Skellefteå på vår 40-tums-TV. Mora Leder med 3-0 och koncentrationen börjar tryta tror jag. Själv har jag druckit Martini och halvsover i fåtöljen. Av någon anledning börjar man diskutera vad som är det värsta som kan hända en spelare på en hockeyplan.

X: Tänk om man ska lägga en straff och klubban går av. Pinsamt.
Y: Fråga "Råttan"( en spelare i LN91 som när han var nykomling i A-laget skulle lägga en straff) Han åkte fram och snavade och föll på blå och gled åt ett håll medan pucken gled åt andra.
A: Det är säkert värre om man ska slå en straff och bajsar på sig.
( Här skriker vissa av männen av skratt)
B: Det måste vara värre att basja på sig OCH ramla på blå när man ska lägga en straff.
( Nya våldsamma skrattattacker, Q håller på att kvävas av skratt)
A: Man bajsar så det blir en brun rand efter en på isen.
( Nya gapskratt, jag tror de visualiserar)
X: Eller om man bajsar på sig OCH faller i det där bruna bajset när man ska lägga straffen.
( Q håller just på att trilla ur soffan av skratt)
Y: Eller om man bajsar på sig och faller i bajset och inte får duscha efteråt och det är -30 grader så att det liksom fryser fast så att man får skala av sig bajset sen.
( Nya hysteriska skratt)

Någonstans där tar matchen slut och Mora har vunnit över Skellefteå i en rätt så viktig match.
– En riktig skitmatch, säger Y.

Jag vill påpeka att åldrarna på "männen" varierade mellan 11-43 år. Mensa? Någon?

Har just kommit hem från sporthallen efter dagens första handbollsmatch. Isa har turnering idag. Igår var det fotbollsturneringen Ica Supermarket cup och så LN-hockey. Det blir inte mycket gjort hemma på helgerna det är ett som är säkert.
11-åringen går nu utan kryckor. Däremot var det andra kompisar som hoppade omkring idag. Idrottsskadorna duggar tätt lite överallt.

Jag funderade på om det är årstiden? Det är liksom alla säsonger på en gång. Allt har precis kört igång eller är i slutfasen. Fast min egen barnstatistik stämmer inte där. Petter har lyckats knäcka nyckelbenet både sommar och vinter. Anton har brutit foten i maj. Och Isa har brutit benet i april. Och tro mig, när någon bryter benet första april så minns man det. Det är kanske det sämsta datum man kan bryta ett ben på.

Isa var nämligen i fjällen med en kompis. Vi var på kvalseriematch mellan Leksand och Skellefteå i Skellefteå isstadion. Så Isas första val när hon ligger med benet gipsat upp till ljumsken på Tärna sjukstuga är att ringa på vår hemtelefon där hennes då 14-åriga syster svarar.

Isa: Hej det är Isa, jag har brutit benet.
Julia: Jaså? På första april? Tror du jag går på den!
Isa: Jamen det är säkert, jag har ett stort gips.
Julia: STACKARS dig! Du, jag är inte så lättlurad.
Isa: Men det är sant.
Julia: Ja, eller hur. April april.

Där ger Isa upp och ringer till sin mamma som inte hör telefonen i leksandsklacken. Några minuter senare får hon tag på sin pappa i Skellefteåklacken.
Isa: Hej pappa, jag har brutit benet.
Pappa: Jaså? På första april och allt? Vilket samanträffande.
Isa: Ja, pappa, jag är på Tärna sjukstuga.
Pappa: Jahaaaaaaa. Jamen det var ju synd, på första april och allt.
Isa: Men det är säkert, pappa.
Pappa: Eller hur. April april.

Strax efter det är matchen slut och jag ser att jag har några missade samtal på min telefon. Jag träffar min man som berättar att Isa har försökt ringa och lura honom på första april. Det är då jag får ett telefonsamtal från hennes kompis mamma (som dessutom är skidlärare) och som just har tillbringat kvällen på Tärnaby sjukstuga med min dotter. Jodå, Isa har brutit benet och är mycket riktigt gipsad med ett bastant vitt cirkulärgips ända från foten till ljumsken.
Man kan bryta benet även på första april, tro det eller ej.

Varje morgon när startsidan på min dator laddats upp tittar han på mig med bestämd blick. Jag kommer till Umeå, säger han. Jag kommer och lyssnar på dig! tänker jag.
Niklas Wikegård, ja han heter så mannen som stirrar stint på mig genom rutan, är en av mina favoriter. Det har han varit väldigt länge. Ända sedan den tiden han var hatad av nästan allt och alla i hockeyvärlden. Ända sedan den tiden när vi bodde i Uppsala och han som 23-årig andretränare var med och tog upp Vilda Väsby till Elitserien.

Kanske är det för att jag känner igen mig i honom till viss del.
Under sitt sista år i allsvenska topplaget Boden sparkade han sönder en dörr och förstörde ett bord i ilska i tränarrummet i Bodens ishall. Jag skulle förmodligen ha kunnat göra samma sak.
" Det är väl bättre att rikta sin ilska mot döda ting än levande" tyckte Wikegård.
Jag håller med. Jag har kastat sönder en och annan fjärrkontroll, jag har spräckt handen på en tvättställskant som tålde mer än jag, jag har gått bandagerad efter att ha slagit knytnäven i betongväggen i spelargången i Norrskenshallen. Vi förstår varandra Wikegård och jag.

Jag medger motvilligt att jag gillade att Wikegård stod upp för att han skickade Oduya på Ledin (nej jag gillar inte Ledin och det är jag knappast ensam om) för en vedergällning. Jaja, jag vet att man inte får göra sånt och allt det där, men jag har varit ruskigt sugen på att göra samma sak när sonen har stått med blödande fingrar under målvaktshandskarna för att motståndarna (ofta stadslagen i Umeå, inget nämnt inget glömt) hackar på målvaktshänderna efter puckblockering. Jag medger utan tvekan att det Leksands Roman Vopats säger under en match (då i HIFK) till en spelare i TPS Åbo efter en ful tackling på en lagkamrat, är en av mina favoritkommentarer.
’And who the fuck are you? I take your fucking head off’
Det finns vissa oskrivna regler inom hockeyn. Men glöm att jag just skrivit allt det där. Man får faktiskt inte ens tänka att sånt är roligt, jag vet.

Men Wikegård gör en massa andra saker som jag gillar också. Han går sin egen väg och är obekväm för ganska många. Han är jävligt rolig och smart. Han kan bjuda på sig själv och struntar i huruvida folk tycker han beter sig politiskt korrekt eller inte. Och nu har det blivit hans grej, det folk gillar hos honom. Jag har alltid älskat det. Och 12 mars vill jag gärna höra honom i ett annat sammanhang.
Jag kommer Wikegård!

Äldsta dottern är som sagt var hemma. Igår var vi för en gångs skull samlade kring matbordet hela familjen. Det känns som en evighet sen. Det är onekligen en massa surr runt matbordet.
Sofia: Är det någon som är bra på kvantumfysik?
Pappa: Kvantumfysik? Du menar kvantfysik?
Sofia: Jaha, jag har bara sett det på engelska och där heter det Kvantum Physics. Det måste väl vara samma sak?
Petter: Det är samma sak.
Anton: Kvantum är väl en Ica-affär?
Sofia: Jaja, jag har sett tre avsnitt om KVANTfysik på TV nu och jag håller på att bli helt förvirrad. Petter kan du kvantfysik?
Petter: Det är inte så lätt att förklara, för att du ska ha en chans för att förstå det så får du nog läsa minst fysik B först.
Pappa: Ja, SEN när du har läst fysik B kan du se på Discovery.
Sofia. Jamen jag tycker det är intressant i alla fall.
Pappa: Trots att du inte förstår något och håller på att bli förvirrad?

Var tog middagarna med samtalen om Idol och Schlagerfestivalen vägen?

För en gångs skull är hela familjen samlad. Min man såg genast chansen till en riktig familjekväll framför TV:n. Nu är det bara det att hans barn gör narr av honom så att han låter gravt irriterad. Barnen sitter i köket och spelar kort för fullt, medan pappa försöker få igång filmen.

Pappa: ( ropar) Mina barn, Fia och Petter, ska ni se film med mig?
Petter: Haha, hörde du den morsan. Är det bara vi som är pappas barn alltså?
Sofia: Hörde du Isa, du är inte pappas barn!
Pappa: (ryter från soffan) Sluta nu, jag hade redan frågat Julia och Isa.
Sofia och Petter: (pekar med nävarna mot Isa och skaldar i kör) Mobbad! Mobbad! Mobbad!
Pappa: Lägg ner!
Petter: Lite känslig där. Isa du hör inte hit, fattaru.
Pappa: ( mycket irriterad) Ni vet vad jag menar!
Sofia: (sjunger på ACDC:s TNT med ny text..) PMS?I´m dynamite!
Pappa: (joxar med Xboxen och är inte road alls) Vad i helsicke?
Isa: Du måste starta om Xboxen.
Pappa: Jag HAR gjort det!
Sofia: Och så måste du "blablabla" ( jag kommer inte ihåg alla termer)
Pappa: Vad SKOJIGA ni är, jag HAR gjort det.
Petter: Päran du måste fixa Xboxmediacenterfilen annars funkar det inte.
Pappa: (morrar högt)

30 sekunder senare kommer pappa demonstrativt in i köket.
Anton har ockuperat soffan och kör bilspel på Xboxen.
Barnen: Men pappa vi skulle väl se film?
Pappa: Det verkade inte finnas något intresse så nu blir det bilspel på xboxen från er lillebror i fem timmar istället!

Själv sitter jag tryggt framför Swehockey och blandar mig inte i familjekvällen tror jag.

Jag sitter med onlinerapporteringen från Växsjö- Leksand. Ja, jag vet att den är betydelselös. Men ändå.

Alltså, jag undrar vad de sysslar med mina pojkar.

27.48 2 min LIF 12. VOPAT, Roman INTRF
24.51 2 min LIF 44. JACKMAN, Richard CROSS
23.58 2 min LIF 17. KARLBERG, Mikael HOOK
21.41 2 min LIF 26. GROSEK, Michal TRIP

SÅ himla bra är vi inte i boxplay….

Det blir fisk till middag idag. Julia har visserligen alltid gillat fisk, men inte riktigt alla fiskar. En av favoriterna var saffranstorsk som hon med en fyraårings självklarhet alltid kallade för Guldfisk. Fiskpinnar och sånt var högvilt. Men det fanns fisk som inte stod riktigt lika högt på listan. All fisk som kom i sånna där praktiska block gick fint, men abborre och öring och sånt var hon lite skeptisk till. En dag när vi höll på att laga lax till middag blev hon verkligen jättelycklig.
"Åh vad gott med fisk" utbrast hon.
Sen tittade hon i ungsformen och utbrast:
"Åhnej, inte fisk med stjärt"

Sen dess klassificeras vår matfisk som med eller utan stjärt. Korven har två ändor, men fisken har en stjärt skulle man kunna säga. Idag blir det lax. Fisk med stjärt.

Anton har sovit hela natten. Jag slapp till och med madrassen. Men nu börjar ledan krypa i sonen som är van att träna varje dag och som nu har gått från rörlighet till total vila.
Tur i oturen är pappas nya 40-tums-TV som lägligt kopplats ihop med storebrors nyinköpta Xbox360. Otur är att jag håller på att bli totalt knäpp i huvudet av att sitta vid köksbordet och jobba med Guitar Hero i öronen och ögonvrån på den där (i mina ögon)gigantiska skärmen i vardagsrummet dagarna i ända.
Det är väl då man borde fundera på sin rätt att faktisk ta vård av barn och helt sonika lägga allt jobb åt sidan. Sonen tar sig ju inte på toa själv, kan inte fixa käk, har rejält ont och så vidare. Han kan faktiskt inte vara ensam en längre stund. Någon av oss måste vara hemma. Eller måste vi inte det? Han dör ju förmodligen inte. Han har bara ont som fan, klara sig inte själv och får vara ledsen och rädd, men gills det som anledning hos Försäkringskassan?´
Det är så himla lätt att man gör som jag och har jobbet med sig i knät var man än befinner sig. Alltid uppkopplad. Tillgänglig varenda minut. Dålig disciplin egentligen.

Försäkgringskassan stressar mig alltid så pass att jag får dåligt samvete även om jag har all rätt i världen. Har jag verkligen VARIT TVINGAD att avhålla mig från arbete för att han är sjuk? Eller, jag kan ju låta honom kissa på sig medan jag är iväg och tar bilder på en olycka. Jag MÅSTE ju inte vara hemma för det, han dör ju inte av att kissa på sig.
Å andra sidan, när är man någonsin TVINGAD till yttersta gränsen att avstå från arbete? De flesta av oss har nog jobbat med feber och halsont, huvudvärk, sönderslitna ledband osv. Frågan är väl snarast om det är människovärdigt? Nej, varken för oss själva eller andra skulle jag tro.

11-åringen hoppar omkring på ett ben hemma. Eller hoppar var kanske lite att ta i. Han haltar faktiskt inte ens. Han vill helst inte överhuvudtaget röra sitt högra ben efter det sista åket i slalombacken i söndags. Det slutade någonstans mitt i backen och sen blev det skoter ner. Sjuktransport.

Nu är ju lillsonen ibland lite italiano i mina ögon. Ni vet sådär att man kan tycka lite synd om sig själv lite väl mycket. Så när hans kompis ringde hem från backen tidigare under dagen och meddelade att Anton hade ont i höften och slagit loss en tand i en vurpa, så ryckte jag väl lite på axlarna, det medges. Jag menar, tänder växer ju allt som oftast fast och det är väl få barn som bryter höften? Och visst åkte han som om inget hade hänt en kvart senare. Så jag fortsatte att rycka på axlarna.
Och jag var på vippen att göra det när jag nu när jag skulle baxa in honom från skotern i bilen, men det hjärtskärande skrik han gav upp när jag rörde hans knä fick mig till slut att vekna. Ungen hade ont. Ordentligt ont.
Fattar nån hur tung en bastant 11-åring är om man ska lyfta in honom på toa? Han är ju snart lika lång som jag dessutom. Det var en mardröm innan jag hade fått ner honom sittande på en kontorsstol med hjul så att jag kunde transportera runt honom i huset.

Så nu har han varit extremt stillsam i två dagar. Han sover i äldsta syrrans lediga säng på nätterna med mobilen på huvudkudden, för att kunna påkalla sina föräldrars uppmärksamhet nattetid. Och det gör han minsann. Så de två nätter min man har sovit hemma nu, har till slut tillbringats på madrass på golvet hos Anton. Och jag börjar känna mig rätt så van vid att disponera hela dubbelsängen ensam. Idag jobbar maken heldygn och kommer hem först i morgon. Jag gissar att det är min tur att sova på madrassen.

Vilka skitdagar man haft nu igen. Jag går omkring i foppatofflor med ett fett bandage om stortån efter att till syvende och sist fått rycka loss halva nageln. Jag har världens bästa doktor faktiskt. Så i torsdags när han skulle göra den allmänna uppföljningen av blodtryck och andra störande moment nämnde jag mitt nageltrång. Innan jag visste ordet av hade han beordrat in mig på en brits, satt en sköterska på att assistera och lagt upp mig för "operation" . På sin fikarast.
När de diskuterar bedövning och förberedelse han och sköterskan så hör jag honom säga:
" Men du kan ta bort adrenalinet"
"Det är det enda jag vill ha" säger jag.
"Och DET är det enda DU inte behöver"

Jag medger att det var skönare att greja med tån när man fick bedövning, om man nu kan säga att något som är hemskt kan vara skönare än något annat som också är hemskt? Bedövningen ville inte riktigt ta först vilket inte förvånade mig. Xylocain har inte varit nån höjdare på mig. Förlossningsläkarna har sagt att jag svarar dåligt på den typen av bedövning. Jag har överlevt alla fem förlossningarna utan smärtlindring, men sy efteråt gör jag inte gärna utan bedövning. Och när de då har försökt bedöva för att kunna sy ihop mig, så har det inte velat ta.
"Det verkar som att det helt enkelt inte biter på vissa. Det är som med morfin. Man kan ge och ge men de påverkas inte"
Det skulle vara fruktansvärt dyrt för mig att bli knarkare inser jag.

Men smärtfritt var det ju inte. Dessutom får jag inte simma på en vecka.
Jag är föresten helt säker på att hjärtat sitter i stortån, för så järnkoll som jag haft på min puls sista dagarna har jag aldrig haft förr. Jag känner vartenda hjärtslag i tån.