Jag har just jobbat klart för idag och det känns minsann att man är lite ringrostig efter flera dagars lättja! Jag gjorde faktiskt ett väldigt kul jobb idag. Jag träffade en 13-åring som vunnit en tvåveckors-resa till Thailand. När jag satt där i familjens kök och pratade med honom slog det mig att många människor nog skulle känna sig väldigt missbelåtna med att "bara" ha vunnit en resa när man nu vann på Bingolotto. Som om en resa vore liksom ingenting?
Just därför kändes det extra bra att se ögonen lysa av tacksamhet och förväntan på den här killen som nu tar med sig pappa till Thailand i två veckor. Hans glädje smittade verkligen av sig.
Små jobb som ger en bra känsla i magen för läsarna. Jag är glad att vi har utrymme för den sortens nyheter också.

Ungarna har påsklov och min man är ledig. Det innebär per automatik att jag inte ställer klockan i onödan själv heller. Lite vardagslyx, när man nu någon gång emellanåt kan styra sina tider.
Alltså låg vi i sängen och trynade när min mans jobb ringde klockan 10.00. Hans kollega ville ha ett telefonnummer till fritidsgården.
Det slog mig än en gång hur olika man fungerar som människa. Om jag behöver ett telefonnummer till en kommunal inrättning i Umeå skulle jag aldrig komma på idén att ringa till min kollega, kommunreportern och fråga om numret. Inte heller skulle jag ringa en ledig kollega som bor i stan och fråga om bussarna brukar vara sena. Jag skulle inte ringa en ledig kollega en lördag morgon för att fråga när butikerna öppnar, inte ringa för att fråga när handbollsmatchen börjar, om jag själv kan gå 100 meter för att läsa på affischen.
Å andra sidan kanske man skulle lära sig lite av folk som tar den, i mina ögon, enkla vägen och aldrig försöker lösa saker själv. Ring en vän, eller i det här fallet, en kollega.
Jag kanske är för dålig på att be om hjälp?

Och just som jag sitter här och gnäller ringer telefonen igen och min man får ett nytt jobbsamtal på sin lediga dag. Vilken tur att vi hade kommit ur sängen i alla fall.

9-1 mot Västerås. Total kross och utskåpning. Det gör att livet ser väldigt mycket ljusare ut idag.
Vi firar med att grilla kött och käka hasselbackspotatis. Barnen och vår bekant observerade just att min man står vid grillen och röker. Ungarna ogillar det skarpt. Jag tycker väl han får göra som han vill, han är väl vuxen?
Min man är en så kallad ’semester-rökare”. Men inte vet jag om påskhelgens arbetsfria dagar gills i det avseendet? Är det sånt som kallas att tänja gränser?
Eller så trodde han liksom inte att någon skulle märka det där han stod vid kolgrillen?

Själv har jag tecknat avtal med min 13-åring i Tobaksfri duo. Det var ingen stor uppoffring.

Jag pratade om det här med telefonkultur med min väninna häromdagen. Hon är en sån jag aldrig skulle ringa till efter 22.00 om det inte var livshotande. Jag kastar alltid ett öga på klockan när det ringer sena kvällar. Är det syrrans nummer lever jag lugnt, för det är fullt normalt. Är det morsans nummer blir jag oroad för hon ringer inte efter 22.00 om det inte har hänt något obehagligt. Ett samtal från ett skyddat nummer sent en helgkväll gör mig direkt oroad eller kanske mer adrenalinfylld. Då har det förmodligen hänt något, antingen privat eller något som kräver att jag måste ut på jobb. En stor trafikolycka eller något polisingripande som är allvarligt. Hämta ett barn på toxen, köra ett syskonbarn till akuten eller mormor som har fått hjärtstillestånd. Ja typ så.

Igår kväll, långfredag när klockan närmade sig 22.30, ringde vår hemtelefon. Det var nog tur att det inte var jag som svarade, för jag hade direkt hunnit måla upp en massa hemska tankar på vad som möjligen kunde ha hänt, eftersom det var min mans kollega som ringde från jobbet. Och av erfarenhet vet ju jag att om någon av mina kollegor ringer mig den tiden en långfredagkväll, ja då har det hänt något extraordinärt. De gånger han blivit uppringd den tiden från jobbet på helgkvällar har det varit allvarliga grejer som hänt.
Så visst hinner man fundera. Det är ju knappast ett Glad Påsk-samtal den tiden.

Nu var det inte så farligt i alla fall. Hon och hennes kollega jobbade dygn och hade dragit ur batteriet i sin bil, som de skulle köra hem vid nio i morse. Startkablar hade de, en bil till hade de också, men de var lite osäkra på hur de skulle användas. Så min man och vår bekant som också ätit offerlamm och sett hockey här, fick hasa sig upp ur soffan denna långfredag och köra de 200 metrarna upp till jobbet och hjälpa dem att fästa kablarna och få igång bilen.

Det hade kunnat vara ett mycket värre samtal, den saken är klar. Själv skulle jag nog tveka länge innan jag ringde någon den tiden en långfredag. Å andra sidan vet jag hur man använder startkablar.

Sådär, nu har jag hämtat mig. Fötterna ner och huvudet upp igen. Fokus på måndagens match. Punkt. Men det var ändå en jobbig känsla att slå upp ögonen i morse och känna den där gråtunga känslan ligga som en blöt filt över hela mig.

Om jag ska se det hela positivt, så blev det en tidig kväll för mig i alla fall. Det är väl aldrig fel med sömn tror jag.

Vi åt offerlamm idag. Långfredag och allt. Vad hjälpte det? Allt sunt förnuft säger att hockey är en världslig sak. Det känns inte så. Det viktigaste är inte heller att kämpa väl – det viktigaste är att vinna. Sen får de där fucking ädla olympierna säga vad de vill! Jag ger fullständigt blanka fan i att Leksand kämpade som idioter. Brynäs vann. Det är vad som räknas. Det är surt att vara det bättre laget och förlora. Det ger ingen elitserieplats. Creds till Rögle dock som inte vek ner sig mot Malmö.
Själv lämnade jag just det allmänna sociala livet hemma och gick ( trots att vi hade främmande) upp till sovrummet och kastade saker omkring mig där. Jag hade lika gärna kunnat krossa en fönsterruta med fjärrkontrollen nere i vardagsrummet, alternativt sett den nya 40-tums-TV:n smulas av en påskljusstake. Jag ser det som ett led i processen att jag behärskar mig till att i alla fall lämna lokalen och ta ut min besvikelse på påslakan och dörrhandtag.

Det finns onekligen en del märkliga saker att fundera över här i livet. Som igår hos tandläkaren till exempel. Jag ligger på rygg i den där hemska liggstolen och hon har just ryckt ut bedövningssprutan ur kinden.
Tandläkaren: Var vill du göra av ditt spott?
Jag: Bloumblun (ungefär)
Tandläkaren: Vill du skölja och spotta eller svälja?
Jag: (mycket sluddrigt) Jag sväljer.
Tandläkaren: Då är du en ganska ovanlig patient.
Jag: ( lika sluddrigt) Jaha?
Tandläkaren: Ja, ingen brukar vilja svälja när de ligger ner.
Jag:(extremt sluddrigt) Hur fasen gör de på nätterna hemma då? Är de uppe och spottar hela natten?
Tandläkaren: Det är en fråga jag varit frestad att ställa många gånger.

Jag ser fram emot att läsa en forskningsrapport om om huruvida folk sväljer sitt spott på nätterna eller inte.

Det var väl inte den öppning jag hoppats på. Även om Malmö borta är en kalkylerad förlust, så svider den så in i h-vete. Webtv-sändningen var så överbelastad att man såg allt i mycket slow "slow motion".
Istället har jag legat på rygg i sängen och lyssnat på sportens webradio. Det är en rysare. Det enda jag undrar nu är hur Malmö kan vinna skotten i tredje, när man enligt kommentatorn slår icing på icing och Leksands planhalva är spegelblank och ser ut som nyspolad och o-åkt?
Någonstans är det något som är fel.
Ny match på fredag. Fram till dess drar jag täcket över huvudet.

Idag smäller det. Jag sitter i min blåvita Leksandströja och försöker fokusera på frukost just nu. Jag har inte ens kunnat äta. Det är helt sjukt. Från det jag slog upp ögonen har hela mitt inre varit i totalt uppror. Ja, innan också tror jag för jag har sovit ruggigt oroligt. Kvalserien är som sagt var ångestladdad.
Nu har jag just beställt matchen på Sverigewebben för 50 kronor, eftersom ingen TV-kanal tänker sända matchen. Helt ofattbart.
Jag försöker få sonen att koppla upp min dator mot stor-TV:n nu, men frågan är om kvalitén håller.

För övrigt frågade kommunchefen om stalltips inför kvällen, eftersom jag redan i den inledande omgången tippade att Timrå och HV71 skulle ta sig vidare i SM-slutspelet och göra det med 4-1 i matcher.
Det där är en HEMSK fråga! Jag medger utan omsvep att jag är långt ifrån säker på en Leksandsvinst. Vi har aldrig haft lätt för Malmö. En bortamatch mot Malmö i inledningen är ingen måstematch heller. Å andra sidan måste man ha en bra öppning på kvalserien för att få självförtroendet. Mycket talar för Malmö. Var Belfour står är jag inte riktigt säker på. Än.
Grejen är bara att jag inte kan tippa EMOT Leksandshjärtat. Det går bara inte.

Naturligtvis vinner vi ikväll!

Skellefteå är utslaget ur SM-slutspelet. Modo också. Jag konstaterar belåtet att Backlund höll nollan och jag unnar honom ett SM-guld. Jag inser också hur sjukt hookad jag är på hur målvkater eventuellt kan tänkas känna och tänka. Jag led verkligen med Skellefteås målvakt NIklas Dahlberg ikväll.

Min äldsta son summerade dagen såhär för sin lillebror:
’Tänk att nu är hockeysäsongen slut, men för morsan börjar den i morgon’
Så sant som det är sagt. I morgon börjar kvalserien, den man har väntat på hela säsongen. De närmaste två veckorna blir en resa mellan himmel och helvete förmodligen. Malmö borta i morgon. Ingen måstematch, men en som jag gärna vill vinna. Det är mycket som ska stämma. Det är massor som inte får gå fel. Jag ryser vid blotta tanken.
Det är häftigt och härligt och hemskt på samma gång.