När jag skulle hänga tvätten igår var maskinen inte klar innan jag skulle skjutsa till stan Så jag sa åt Petter att ta ur maskinen, hänga ut tvätten och slänga in den andra påsen som var sorterad och klar och stod bredvid tvättmaskinen. Väninnan såg lite tveksam ut.
En timme senare ringer min son på min mobil.
"Du morsan, ska verkligen det där in i samma maskin" undrar han.
"Ja, alltihop. Det som stod i kassen vid tvättmaskinen. 40 grader"
"Men det är både vit och svart tvätt i den" fortsätter han.
"Jo, men det är hon som har sorterat den, hon sa att allt skulle in tillsammans" säger jag och tänker att jävlars, nu har en av tvättens gyllene regler definitivt naggats lite i kanten.
"Jag trodde aldrig att man fick tvätta svart med vitt sådär" säger han följdriktigt.
"Jo men det där är nog inget som färgar, släng in det där du" säger jag och har lust att tillägga "men gör aldrig det med vår tvätt!!"
Jag ser för min inre syn hur alla LN91:s och IFK Rundviks blå overaller hädanefter samsas med min benvita bomullströja i en snurrande trumma. Där allt antar samma ton på färgskalan när det är klart.

Alltså. Regeländringar av den där typen kan få katastrofala följder och jag har så här långt varit extremt nöjd med att mina barn tvättar även min tvätt mellan varven. Men inte vill jag ha mina vita tröjor blå-tonade. Det är liksom överkursen i tvättlära, det där om vilka vita man kan tvätta med vilka svarta. Vi har inte hunnit dit än. Nu är det fullt tydligt aktualiserat.

Väninnan är imponerad över att sonen tänker själv och ifrågasatte tvätten. Ännu mer höjer hon på ögonbrynen när vi kommer hem och ska hämta den. Då har sonen tvättat och hängt båda maskinerna, som dessutom har hunnit torka i blåsten, och lagt ner den i hennes kassar.
Jag undrar om han insåg själv exakt hur många pluspoäng han plockade på mammas kompis den här dagen. Många.

I morse åkte lillebror och hans familj tillbaka till Göteborg. Det innebär att de senaste 18 dagarnas samvaro med 12 personer i hushållet ( eller fler beroende på kompisar och så vidare) är över och att livet ska återgå till det normala. Min man har börjat jobba igen efter nästan åtta veckors ledighet. Fotbollsfestivalens hektiska dagar är över. Det är småkallt i luften.

Det kändes som om sommaren plötsligt tog slut. Alla tecken pekade liksom på det. Som kronan på verket är det extra lugnt i huset eftersom Isa är på läger i England, Sofia jobbar i Umeå och Petter sover borta. Kvar i huset är två snarkande barn och jag. Och det kändes rent av ödsligt tomt.

Jag blev aningen rastlös och drabbades av lite sån där vemods-ångest. Blä.
Själv ska jag agera chaufför åt en väninna till NUS och se lite folk. Har just varit och hämtat och slängt i några påsar tvätt åt en kompis vars tvättmaskin behagat ge upp i sommarvärmen. Inga stordåd, men alldeles lagom för att man ska känna att det blev lite vardag i alla fall.

Nu försöker jag intala mig själv att det är trevligt med höst. Att det är bra med rutiner. Att det finns en tjusning med årstidsväxlingar. Ja, allt sånt där blaj som man ska trycka in i skallen när man tänker positivt.
Det enda som riktigt lyfte mig idag var när Leksands säsongskortserbjudande landade i postlådan. Den kommande säsongen. Kvalserien. Det är cipramil för en själ som jag det.

Jag är helt slut. Dessutom börjar min röst ge vika efter tre dagars fotbollsfestival. Det tar på krafterna att stå i klacken!
Men nu är det oåterkalleligen slut. IFK:s P 12 åkte ut efter förlängning, i matchens sista spark, snett före klockan 19 ikväll. Surt. Men man kan inte klaga på spänningen i alla fall.

Fast jag blir farligt aggressiv i sånna här matcher. Jag får uppbringa all min vuxenhet (som jag har undanstoppad någonstans) för att inte skrika en massa otäcka saker. Den norska tränaren i laget vi åkte ut mot hade jag utan minsta betänklighet kunnat knyckla ihop till en liten hög. Han irriterade mig redan innan match och det blev ju inte bättre av att vi förlorade. ÅH, jag hatar verkligen att förlora.

Ska man se något positivt i det är det i alla fall skönt att få sovmorgon i morgon. Jag ska sova till i morgon eftermiddag! Anton ville att lagkamraten N skulle få sova över här för att som han sa " vi måste smälta den här tunga förlusten så att vi kan komma över den".
Det var ett helt nytt sätt att argumentera för översovningn.
Annars tycker jag nog att det verkar gå rätt bra att komma över förlusten. Pojkarna verkar synnerligen glada igen och har fortsatt fotbollsdagen med att belägra vårt vardagsrum. Gissa vad de spelar på Xboxen? Just det.

Umeå fotbollsfestival är en orgie i logistik. Vissa år har vi haft en sådär fyra olika lag till våra barn och att få ihop deras matchtider på arenor spridda över hela stan är en strategiövning värdig ett smärre världskrig.
Därför kändes det väldigt lugnt igår när vi bara hade två barn att passa. Vår egen 12-åring och ett extrabarn. Visserligen kom det till tre av sonens lagkompisar i IFK Rundvik, N, P och L men det var ju lugnt, de spelar ju åtminstone i samma lag tänkte jag.

Det började redan i hallen hemma. Anton var på ett strålande humör och sjöng trots att klockan var halv sju på morgonen.
’Du ser mamma, jag kan faktiskt ta ansvar’ upprepade han som ett mantra.
Eftersom laget skulle till Lazerdome senare på dagen frågade jag vad han skulle ha för ombytesskor. Det här var alltså när vi står klara i hallen kvart över sju denna torsdagmorgon och han just håller på att avsluta knytningen av sina fotbollsskor.
’Jag tar foppa’ svarar han.

Vi traskar ut till bilen ungefär trettio sekunder senare, jag, sonen och extrabarnet. Vi hämtar upp N och beger oss till Lögdeå för att plocka upp P och L. På E4:an ställer jag kontrollfrågan, sådär för säkerhets skull.
’Och alla har extraskor med sig?’
Näe, det har förstås ingen. Inte Anton som blev påmind trettio sekunder innan bilresan. Inte hans kompis N heller, som trodde man kunde ha fotbollsskor inne på Lazerdome.
Nåja, så långt ingen panik, vi hinner hämta dem efter att vi plockat upp Lögdeå-pojkarna för vi har garderat med en viss tidsmarginal, tänker jag.

När vi har plockat upp P och L och är på väg ut från Lögdeå ställer min man kontrollfrågan igen.
’Och alla har extraskor till Lazerdome?’
Näe, det har inte alla förstås, så vi kör tillbaka till P:s hus och han springer in och hämtar sina. Där krympte några minuters ställtid. Sen tillbaka in i Nordmaling och hämta sonens och N:s skor. Där gick några minuter till.

Så vi stressar in till stan och slänger av pojkarna vid Nydala och sen vidare ner till Dragon för nästa matchsamling. Vi ser lite av IFK Rundviks P14 innan vi hastar tillbaka upp till Nydala och ser pojkarna spöa Umeå IK Elit vilket gör de fyra redan uppsluppna gossarna ännu yrare.
Samlingen efter match är ett lyckokaos, men vi lyckas samla in alla jackor, tröjor, skor och väskor. Ja och pojkar, förstås. Och P har med sig både jacka och skor.

Så åker vi ner på stan och ser extrabarnets match innan vi lämnar killarna för lunch och Lazerdome. Själva åker vi och lunchar med extrabarnet och letar upp en adress där hon vill träffa en kompis som är i stan. Efter en snabb shoppingtur åker vi tillbaka till Lazerdome och plockar upp killarna, som otroligt nog är klara och snabbt hoppar in i bilen när vi kommer. Bra, eftersom vi har lite bråttom hem. 14-åringen ska till England på läger samma kväll och jag har lovat att se över packningen.

På väg hem ringer mobilen. Det är lagledaren som står i Umeå centrum utan bilnycklar och plånbok. De låg nämligen i L:s väska på Lazerdome.
’Ojdå, javisstja’ säger killarna obekymrat.
Vi sneddar förbi Ålidhem för att hämta upp extrabarnet och är just på väg ner till stan när P bleknar.
’Ojdå, jag glömde nog min väska på Nydala i morse’
’Vad hade du i den då?’
’Pengar och sånt. Och kläder.

Shit. Vi girar runt, åker till Nydala, ringer lagledaren som står utanför Lazerdome och väntar och berättar att vi blir en kvart sena. P springer till plan Nydala 5 och är tillbaka tio minuter senare med en klubba i munnen.
’Du hittade väskan och pengarna var kvar ser jag’ säger jag.
’Ja, och det var ingen kö vid godiset’ svarar han glatt.

Så åker vi ner med bilnycklar och plånbok till lagledaren på stan och sedan fortsätter vi hem mot Nordmaling. I Hörnefors stannar vi och tankar. När vi ska åka därifrån vrålar barnen i baksätet.
’Kör inte! P och L är inte här’
’Nähä, och var är de då??’
’P var skitnödig’
’Ja och L ville köpa godis’.

En stund senare är alla inne i bilen och vi åker vidare mot Nordmaling och Lögdeå. Jag ber dem plocka ihop sina respektive jackor så att de är klara när vi ska släppa av dem.
’Va?? Kolla här, vi har K:s jacka i bilen också’
’Ja, hur kom den hit. Vi ringer och säger att vi kommer förbi med den’ säger gossarna som alla är oförstående över fenomenet att lagkamratens jacka har hamnat i vår bil.
Väl i Lögdeå släpper vi av L och P.
P vinkar glatt när han går mot sitt hus, med famnen full av jackor, tröjor och skor. Efter fem meter har han tappat ena benskyddet på gatan och fortsätter obekymrat mot sitt hus. Vi ropar åt honom att han har tappat benskyddet och han ser förvirrad ut innan han skiner upp och plockar upp benskyddet och vinkar igen.

Efter att ha åkt hem till K och lämnat hans jacka säger jag till N att han kan lämna sin matchtröja i bilen.
’Jag ska ändå tvätta Antons och extrabarnets matchkläder så jag kan tvätta dina också. Du får dem rena senare ikväll’ säger jag.
’Åh, tack ’ säger han följt av ett
’Men det här är inte min tröja??’
’Men vems i hela friden är det då?’ undrar jag.
’Det är P:s. Han nog tagit hem fel tröja’

Nöjdast med det är nog Anton som plötsligt framstår som pedanten själv trots att han glömde skor.
’Där ser du mamma, det finns flera som till och med är värre än jag’ säger han belåtet.
Jag konstaterar att ibland verkar det vara enklare att ha ordning på en loppcirkus än IFK Rundviks P 12. Men roligt har de i alla fall.