Vi har skaffat hund. Kära vänner, jag lovar. Detta är det närmaste hund som någonsin kommer över tröskeln till mitt hus. Den är en så kallad Beanie Babie. En riktig sån där amerikansk företeelse med eget födelsedatum och namn och sånt. Min hund heter Cargo och fyller år dagen efter mig faktiskt. Vi tänker fira ihop för enkelhetens skull. Det skiljer ganska prick 44 år på oss.

Cargo är en present från en tvättäkta svensk-amerikanska som faktiskt är en av de trevligaste människor jag träffat på väldigt länge. Man skulle kunna säga att hon var själva essensen av det bästa med både Sverige och USA. Det är helt fantastiskt vad mycket energi en människa kan överföra på ett par timmar. Och det är faktiskt slående så mycket bättre man mår efter några riktiga gapskratt. Jag hoppas jag kan göra henne rättvisa i min text.

Alla pratar ju om hälsoeffekten av att ha hund och jag bestämde mig för att det är precis det jag ska ha min Cargo till. Jag tycker han vekar lämplig att ha med sig. Därför kommer även jag hädanefter att "gå ut med hunden". Han är blek och vit, lite sådär degig och kramgo i hullet och inte intresserad av att nafsa. Dessutom står det att han älskar choklad. Jag tror vi är tvillingsjälar.

Det pågår rensning på en massa olika fronter just nu. Pappa gör en insats på Julias bärbara dator.
Pappa: Jösses, du har nästan inget utrymme ledigt på din hårddisk Julia.
Julia: Nehepp.
Pappa: Du måste rensa. Har du mycket musik?
Julia: Antagligen.
Pappa: Du har väl något onödigt som du kan rensa bort?
Julia: Ja, en massa skolarbete.
Pappa: HAHA, du är skojig du.
Julia:(med iskallt tonfall) Jag var seriös pappa.

Pappa fortsätter att gå igenom datorn för att snabba upp den. Där finns det tydligen en hel del smått och gott. Eller snarare stort och gott.

Pappa: Meeeen, vad ÄR det här???
Julia: Det där är en TV-serie som jag ska se någon gång.
Pappa: Den tar gigantiskt med plats.
Julia: Hur kan den göra det? Det är bara 22 avsnitt.

Tja, visst är det märkligt? Att sånt som 22 TV-avsnitt kan ta en massa plats i ens liv också? Jag konstaterar att man spar alldeles för mycket. Av allt.

Vi har just hämtat hem Isa från flyget. Hon håller som bäst på att packa upp några veckors scoutpackning i ett redan överfyllt vardagsrum där Sofia samtidigt håller på att packa ner allt i flyttlådor inför Stockholmsflytten. Kaos? En aning.

Det känns som om hela vardagen just nu är en enda stor logistikövning för att få allt att flyta med släpvagnar, magasineringsutrymme, soptippstider och lägenhetstömning. Det blir en rockad för att få undan en del möbler här hemma, för att sedan flytta ur Sofias före detta lägenhet och ta in en del av de möblerna här istället. Det finns en poäng med att göra saker i rätt ordning faktiskt. Som vanligt har man alldeles för få dagar. På fredag går flyttlasset.

Vi bänkade oss framför TV:n idag jag och ungarna för att titta på Simon Sjödin som simmar i OS i Peking. Simon är en bekant till oss som vi träffar ibland i Stockholm och firat midsommar med. Nu skulle han simma 200 meter fjäril. I en sån där tajt, flashig simdräkt och inte i sånna där lediga bermudas som han har på bilden här bredvid.
Att han skulle gå vidare till semifinal var det ingen som trodde, men visst kan man hoppas. Däremot höll vi självklart tummarna för att han skulle få göra ett bra lopp och en bra tid.

Simon simmade bra i mina ögon. Han satte svenskt rekord och det måste väl betraktas som bra?
Därför blir jag lite betänksam när jag ser VK:s nyhetsnotis om Simon, en text från TT. Rubriken lyder ’ Sjödin utslagen på 200 meter fjäril’
Den är helt korrekt, inget fel på den alls. Men när jag läser vidare i texten blir jag faktiskt lite beklämd. Så här står det.

’ Simon Sjödin var långt från att gå vidare från måndagens försök på 200 meter fjärilsim. Svensken fick tiden 1.57,75 och var 1,26 sekunder från den 16:e plats som skulle ha gett en plats i semifinal.
Den amerikanske OS-kungen, Michael Phelps, tog ännu några simtag mot historieböckerna när han var snabbast i försöken på den olympiska rekordtiden 1.53,70.
Källa: TT’

Jodå, den är helt korrekt, men inte med ett enda ord nämner man att Simon faktiskt simmat snabbare än han någonsin gjort, snabbare än någon svensk någonsin gjort på den distansen. Man konstaterar att han blivit utslagen. Punkt. Skittråkigt tycker jag.

Vi har en massa idrottare som aldrig kommer att nå OS-finaler. Men nog borde man väl ändå kunna lyfta lite på hatten till dem som är där för att tävla och sätter personliga rekord, eller svenska rekord. Som verkligen gjort sitt yttersta när de nu fått chansen i OS.

Nä, visst kan vi sätta lite fokus på en bra prestation, ett svenskt rekord och inte bara gnälla på att det inte blev semifinal. Jag lyfter i alla fall på hatten för Simon och håller tummarna för att det ska gå riktigt bra i ryggsimmet.

Jag tror min 16-åring hade den mest intressanta övningskörningen någonsin igår. Julia var ute med sin pappa i vår 740 när polisen vinkade in henne i en kontroll. Det roliga är att polisen ju inte ser att det sitter en övningskörningsskylt på bilen i läge ett. Alltså bad han naturligtvis om att få se på körkortet. Och Julia har som bekant inget.
"Jag blev värsta stressad"

Men som sagt var så satt ju pappa bredvid och tog kommandot.
"Det går nog dåligt att visa körkort" hade min man svarat.
Sen hade han fått visa sitt körkort istället och alla övningskörningspapper. Allt var i sin ordning.
Dessutom fick de blåsa båda två. Inga överraskningar där heller.
Och Julia såg lite belåten ut över att ha fått blåsa redan innan hon har fått körkort. Det är mer än vad vissa av hennes körkortsinnehavande syskon har fått.
Jag har faktiskt bara fått blåsa två gånger under mina 27 körkortsår. Min man tre. Petter en, trots att han bara haft körkort i drygt ett år.

Och Julia, ja hon var mest lättad över att hon inte kört över polisen eller backat in i polisbilen när de skulle därifrån. Oroad helt i onödan, för hon kör riktigt bra numera.

Isa är på scoutläger i London. Det är inte utan att vi börjar sakna henne. Hennes syskon har suckat i flera dagar nu och undrat när hon kommer hem. Man skulle egentligen kunna tro att det inte skulle märkas så mycket i det här hushållet om vi var en man kort, men så är det ju naturligtvis inte.
’Det är nästan så man saknar hennes kommentarer’ sa någon häromdagen.

Just sarkasmer är hon bra på. Den lilla ängeln kan vara ganska skoningslös och den vassa tungan i kombination med ett skarpt intellekt blir ett rent dödligt vokabulärt vapen mellan varven. Trots hårfärgen så är hon inte ’blond’ som i den mindre smickrande utsagan att blondiner skulle vara korkade.

I julklapp fick hon en tröja av sin storebror. Den var verkligen köpt med tanke.
’Blond och smart’ löd texten på tröjan. Han tyckte den passade utmärkt. Och Isa själv har varit väldigt belåten över den. Men säg någonting som inte kan vridas om i det här huset.
En eller två bokstäver gör hela skillnaden och en dag när det slank ut någon träffsäker kommentar såg hennes far tydligt vad det egentligen skulle stå på den där tröjan.

Med jackan som dolde delar av av texten fick tröjan den dagen en helt annan innebörd. Två bokstäver gjorde hela skillnaden.
Just det. Ond och smart. Själv tog hon det med ro. Hon vet att vi gillar henne.
På tisdag kommer hon hem, lillungen.

Jag har som sagt var barn som är ganska pratglada. Med lite självrannsakan inser jag att de brås på mig. Förmodligen.

Julia och jag sitter i köket. På TV visas något av alla dessa avsnitt av någon av alla dessa serier som jag inte kan hålla ordning på. Just här det en sekvens med en munk som tydligen har avlagt något tystnadslöfte.
Julia: Hur länge måste man vara tyst?
Jag: Vadå?
Julia: Om man blir munk alltså.
Jag: Jag vet inte. Jag vet inte ens om alla måste det.
Julia: Jamen vad är poängen med att vara tyst?
Jag: Det ger tid till eftertanke. För att komma närmare Gud. Reflektera.
Julia: Usch! Fatta vilken ångest JAG skulle få av att inte få prata!
Jag: Det förstår jag!
Julia: Fast egentligen inte för att inte för att inte få prata, men tänk vad jobbigt att bli tvungen att tänka så mycket.

Jag blir onekligen frestad av idén med tysthetslöfte. Jag menar, barnen har haft godislöften och läsklöften och sånt. Egentligen kanske man skulle motivera dem att vara tysta mellan varven? Att reflektera.

Den åttonde dagen, i den åttonde månaden, det åttonde året på tvåtusentalet. Det är en lyckans dag enligt kineserna. Därför har man valt att inviga OS just idag.

Men för mig kommer den här dagen för alltid att vara förknippad med vemod. Sorg. Den är här nu, den här dagen när jag ska ta adjö av en kär vän. En i min egen ålder. Med barn i mina barns åldrar. Med nära släktingar och vänner, precis som jag. En som fick lämna jorden hastigt och alldeles för tidigt.
Jag varit ut och plockat den blomma jag ska skicka med på färden. Inget märkvärdigt. Bara alldeles vanlig. Precis som min vän ville ha det.
Men det var med tunga steg jag gick. Och det kommer många tunga under dagen, för många människor.

Jag fick ett sms i morse.
"Det måste ha varit en lång färd för barnen fram till idag. Tankarna gick till dem hela tiden igår kväll innan sänggåendet. Jag sa att det var nog många som låg i tankar. Inför det som kommer, inför det som har varit"

Precis så är det nog. Många sörjer. Men tyngst är det nog för barnen. För barn som förlorar en förälder blir livet sig ännu mindre likt framöver.

12-åringen sitter och drömmer vid frukosten
’Mamma, idag skulle man äta hamburgare på restaurang. Åh vad gott det skulle vara’
’Du har inte ens ätit frukost men sitter redan och funderar på vad du skulle vilja äta till middag? säger jag bestört.
’Ja?’ säger sonen oförstående.
’Alltså, hur kan du ens vara sugen på pommes frites den här tiden?’
’Jag blir aldrig less på pommes frites’ svarar 12-åringen tvärsäkert och får medhåll av sin storebror.
’Jag fattar inte pappa som blev less på restaurangmat när han fick äta det varje dag. Det skulle aldrig hända mig’ säger 19-åringen.
’Om jag skulle äta något jag tyckte var jätte-jättegott varje dag så skulle jag möjligen kunna tycka att det var lite mindre jättegott efter några veckor men jag skulle aldrig kunna bli less på det’ fortsätter han.

Ha! Ni är inte 45 år tänker jag. Jag är frestad att servera samma middag i fem veckor. Det måste väl finnas ett sätt att ’bota’ den där fablessen för onyttig mat?
För dottern som just nu är i England på scoutläger verkar det räcka med en sådär två veckor. Jag fick ett sms av min syster som också är där. Det löd:

’Allt är bra med oss alla. Regn varje dag knäcker inte 25 vikingar 😉 Efter dieten på chips och tårta morgon, middag, kväll är det risk för kraftig efterfrågan på grovt bröd, varm husmanskost och grönsaker. Förbered er!’

Jag förbereder oss gärna. 12-åringen däremot bleknade när jag läste högt.

När man har storasystrar får man förmodligen lära sig ett och annat. Som lillebror får man insyn i den där kvinnliga världen. Ibland alldeles ofrivilligt och alldeles för tidigt. I alla fall om jag fick bestämma. Saker som får hans ännu ej tonåriga kompisar att höja på ögonbrynen passerar inte ens med en axelryckning i Antons värld. Det är fullt tydligt hans vardag.
Som en dag när telefonen ringer. Innan jag hinner lyfta luren hör jag Anton svara, världsvant och ledigt.
"Nej, hon håller på och rakar benen just nu, men hon ringer upp dig så fort hon är klar med det"

Det lät som att storasyster rakar benen två gånger om dagen. Ungefär som en tandborstning. Jag som aldrig har rakat ett endaste litet ben, har jag mest lust att skrika över utvecklingen.