Jag fick ett samtal från Hudiksvallstrakten i morse, där svågern undrade om jag kunde ringa och frånvaroanmäla hans barn från deras diverse skolaktiviteter idag. Morsans sambo fick göra en ny insats och åka till Norrköping igår och hämta familj och bil på biltrailer. Nu är de på väg uppåt, men det tar sin lilla tid med en Chrysler på släp och ingen av ungarna hinner till någon skola.

De där skol- och barnomsorgs-samtalen fick mig i alla fall att inse varför jag inte längtar tillbaka till flera barn i det där stadiet. Fatta innan man ringt runt och fått tag på rätt telefonnummer, till rätt avdelningar och rätt skolor på fyra enheter. Särskilt som jag var tvungen att göra det innan genvägen ( dvs kommunväxeln) var öppen. Och alla vet ju hur det är när många ringer samma tid på morgonen och ska frånvaroanmäla. Särskilt nu när man måste anmäla varje dag på Artedi, oavsett om ungen beräknas vara borta i fem dagar eller en.

Nä, jag längtar inte tillbaka till varken bebisar, småbarn eller fler skolbarn. Jag är så nöjd som jag är.

Jag vet inte om min bror tyckte synd om familjen för igår ringde han och bjöd oss på grillfest. Det kändes som ett genidrag att avbryta gårdsröjningen, där för övrigt samtliga hemmaboende fyra barn var utkommenderade till arbete.
Vi såg ut som familjen Ingals i Lilla huset på prärien där vi arbetade sida vid sida med våra krattor. Vissa med Ipod och hörlurar för att stå ut med detta oerhörda obetalda slavarbete.
Nästa genidrag var att avsluta arbetet med en kanna Sangria och sedan fortsätta den där Sangriadrickningen hemma hos lillebror.

I natt när jag var som mest yr kunde jag inte för mitt liv förstå hur jag kunde tycka det där var en bra ide tidigare under kvällen. Jag vaknade i morse med samma insikt. Hela dagen har gått i ultrarapid, med undantag för Sverigematchen som gick saktare ändå. Både jag och Pär somnade i soffan mellan nedsläppen.
Nu har vi istället tagit oss i kragen och avverkat ett kvällspass där vi lastat ett släp fullt med ’rat’.

Min syster ringde just från Norrköping. De hade fått motorhaveri på väg från Göteborg och sitter fast i Norrköping med fyra barn, en fullpackad bil och jobb och skola som väntar i morgon. Fy f-n så hemskt. Jag vet hur det känns.

Jag vet ju att den här skiten kommer varje år. VARJE år. Och ändå spar jag det till sista sekunden och hoppas att det ska försvinna. Det gör det aldrig.
Jag vill också ha en deklaration som man bara sätter ett kryss i eller smsar in till skatteverket!
Jag vill inte sitta heldagar i vårsolen och våndas med NEA och N1 och N87 och N672 eller vad fanken de heter alla blanketterna.

För att ljusa upp min sinnesstämning lite har jag ockuperat uterummet och låtsas att jag njuter av våren därute. Och sen kommer min prins och räddar mig och hjälper mig med slutfinishen och så firar vi att det där eländet äntligen ligger underskrivet i det bruna kuvertet som ska läggas på brevlådan. Nästa år, ska jag göra det här i tid. När det är slaskigt, regnigt och trist. Jag lovar.

Vi var på det traditionella valborgsfirandet på kajen igår. Vi har fortfarande att scoutbarn så den kvällen är sedan 14 år tillbaka vikt åt att sälja lotter, korv och sånt för scouternas räkning.
Valborgsmässoafton är ingen partykväll om man har tonårsbarn. Jag tycker det är jobbigt att se fulla föräldrar vid majbrasan, och sedan träffa deras tonårsbarn fulla någon annanstans.

Valborg på kajen är en rätt så trevlig kväll för oss som gillar att prata bort en stund med folk man kanske inte träffar så ofta annars. Eller folk man aldrig har träffat tidigare. För att inte tala om folk man har sett men aldrig sett just DÄR tidigare.

Mitt i eldandet kom Anton och Noel rusande.
"Mamma, mamma, har du penna och papper"
Det visade sig att Skellefteå AIK:s lagkapten Christoffer Norgren var hemma i Nordmaling på valborgsmässoafton.
Jag hade en pennstump ( tack IKEA) och min man grävde i jackfickan och hittade en Ticnet-utskrift från en Skellefteå-Modo-match. Mycket belåtet konstaterade han att det var den matchen Skellefteå vann med 6-0 och att det måste vara ett utomordentligt passande autografpapper.

Tre minuter senare kommer sonen rusande igen. Den här gången med en stor bläckpenne-autograf över högerarmen.
"Pappa, pappa, vet du vem mer som är här???? Andreas Hadelöv!"
För er som inte vet så är Andreas Hadelöv målvakt i Skellefteå AIK.

Vi pratade bort en stund med Norgren och i morse vid frukosten så var Anton och Noel fortfarande lyriska över att Hadelöv hade varit på majbrasa i Nordmaling.
Storebror Petter hade däremot missat eventet och kom dit just när de båda hockeyspelarna var på väg därifrån. Det blev diskussion om Hadelövs utslagna tänder och då insåg storebrors relativt hockey-ointresserade flickvän Pernilla att hon visst hade sett Hadelöv på kajen igår kväll.
Pernilla: VI mötte ju honom när vi gick dit.
Petter: Aldrig.
Pernilla: Jomen jag såg den killen med en tand utslagen.
Petter: Äh, det var ju någon annan du såg. Kan ju ha varit vem som helst.
Pernilla: Ja jag såg i alla fall en med utslagen tand, han hade vit mössa.
Anton: (vrålar) Det var HAN! Med mönster fram på mössan!
Pernilla: Exakt!
Petter: Jag kan inte fatta hur du kunde lägga märke till det!

Jag vet inte vad som var värst. Att Petter just hade missat Hadelövs debut på majbrasan eller det faktum att han just insåg att tjejer tittar på andra killar? Det måste ha svidit hårt att flickvännen noterade Hadelövs utslagna tand, medan Petter själv bara hade ögon för henne.