Det blir ny TV-kväll ikväll. Malmö-Leksand inför 13000 åskådare och så jag hemma vid TV:n då. Jag är helt säker på att jag kommer att hålla mig väldigt vaken.

Jag är djupt nere i träsket. Jag har ikväll sett ”Mammas pojkar”.  Ett helt avsnitt.

Häromkvällen var min man och jag plötsligt ensamma om TV:n en hel kväll. Och för ovanlighetens skull hade ingen av oss ett enda möte eller någon annan förpliktelse. Först tänkte vi se en film, vi skulle ju hinna två eftersom kvällen var lång och vi var klara för avkoppling redan halv sju.

Jag har tränat för kvalserien ikväll. Leksand-AIK fick upp mitt blodtryck till ungefär de nivåer det förväntas ligga på några  veckor i mars-april. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska överleva det ett år till.

Jag har haft en riktigt trist jobbdag där jag har tusen lösa trådar och inte kommer någon vart med en enda. Alla nyckelpersoner jag måste prata med tycks vara sjuka, bortresta eller i möte. Det är frustrerande när man har jobbat åtta timmar utan att det kommit fram en enda rad på papper. Däremot är mitt öra sönderskavt.
Å andra sidan har jag banat väg för morgondagen. En dag där allt måste klaffa för att tidschemat är så späckat.

Mina barn brukar anklaga mig för Leifing. Ni vet den där rörelsen där man går långsamt, utan stress. Och ja, jag avskyr att gå fort, om det inte är i rena tävlingssammanhang. Att gå fort innebär stress helt enkelt. Dessutom har jag minst en decimeter kortare ben än övriga familjemedlemmar.

Anton skulle kunna leva på nudlar. Jag lovar. Själv blir jag nästan illamående av lukten av de där snabbnudlarna.

Jag fick just senaste rapporten från Isa och hennes kompis  som gör sin prao som informatörhos utvecklingsledaren för drog- och brottsprevention i Haninge. De har varit på träff med justitieminister Beatrice Ask och intervjuat Stockholms länspolismästare Carin Götblad i eftermiddag. De hade fått en pärm med uppgifter att göra under veckan, så det är ingen risk för uttråkning i alla fall.
”De har verkligen typ satsat” sa Isa.

Jag knackade uppenbarligen inte tillräckligt hårt i träbordet. Eller för få gånger. Efter två lektioner kom sonen tillbaka hem från skolan med blanka ögon och sjönk ner under en filt i soffan. Huvudvärk, hostig, snorig. Där ligger han fortfarande. Med mössan på och med en hög servetter och en flaska nässpray som sällskap.

Det är en dyster och hängig duo vid bordet denna morgon. Vi hostar och nyser i kapp, öronen värker och huvudvärken har kopplat ett rejält grepp. Trötta är vi alltid på morgonen, men det här segheten är värre än normalt.