Återremittera förslaget om ny könstillhörighetslag!

 

Imorgon 17 april är det votering i riksdagen om förslaget på ny könstillhörighetslag i Sverige.

M och L har varit pådrivande i frågan men dessvärre är det många inom partierna som hyser stor oro och har försökt förmå sina respektive partier att pausa eller återremittera förslaget. Jag är en av dessa och jag är även ledamot i centralstyrelsen för Liberala kvinnor. Det är många representanter inom kvinnoförbunden hos partierna som försökt förmå sina partier att pausa förslaget och återremittera ärendet. Det är förståeligt att man vill trycka fram en lag som behöver moderniseras men dessvärre går det för snabbt nu och mycket har hänt på kort tid och länder som har infört liknande lag kan man få rapporter från nu om att det inte riktigt blivit så positivt som man trott. Därför hade förslaget behövts skickas ut på ny remissrunda då man nu använder sig av gamla remissyttranden från när S satt i regeringen.

Sedan ett decennium har antalet barn med könsdysfori i västvärlden ökat kraftigt, i Sverige med elva gånger, från 196 barn 2008-2012 till 2160 barn 2018-2022. Behandling med hormoner och mastektomi (borttagande av en kvinnas bröst) är vanligt, i Sverige fick 440 barn hormonbehandling 2017-2021 och den yngsta flickan som fått mastektomi var 14 år. Då medicinsk och kirurgisk behandling av barn med könsdysfori saknar evidens är detta en genuin vårdskandal.

Med det nya lagförslaget kan alltså barn, med målsmans tillåtelse, kunna byta juridiskt kön. Femtio procent av de barn som söker vård för könsdysfori har minst en neuropsykiatrisk diagnos eller annan psykisk ohälsa såsom självskadebeteende, suicidtankar eller annat. Föräldrar runt om i vårt land kämpar med sina barns psykiska ohälsa med allt vad det innebär för både individen och familjen. Genom att föräldrar nu får ansvaret för att låta sitt omyndiga barn byta juridiskt kön kommer pressen att bli ännu större. Utan specialistläkare som stöd och en medicinsk diagnos som grund.

Vad ska man säga till Sveriges föräldrar som känner en enorm press på att skriva under en ansökan de kanske i själva verket inte alls tror på?

I lagförslaget stipuleras det också att icke-binära personer ska få genomgå underlivskirurgi. Det innebär att en person som anser sig varken vara man eller kvinna skall kunna erbjudas en kirurgisk åtgärd för att skapa ett könsorgan som varken är manligt eller kvinnligt. Det här, påstår man, ska ske med ”vetenskap och beprövad erfarenhet” som grund. Varken vetenskapen eller den beprövade erfarenheten något om könsneutrala könsorgan, hur ska man lösa detta?

Det är förståeligt att förslaget är framtaget med de bästa intentioner att hjälpa en utsatt grupp transpersoner men den kommer få oanade konsekvenser även för andra. För tonåringar som letar efter sin plats och identitet i världen. För den växande gruppen flickor med psykiatriska diagnoser som söker en lösning för sitt mående. För de pojkar som inte passar in i pojkmallen. Men också för de kvinnor som oroar sig för om de kommer att möta en vuxen med manliga könsorgan i duschen på simhallen.

En sista bedjan till riksdagsledamöter oavsett parti – se till att lagförslaget går på återremiss så nya fakta kan bedömas och lösningar finns på plats för att hantera de problem som lyfts i debatten – av både specialistläkare och forskare men också av helt vanliga människor. Annars kan det här leda till en genuin vårdskandal precis som så många har lyft i debatten. 

 

 

 

 

 

5 kommentarer

  1. Drutten

    Det här är inget ämne för politiker. Amatörer som inte vet ett smack om det hela. Genomsnittligt har ju politiker inte landets smartaste hjärnor.

    • brorson

      Om du syftar på Kristersson, håller jag med. Han har visat total omdömeslöshet i hanteringen av denna fråga. Däremot är det, som Hanna har skrivit väl genomtänkt och byggt på fakta. Statsministern försöker legalisera grov misshandel, som kan leda till irreparabel kroppslig skada, med offrets (eller dennes föräldrars!) samtycke. Kan mycket väl, som Hanna har skrivit, bli nästa vårdskandal. Att offren blivit vilseförda kan inte frita samhället från skadestånds-skyldighet.

      Det är dessutom omdömeslöst av ytterligare minst två orsaker:
      1) Den grova kriminaliteten, som använder falsk identitet och folkbokföring på falsk adress, fortsätter att öka.
      2) Det är djupt osolidariskt med homosexuella i länder, där samkönat sex mellan vuxna med ömsesidigt samtycke, är förbjudet och ännu hårdare straff föreslås. Regimerna kan motivera sin inställning med att en avkriminalisering bara är början.

  2. brorson

    Kristersson saknar organisationsförmåga och är oduglig som regeringschef. Nu har han satsat hela sin prestige på att hjälpa kriminella att byta kön och identitet och gå under jorden och fortsatta leva illegalt i Sverige. Ebba Busch som saknar elementära kunskaper i företagsekonomi och elektricitetslära har han gjort till industri- och energiminister. Hon har saboterat återstarten en en reaktor i Ringhals, eftersom hon inte har förstått skillnaden mellan avskrivningstid och teknisk livslängd och litat för mycket på ”marknadskrafterna”, som har litat för mycket på regeringen, beträffande nya reaktorer.

    Johan Pehrsson, som i grunden är jurist med en realistisk syn på brott och straff, men tilltalar arbetslösa som om de vore halvkriminella, har han gjort till arbetsmarknadsminister. Nu är han dessutom anmäld till KU av S. Men för vad? Han har ju övertagit den ena av landets mest dysfunktionella myndigheter, Arbetsförmedlingen. Den andra är Trafikverket. Sossarna kan ju inte vara missnöjda med att fortsätter i deras egna fotspår. Kristersson har dessutom gjort Socialdepartementet till något slags sysselsättningsterapi för kristdemokrater med onödigt många ministrar.

    Regeringen har nu lovat samma ”krafttag” mot mäns våld mot kvinnor, utan att ens nämna vilka de våldsamma männen är, som kampen mot de kriminella gängen. Vilket är rena ordbajseriet och omöjligt att uppfylla i praktiken, eftersom kvinnovåldet inte är systemhotande på samma sätt gängens framfart. Och eftersom grövre brott går före lindrigare brott, som dessutom inte ger tillräckligt långa straff för att avdela poliser för att utreda dem. väntar polisen tills någon blir ihjälslagen. Det, som regeringen dock gör mot gängen är för lite och för sent, men i rätt ritning.

    Att samhället förlorar mot gängen, som har övertagit hela stadsdelar. Där de agerar som om de vore den legala ordningsmakten och infilterar partier och myndigheter, framgick tydligt av intevjun 100 % med justiteiministern och en åklagare. När ministern skröt med att uppklarningen av mord har öka från 17 % till 70 %, vilket skulle bevisa att polisen blivit skickligare, påpekade åklagarna att mördarna är mindre skickliga nu, sedan gängen börjat anlita minderåriga för att utföra morden. De har inte ens något intresse av att skydda sig mot upptäckt, eftersom de inte får några riktiga straff oh ett utfört mord är meriterande i den kriminella miljön.

    Beställarna, som blivit skickligare på att döja sin delaktighet, kommer polisen inte åt. Jag tänker om detta, att med utredning även av lindrigare brott, som våld mot kvinnor, skulle polisen kunna nysta upp en del av de grövre brotten, så att säga bakvägen. Men då får man sluta lägga skulden på alla män, som om våld mot kvinnor vore accepterat även bland svenska män. Förvisso förekommer det bland svenska män, men de männen är så föraktade bland svenska män, t..o.m. bland kriminella svenskar, att de löper stor risk att bli misshandlade av medfångar, som tycker att samhället straff inte är hårt nog.

    Regeringen måste ombildas och antal ministrar minskas från 24 till 21, samtidigt som justitiedepartementet utöka från 1 till 3 ministrar.
    – Gunnar Strömmer, M, förblir justitieminister med förutom det övergripande ansvaret, ansvar för alla nya lagar samt för domstolsverket.
    – Johan Pehrson, L, blir biträdande justitieminister med ansvar för polisen och och andra brottsbekämpande myndigheter samt exekutionsväsendet (kronofogden).
    -Erik Slottner, KD, blir också biträdande justitieminister med ansvar för de verkställande4 myndigheterna, fängelserna, ungdomsfängelserna och frivården samt övervakning av personer med kontaktförbud, m.m.

  3. brorson

    Regeringen anklagas för att ha för bråttom med nya lagar och nya ”verktyg” till polisen. I själva verket går det för långsamt, så att den grova brottsligheten, som har tillgång till kvalificerad juridiskt expertis, hinner anpassa sig. Det, som regeringen gör, kännetecknas av för lite och för sent, men i rätt ritning. Alla, som jag hört med, håller med. Regeringen har alltså att brett stöd för ökad fart. Organisationer, som säger sig kämpa för mänskliga rättigheter, bekämpar i själva verket den mest grundläggande rättigheten: rätten till liv. Visst finns risken för hafsverk, om det går för fort, men en lösning på det problemet är tillfälliga lagar med giltighet under högst ett år. Därefter kan de permanentas, upphävas eller ändras.

    1) Arbetet med atts spåra upp och utvisa personer, som vistas illegalt i landet, måste snabbas upp. Utvisning av personer, som har begått brott, ska vara regel och inte undantag. Utvisning ska kunna ske även om personen har bott länge i Sverige och om straffet endast blev böter.

    2) Förvaring behövs som en extra påföljd efter avtjänat fängelsestraff för särskilt farliga återfallsförbrytare, som kan befaras begå nya brott av allvarligt slag, om de inte kan utvisas för att de är svenska medborgare. Det ska finnas särskilda förvaringsanstalter, med i stort sett samma bekvämlighet som ett liv i frihet, men innanför murar. Det handlar ju om färdigstraffade personer. Förvaring utlovas i Tidö-avtalet., men ingenting har hänt. Om regeringen hade skydnat på hade ett dussintal mördade kvinnor fortfarande levt.

    3) Straffbarhetsåldern bör sänkas från 15 till 10 år, som också ska vara lägsta ålder för ungdomsfängelse, därmed inte sagt att fåmngelse ska vara ett vanligt straff för så unga personer. De Sis-hem, som idag har den högsta säkerhetsklassen och den mest vana personalen med grovt kriminella ungdomar, bör omedelbart omvandlas till fängelser med rejäla stängsel omkring. De bär så snart som möjligt ersättas med anstalter, som från början är byggda som ungdomsfängelser. Ansvaret flyttas från socialtjänsten till kriminalvården, eller en särskild myndighet för ungdomsfängelser.

    4) För att förhindra att omhändertagna ungdomar rymmer tillbaka till föräldrarna och de kriminella kompisarna på hemorten, måste det finnas lagliga möjligheter att tvångsförflytta hela familjen till en annan del av landet.

    5) Det är bra att vi nu fått visitationszoner, men ett beslut om en sådan zon ska gälla under högst sex månader (med möjlighet till förlängning genom ett nytt beslut) i stället för två¨veckor. Avsikten är ju att de, som bor i utsatta områden, ska känna trygghet och skonas från brott.

    6) Fängelser för vuxna ska kunna drivas av privata entreprenörer, även utländska sådana. Det behövs nya erfarenheter, inte minst för att få ner kostnaderna. Brottslingar, som ska utvisas efter avtjänat fängelsestraff, bör i största möjliga utsträckning avtjäna straffen i hemländerna, de länder som de ändå ska utvisas till.

  4. brorson

    Jag vill att du, som har läst ovanstående om brott och straff och förvaring, tänker igenom vad jag menar med:

    1) Rekvisiten ”särskilt farliga återfallsförbrytare”. Med det juridiska begreppet ”rekvisit” menas kriterier, som ska vara uppfyllda, för en viss rättsföljd (dom eller annat beslut av en domstol). Samtliga rekvisit ska vara uppfyllda. Det handlar alltså inte om vanliga tjuvar, även om de ha begått mångder med brott. En sådan tjuv är helt klart en återfallsförbrytare, men är han SÄRSKILT farlig?

    2) Du bör också fundera på skillnaden mellan straff och förvaring i mitt förslag. Alla, som vill införa förvaring även i svensk lag, gör nämligen inte den skillnaden. För dem är förvaring bara ett längre fängelsestraff än vad som är normalt för det begångna brottet / brotten. Enligt mitt förslag är förvaring en EXTRA påföljd EFTER avtjänat fängelsestraff, jämförbart med utvisning av icke-svenska medborgare, ett slags utvisning inom Sverige. Detta kan bli aktuellt, om övervakning, kontaktförbud, vistelseförbud eller elektronisk fotboja inte ger framtida brottsoffer tillräcklig skydd.

    3) Du bör också tänka på vad som händer idag, enligt nuvarande lagstiftning,. med dem som kan bli föremål för förvaring. De blir frigivna ur fängelset och kommer att få bostad och försörjning av socialtjänsten och kan göra i stort sett vad de vill, trotsa alla förbud, Söka upp henne på nytt, som överlevde förra misshandeln.

    4) Men är det rätt att fortsätta att begränsa rörelsefriheten för personer, som redan har avtjänat straffet för de begångna brotten? Ja, om det hindrar någon från att bli en mördare. Men det behövs helt klart mycket starka rättssäkerhetsgarantier, så att bara de särskilt farliga drabbas. Jag har också föreslagit att omprövning ska ske efter fem år, om fortsatt förvaring verkligen behövs – om personen ifråga själv begär omprövning. Ytterst handlar det om VEMS frihet som begränsas.

    5) Med den allmänt hållna formulering, som jag har föreslagit, handlar det om fler potentiella brottsoffer än enbart kvinnor.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Arkiv
Senaste kommentarerna
Kategorier
RSS Nytt från vk.se