…när jag läser Britta Svenssons krönika i Expressen om unga människor vars sjukdomstillstånd inte tas på allvar av akutvården och av SOS Alarm. De flesta föräldrar har nog upplevt den situation hon beskriver – att ha ett barn som är sjukt, mer sjukt än man sett dem vara tidigare, och inte bli tagen på allvar utan hemskickad med en svepande standardordination om vila och Alvedon.

Jag har varit i den situationen. Min dotter var 1 år och 4 månader och fick magsjuka. Extrakryddad med Rotavirus visade det sig senare. Magsjuka är oftast vidrigt men den här var snäppet värre än de jag varit med om tidigare, den gav helt enkelt inte med sig. Jag fick bra stöttning när jag desperat ringde till Sjukvårdsrådgivningen och med darrande röst bad om hjälp. De var fantastiska och ringde till och med tillbaka flera gånger och frågade hur det gick för oss. Till slut fick vi rådet att åka in akut.

En vardagskväll på akuten på NUS blir man inte poppis om man kliver in med en magsjuk ettåring i famnen. Läkaren tittade bistert på mig och sa att det inte fanns någon anledning att misstänka uttorkning, det var vila & vätskeersättning som gällde, och alvedon om febern går upp. "Kom inte tillbaka om hon inte blir uttorkad, och det yttrar sig så att hon blir apatisk, likgiltig och okontaktbar." Tack och hej, leverpastej.

Den natten blev jag också sjuk, och min man stängde in sig i vårt sovrum med dottern för att jag skulle få vara i fred i gästrummet med mitt eget elände. Under natten fick dottern ett totalt frispel och vrålade som ett djur efter mer vätskeersättning, som omedelbart kom upp igen. Vi hade nykokt ersättning på kylning på diskbänken och hon försökte med sina späda armar häva sig upp på diskbänken för att komma åt den. Vi kände knappt igen henne i hur hon betedde sig. Kl 6 på morgonen halvlåg vi alla tre på köksgolvet. Min man och jag tittade på varandra i samförstånd, drog på oss kläder och åkte in till akuten. Vår lilla tjej var varken apatisk eller likgiltig, snarare motsatsen (hon var skogstokig!), men okontaktbar stämde ju i alla fall.

Kl halv sju på morgonen är det nästan tomt i akutens väntrum. En städerska sopade undan lite skräp från golvet och vi fick direkt gå fram till anmälningadisken och förklara problemet, nästan lite skamset eftersom dottern då bytt sinnestillstånd fullständigt och kvittrade som en lärka. "Vi lovar, hon var galen nyss", kved vi och sköterskan såg nog hur utpumpade vi var och hade medlidande. Vi fick direkt träffa en barnläkare, som konstaterade att det nog inte var några problem, men så tillade hon att om ni vill kan vi lägga in henne och ta lite prover. Vi nickade bara tacksamt.

Sedan gick det fort. Det visade sig att hon både var uttorkad och hade en grav saltobalans på grund av all vätsekersättning hon druckit (och visserligen fått upp igen, men ändå hunnit ta till sig en del av). "Hur mycket har ni gett henne?" frågade läkaren, och vi visste inte säkert men nog var det några liter i alla fall, under tre dygns tid. Att man bara ska ge vätskeersättning under första dygnet och sedan gå över till att ge annan vätska hade ingen sagt, utan hela tiden fick vi från vården höra mantrat vätskeersättning – vätskeersättning – vätskeersättning.

Med ett specialblandat dropp för att matcha precis den obalans vår dotter hade hämtade hon sig sakta men säkert. Vi fick veta att det var tur att vi kommit när vi kommit, om vi hade väntat längre hade det funnits risk för bestående skador. När jag förklarade bakgrunden konstaterade läkaren att "Det finns ingen som känner ett barn så som en förälder gör, och den medicinska bedömningen kan lätt bli haltande man inte tar med förälderns magkänsla."

Så rätt hon hade i det. Jag önskar att jag hade varit mer påstridig i ett tidigare skede, men nu värderar jag min magkänsla betydligt högre än vad jag gjorde då. Det är jag som förälder skyldig mina barn.