Centerkvinnorna

Centerkvinnorna har tagit fram ett omfattande 43-punktsprogram för att komma tillrätta med våldet mot kvinnor.

Här skriver de initierat om våld i förordet till 43-punkteprogrammet.

Det finns även en punkt 28 som gäller behandling av våldsoffer.

Samtidigt…

har Centerpartiet i Region Västerbotten tagit ställning för att lägga ner den enda offentligt finansierade specialistbehandlingen som fanns i Sverige, Asta-mottagningen.

De vill inte heller prata om hur den avhandling som kom den 22 juni i år, Sexual Violence – Epidemiology, Treatment and Access to Health Care av Gita Rajan, kan komma att påverka deras syn på regionens nuvarande behandlingsmodell av sexualbrottsoffer.

Är det dubbelmoral eller har inte kvinnorna i Centerpartiet något att säga till om när det handlar om hur det blir i den faktiska politiken?

43-punktsprogrammet:

https://www.centerkvinnorna.se/download/18.35f8faa5179876e65ad1de3/1622136919749/43_punktsprogrammet_210517.pdf

Gita Rajans avhandling:

https://openarchive.ki.se/xmlui/bitstream/handle/10616/47643/Thesis_Gita_Rajan.pdf?sequence=3&isAllowed=y

Anna

Om inte ASTA funnits där för mig hade jag aldrig levt på det sätt jag gör idag.
Jag levde i ett riktigt helvete under några år. Men inte i en och samma relation. Utan jag blev utsatt för bl a  psykiskt, fysiskt och sexuellt våld av totalt fem olika förövare.

Det började med en våldtäkt av en man jag hade en kortare relation med. Efter många om och men polisanmälde jag händelsen men förundersökningen lades ner pga. ord stod mot ord. Vilket ökade på min skam- och skuldbörda.

Jag var fast i en destruktiv spiral. Efter några månader blev jag våldtagen på nytt, en fruktansvärd våldtäkt med enormt starkt fysiskt våld. Att det också var en våldtäkt skulle jag dock inte förstå förrän flera år senare.

Efter det hamnade jag i destruktiv relation på destruktiv relation på destruktiv relation. Den ena värre än den tredje. Jag har bla. blivit förminskad, förlöjligad, nedtryckt, våldtagen, slagen, biten, strypt, piskad, spottad på, skriken på, kissad på och i, tvingats på ögonbindel, tvingats på hörlurar, fastspänd, bunden på olika sätt, utnyttjad ekonomiskt and so on.
Allt det bar jag inom mig under flera år.

Hos ASTA kunde och vågade jag berätta vad jag varit med om. Och kände mig SÅ trygg och förstådd. Utan ASTA kan jag inte lova att jag funnits idag.

Innan ASTA levde jag med daglig panikångest, PTSD, flashbacks, fruktansvärda mardrömmar och var självdestruktiv på många sätt. Idag lever jag utan ångest, PTSD, mardrömmar och självdestruktivitet.

Det går inte att nog understryka vikten av att ASTA-teamet med sin enorma kompetens och erfarenhet får finnas kvar som den enhet de är idag.
Snälla. ASTA räddar liv!

Hur länge är det acceptabelt att må dåligt efter att ha varit utsatt för sexualbrott?

Ett argument som vi i ”Initiativet Stäng inte Asta” hör nu och då är det lite slarviga: ”Man kan ju inte ha evighetspatienter i psykiatrin.”

Underförstått att patienterna i rent okynne fortsätter att nyttja Region Västerbottens svårt ansatta vårdapparat utan att egentligen behöva det. Det är också det öde vissa patienter hos den gamla Asta-mottagningen drabbats av. De har genomgått ett nytt Bedömningssamtal och befunnits vara utan vårdbehov. Tack och hej. Utgången är där borta. Andra har bedömts behöva 10-20 samtal med behandlare och sedan morsning och goodbye.

Det är en av konsekvenserna av att byta synsätt. Från att läka en våldsutsatt till att behandla symptom på psykisk sjukdom. Målsättningen är inte längre att läka utan att lära de våldsutsatta att hantera sin ångest och sina bisymptom av våldsutsattheten.

Det känns som en logisk volt. Om man inte läker patienterna det är ju då vi får evighetspatienter. Om vi tillåter patienterna att få vård som läker då återkommer de inte till psykiatrin. 

Vi uppmanar Region Västerbotten att inte skapa evighetspatienter. Ur både ekonomiskt perspektiv och med utgångspunkt i att minska de våldsutsattas lidande var den gamla Asta-mottagningen en vinstlott.

Att hålla sig informerad

När vi i ”Initiativet Stäng inte Asta” varit i kontakt med Region Västerbottens politiker har vi ofta fått en kommentar. ”Jag har inte kunskap i sakfrågan.” Vi har därför försett politikerna med material och information för att de ska kunna förhålla sig till de sparförslag som regionens tjänstepersoner presenterar.

Den här artikeln publicerades i Göteborgs-Posten 210110.

Vem hjälper sexualbrottsutsatta att läka sina skador?

När fler tillbringar mer tid i hemmet ökar risken för våld. FN kallar det ökade våldet för en ”skuggpandemi” och WHO uppmanar nu EU-länderna att stärka stöd och vård till våldsutsatta.

Vad många kanske inte vet är att Sverige nästan helt saknar specialistmottagningar för sexualbrottsutsatta. I regeringsförklaringen 2019 kom en efterlängtad utfästelse om att ”fler mottagningar inrättas för sexualbrottsutsatta”. Sedan dess har ingenting hänt, trots påtryckningar från stöd-, patient- och jourorganisationer, #metoo-rörelsen samt från GREVIO (europarådets expertgrupp – våld mot kvinnor).

Situationen akut

Antalet personer i Sverige som utsattes för ett sexualbrott tredubblades mellan 2014 och 2017, från 2 procent av befolkningen till över 6 procent (BRÅ, 2020). För denna grupp vårdsökande är situationen akut. Det finns inga sammanhängande vårdkedjor och heller ingen nationell strategi för att få dem på plats.

WONSA – World of No Sexual Abuse, är Sveriges enda forskningsinriktade specialistmottagning för sexualbrottsutsatta i ett icke akut skede. Sedan WONSAs start 2014 har organisationen fått två miljoner kronor från regeringen för att ta fram ett utbildningsmaterial för primärvården och psykiatrin. Detta bidrag blev en livlina för WONSA. Nu har beskedet kommit att bidraget helt uteblir – trots att behovet av vård till personer som utsatts för sexuellt våld bara ökar.

Inte fått hjälp

Flera regioner i Sverige menar att det inte finns något behov av specialiserad vård för sexualbrottsutsatta. Detta trots rapporter som pekar på motsatsen. I en accepterad studie från KI framgår det att 80 procent av vårdsökande inom ideella sektorn redan sökt men inte fått hjälp inom den befintliga vården. Dagligen kontaktas WONSA av människor som vädjar om hjälp. Idag står över 900 vuxna och barn i kö till WONSAs klinik. Vissa har köat sedan 2017, och självmordsförsök och självmord har förekommit.

En ny studie från KI visar på en kraftigt ökad risk för självmordsförsök hos flickor efter sexuella övergrepp, som stiger till 26 gånger högre än hos jämnåriga. Hur kan Sverige med sin självbild av välfärd och jämställdhet låta dem som utsatts för sexualbrott fortsätta att lida och även dö – i onödan?

Vård är en mänsklig rättighet och en del av Sveriges åtagande om bästa möjliga hälsa för alla. Förutom ett enormt lidande för de utsatta leder vårdbristen till höga samhällsekonomiska kostnader.

WONSA har kopierbara koncept både för specialistmottagningar och fortbildningar för yrkesverksamma. Vi är beredda att hjälpa både regioner och enskilda vårdaktörer att öppna mottagningar över hela landet. Det som krävs av politiken är insikt och vilja. När kommer vi se detta från ”världens första feministiska regering”?

Maya af Geijerstam, människorättsexpert, WONSA

Länk till artikeln:

https://www.gp.se/debatt/vem-hj%C3%A4lper-sexualbrottsutsatta-att-l%C3%A4ka-sina-skador-1.39582996?fbclid=IwAR325LnTQcsZqiKxP7VfFBHp9jo8-l8cMHm9T6cFP9GD4EssWmd22Tas1GA

Länk till WONSA:

https://www.wonsa.se/

Stina

Min berättelse börjar på 70-talet i Mellansverige då jag föddes in i en allmänt dysfunktionell familj/släkt. Barndomen kantades sedan av regelbundna och oräkneliga sexuella övergrepp av en nära manlig släkting och ibland flera för mig okända män. Detta började i 5-års åldern och pågick konstant som en del av vardagen under cirka 10 års tid. Jag lyckades sedan ta mig igenom tonårstiden, student och påbörja arbetslivet innan jag vid runt 23-års ålder höll på att tappa greppet helt.

Mitt sätt att hitta någon som helst kontroll på något ledde då till att jag utvecklade en grav ätstörning, och hamnade på ett behandlingshem för detta. Behandlaren där lyckades dock lista ut vad som var bakomliggande huvudproblemet och jag började då för första gången berätta för henne. Behandlingshemmet låg över 30 mil från min hemstad så efter slutförd behandling mot ätstörningen där skulle ju hemorten ta vid. Där kände jag att jag blev missförstådd – att jag var minst lika knäpp och konstig som jag redan innan kände blev min uppfattning. Man började från psykiatrin medicinera och ställa konstiga diagnoser, jag utvecklade fler och fler självskadebeteenden och började även överdosera och på andra sätt försöka ta mitt liv. Detta resulterade såklart i sjukhusvård och inläggningar inom psykiatrin. Jag kände mig mer och mer konstig o misslyckad och nedåtgående spiralen var igång. Försökte även via hjälp av en bekant bo och söka vård på annan ort vilket blev samma sak.

Lärde efter ett tag känna någon som gått igenom liknande saker och bodde i Umeå samt gick på Asta. Var och hälsade på vännen ett antal gånger och var även med henne som följe några gånger till hennes besök på Asta, och kände att DIT vill jag!! Sagt och gjort tog jag ett hastigt beslut och flyttade över 70 mil, för att dels kunna söka behandling på just Asta och dessutom kunna göra det på avstånd från släkten i min hemstad.
Väl i Umeå gjordes ett första bedömningssamtal på Psykiatrin där det bedömdes att jag inte var redo för Asta och deras traumabearbetning utan först skulle genomgå DBT-behandling. Denna behandling rörde till det ännu mer och jag kände mig ännu konstigare och mer misslyckad. Jag blev sämre och sämre, så till den grad att jag blev inlagd inom slutenpsykiatrin och inte kom därifrån på 3,5 ÅR! I mina panikattacker med dissociation samt återupplevande av trauman slutade det ofta att jag blev fasthållen och några gånger lagd i bälte, vilket gjorde det tillstånd jag var i där och då än värre. Men kunskapen finns inte om sådana tillstånd och jag kunde inte ens förklara själv vad som hände och varför. Mitt i detta gjordes den stora psykologutredningen, eftersom jag väl var för svår att förstå även inom psykiatrin och man letade förklaringar, vilket ledde till ytterligare en diagnos – Autismspektrumstörning. Något jag visste var fel och motsatte mig, men eftersom resultatet visade detta var det bara att acceptera ännu en felaktig diagnos och även som följd bemötande utifrån den!

Någonstans där under den inläggningen hamnade jag till slut på Astas bord, via samarbete med Ångestmottagningen där jag har min bas. Jag började gå i en grupp samt hade enskilda samtal. Och plötsligt hände det!!

Tidigare feldiagnoser upptäcktes, Autism-diagnosen togs snabbt bort och i stället kom man fram till att jag har Dissociativt syndrom samt komplex PTSD. Diagnoser jag själv aldrig hade hört talas om men som förklarade vääääldigt mycket om mig som människa, både i dåtid och nutid! Mycket genom att själv förstå mina reaktioner och sätt att tänka/känna/vara har jag börjat hitta lite nya sätt att hantera livet, men att i det även ha kompetenta behandlare inom denna problematik och hur det yttrar sig är av yttersta vikt för att få ihop allt.

Jag är en bra bit från färdigbehandlad, men nu har jag åtminstone ibland förmågan att se att jag ska kunna bli det någonsin. Jag är äntligen på rätt spår, men det förutsätter fortsatt behandling av någon som förstår sig på mina symtom, diagnoser, problem och hur det yttrar sig!
Och jag har inte behövt inneliggande vård eller vård pga. självskada på snart 5 år!

Om fler patienter som jag även i fortsättningen kan få möjlighet till den effektiva behandling som Asta i nuvarande form bedriver, av ytterst specialiserade behandlare och deras helhetstänk, kan både onödigt mänskligt lidande samt kostnader för vård som hade kunnat undvikas minskas!!

Fakta om sexualbrott

HUR VANLIGT ÄR DET MED SEXUALBROTT?

Varje år polisanmäls runt 19000 sexualbrott
Men många avstår från att polisanmäla sexualbrott och få brott klaras upp. Det gör att både antalet polisanmälda sexualbrott och antalet fällande domar är missvisande om vi vill förstå hur vanligt sexualbrott egentligen är.
Men verklighetens siffror är långt större
Skillnaden mellan antalet polisanmälda sexualbrott och det verkliga antalet sexualbrott kallas för mörkertal. För att få fram mörkertal i brottsstatistiken intervjuar Brottsförebyggande rådet, varje år 12000 slumpvis utvalda personer över 16 år, och jämför med hur många av dem som uppger att de har utsatts för brott med antalet polisanmälda brott. Vid sexualbrott på vuxna har man konservativt beräknat att mörkertalet är 80%. Det betyder att endast 2 av 10 vuxna som utsätts för ett sexualbrott polisanmäler brottet. Beräkningar för barn visar att endast 1 av 10 barn som utsätts leder till polisanmälan. (Källa: Stiftelsen Allmänna Barnahusets rapport: “Det gäller en av fem”)

POLISANMÄLDA VÅLDTÄKTER/ÅR I SVERIGE
– ETT GENOMSNITT 2012–2016

6334 polisanmälda våldtäkter/år, av vilka:
93% eller 5899 gäller våldtäkter på kvinnor/flickor
7% eller 435 gäller våldtäkter på män/pojkar
55% eller 3500 gäller våldtäkter på vuxna
45% eller 2834 gäller våldtäkter på barn 0–17 år
89% eller 2535 av barnen är flickor 0–17
63% eller 1780 av barnen är flickor 0–14
27% eller 755 av barnen är flickor 15–17
10% eller 299 av barnen är pojkar 0–17
9% eller 257 av barnen är pojkar 0–14
1% eller 42 av barnen är pojkar 15–17

LAGFÖRDA VÅLDTÄKTER/GROV VÅLDTÄKT,
ETT GENOMSNITT 2012–2016

379 domar per år, av vilka
80% eller 304 domar gällde lagförda män
0,5% eller 2 domar gällde lagförda kvinnor
19% eller 73 domar gällde lagförda ungdomar 15-20 år
43% eller 163 domar gällde brottet våldtäkt/grovvåldtäkt på barn

Källa: Brottsförebyggande rådet

Hela tiden nya brottsoffer – var finns den adekvata vården?

Vi kunde i dagarna läsa om en misstänkt pedofil i Lycksele. Om hur rättsprocessen mot den misstänkte mannen löper vidare. Men vad händer med brottsoffret?

Om någon, oftast kvinnor och barn, blivit utsatt för sexuellt våld behövs specialistvård. I Umeå fanns tidigare den specialiserade Asta-mottagningen som arbetade med utgångspunkt från våldsutsattheten. Mottagningen hade goda resultat.

Idag finns en traumalinje där alla former av PTSD ska behandlas och specialistkunskaperna minskats rejält efter att traumalinjen bytt inriktning från psykoterapi med våldsutsatthet om behandlingsmetod till kortare behandlingsmetoder där man fokuserar på patientens sjukdomsbild (dvs symptom istället för sjukdomsorsak). Flera från den tidigare Asta-mottagningen valde att sluta arbeta inom Region Västerbotten som följd av omorganisationen.

Vad blir konsekvensen för brottsoffret?

En sexualbrottsutsatt flicka får i större utsträckning än en icke-sexualbrottsutsatt flicka psykiska problem, t ex ångest eller psykotiska störningar. Det finns en dessutom en ökad suicidrisk.

Vad händer då denna sexualbrottsutsatta flicka vänder sig till vården för att få hjälp?

En konsekvens: Om flickan inte bemöts på rätt sätt ökar suicidrisken och de symptom som kommer av våldsutsattheten blir kvar.

Detta visar Gita Rajan i sin avhandling:”Sexual violence – Epidemiology, Treatment & Access to Health Care”

Det är därför vi kämpar för att återupprätta Asta-mottagningen. Flickor måste få rätt till specialiserad behandling.

Brottsoffer måste få adekvat behandling – även de som utsatts för sexualbrott!

Här finns Gita Rajans avhandling:

https://openarchive.ki.se/xmlui/bitstream/handle/10616/47643/Thesis_Gita_Rajan.pdf?sequence=3&isAllowed=y

Edith

Jag blev utsatt av ett sexuellt övergrepp av min pappa då jag var 13 år. Efter det bröt vi kontakten. Jag fick ingen hjälp eller stöd då och utvecklade snart anorexia.

18 år senare sökte jag mig till Asta, hade mycket fysisk ohälsa/sjukdomar och kronisk trötthet & blivit tipsad om Asta av en privat beröringspedagog. På Asta fick jag börja i en grupp med 5 andra, och en psykolog & en sjukgymnast. Detta var första gången jag fick hjälp och stöd med fokus på övergreppet jag varit med om. Jag kunde dela mina erfarenheter av att varit utsatt för sexuella övergrepp med andra som också hade liknande erfarenheter, vilket var ovärderligt för mig.

Jag insåg hur mycket mina erfarenheter format mig och att min fysiska ohälsa och utmattning inte var något konstigt. Inte heller var mina erfarenheter tabu, här kunde jag dela det med andra som verkligen förstod. Vi jobbade både med själen & kroppen, och att förstå sambandet i hur de sitter ihop. Jag lever fortfarande med kronisk sjukdom och utmattning, men Asta har fått mig att acceptera mig själv och situationen som den är, och inte lägga skuld & skam på mig själv. Jag tycker om mig själv, livet och det jag kan göra, trots mina begränsningar och min historia. Och jag vet att jag inte är ensam eller konstig, att min historia inte är unik.

Jag delar erfarenheter med många, många där ute – många som också skulle kunna få möjlighet att läka & förstå sin historia med hjälp av teamet på Asta. De har en bred kunskap inom just våld & sexuella övergrepp, en feministisk analys och en lång erfarenhet inom området. De jobbar med både kroppen och själen, på ett sätt jag aldrig mött tidigare inom vården. Det behövs flera mottagningar som Asta, med specialister just inom detta område.

Lägg inte ner denna unika & ovärderliga mottagning!

Manifestation #kvinnostrejk

Idag, fredag kl 15, träffas vi under Puman på Rådhustorget för att manifestera mot det våld som kvinnor och barn utsätts för och den brist på kompetent bemötande utsatta människor får från de samhälleliga institutioner som är satta att hjälpa och stödja.

Vi träffas där!!

Mitt krav: Adekvat behandling för sexualbrottsutsatta idag!

Artikel till stöd för Asta

publicerad i ETC

De allra flesta tar starkt avstånd från sexualbrott och önskar såväl förebyggande insatser som stöd till dem som utsatts för sexualiserat våld. Asta-teamet i Umeå har varit en unik, framgångsrik verksamhet som uppmärksammats både nationellt och internationellt. Senast lyftes Asta i en kartläggning av Sveriges kommuner och regioner, i somras.

Asta-teamets framtid är oviss. Beslut inom Region Västerbotten är taget om att Asta ska integreras i vad som ska kallas Ångest-, trauma och Asta-mottagningen. Vi hävdar att det finns tungt vägande skäl till att tvärtom rädda och utveckla Asta-teamet.

Vilka erfarenheter bär Astas målgrupp? Jo, kanske år med upprepad incest i barndomen, en serie med upptrappat fysiskt, psykiskt och sexuellt våld av en tidigare partner, en överfallsvåldtäkt eller en uppväxt med sträng kontroll och hot om våld vid ”olydnad”. Vi tror att många snabbt inser att sådant skapar allvarliga psykiska sår. Ändå kan de flesta av oss inte förstå djupet och vidden av traumat. Erfarna terapeuter hävdar att detta ofta är värre än efter krigsskador och mer likt tortyroffers våndor.

För att behandla det sexualiserade våldets överlevare krävs därför en gedigen vålds- och traumakompetens. För att som behandlare orka härbärgera de skadades berättelser likaså. Asta har samlat sådan kompetens sedan starten 1996 och arbetar tvärprofessionellt där psykolog, kurator med psykoterapiutbildning, läkarresurs, fysioterapeut, sjuksköterska ingår.

Asta är en av mycket få specialistmottagningar i landet som vänder sig till en målgrupp av utsatta för sexualiserat våld och den enda som är finansierad av offentliga medel. Obearbetade trauman kan leda till olika följdsjukdomar, kroniska smärtsjukdomar eller livslång psykisk ohälsa. Vårdens oförmåga att möta gruppens behov leder därmed till ineffektiv resursanvändning.

Asta-teamet hade som egen enhet en egen budget som gav självständighet i planeringen av verksamheten och egen kö där teamet avgör vilka som kan tas emot inom ramen för målgruppen. En annan viktig faktor för patienternas trygghet var att Asta hade egna lokaler utanför sjukhuset. Den tryggheten handlar inte enbart om att undvika möte med den som utövat våldet, utan också om att få gå till en ”neutral” adress som inte röjer utsattheten. Nu har Asta tvingats flytta in i psykiatrins lokaler på sjukhuset.

Det är också principiellt viktigt att verksamheten uttryckligen vänder sig till personer utsatta för våld och/eller sexuellt våld. Där-
igenom markeras att orsaken till behovet av behandling är just utsattheten för våld och inte någon diagnos. Så skapas också en tydlighet i var hjälp finns att få.

Att integrera Asta in i en större enhet är att förminska teamets betydelse och möjlighet att fortsätta utveckla sin spetskompetens. Den nya organisationen motverkar specialisering. Förändringen strider därmed ytterligare mot Sveriges åtaganden enligt Europarådets konvention om våld mot kvinnor, Istanbulkonventionen. Sverige har också kritiserats av bland andra Europarådet och Amnesty International för att inte ha tillräckligt med specialiserade stödtjänster.

Asta har varit ett lysande undantag. Gemensamt är markeringen av att det behövs specialiserade mottagningar med tvärprofessionella team, med kunskap om och resurser till individuellt utformad behandling av de effekter sexuellt våld orsakar, i stället för fokus på diagnoser.

Den del av beslutet som innebär en vilja att satsa på stödverksamheter i hela region Västerbotten är utmärkt bra, men då krävs att det finns en spetskompetens att sprida vidare. Asta-teamet behövs därför i förstärkt form. Dessutom befaras behovet fortsätta att öka. Metoo klingar inte av och den isolering som pandemin tvingar många att leva i ökar risken för övergrepp både i hemmet och via nätet.

Rädda Asta!

////////

Gudrun Nordborg

för Kvinnohusföreningen
i Umeå

Emma Hammarberg Hedlund

för Kvinno- och tjejjouren
i Umeå

Monica Burman

professor vid Enheten för polisutbildning, Umeå universitet

Ann Öhman

professor vid Umeå centrum för genusstudier, Umeå universitet

Jenny Westerstrand

för Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer
i Sverige, Roks

Ida Östensson

ordförande och jämlikhets-
konsult Make Equal

Hanna Olsson

handledare och författare

Josefin Grände

legitimerad psykoterapeut

Ann Wilkens

legitimerad psykoterapeut

Gita Rajan

medicinskt ansvarig och
verksamhetschef Klinik & Forskning för Wonsa

Maria Sveland

journalist och författare

Viveka Enander

forskare vid VKV, Västra Götalandsregionens kompetenscentrum om våld i nära relationer