Sista chansen att stödja vår namninsamling!!!

Av , , Bli först att kommentera 4

Det är inte för sent att rädda Asta-mottagningen!

Jag skriver under här för att jag vill att folkvalda politiker ska stoppa avvecklingen av Asta-mottagningen i Umeå, en av landets få specialistmottagningar som vänder sig till personer som varit utsatta för våldtäkt, sexuella övergrepp i barndomen, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i partnerrelation. Jag vill också att regioner, kommuner, riksdag och regering ser till att våldsutsatta i Sverige kan erbjudas adekvat och patientsäker behandling.

Varför är det viktigt?

Våldsutsatthet är ett stort folkhälsoproblem som ofta osynliggörs. Möjligheten att få specialiserad behandling är redan starkt begränsad runt om i landet. Sveriges kommuner och regioner (SKR) har utrett hur mottagningar för personer som utsatts för sexuella övergrepp fungerar och kan utvecklas.

Asta-mottagningen har i den utredningen uppmärksammats som ett gott exempel. Jämställdhetsministern var därför på besök på Asta-mottagningen och var mycket positiv till verksamheten.
Asta-mottagningen har lyfts fram under #metoo-rörelsen som en förebild då den erbjuder specialistbehandling för vuxna som utsatts för våldtäkt, sexuella övergrepp i barndomen, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i partnerrelation. Mottagningen utgör en av landets ytterst få offentligt finansierade behandlingsenheter som vänder sig till dessa brottsoffer.

Trots det har beslutande politiker förändrat verksamheten. Teamet är splittrat och därmed saknas förutsättningar för Asta-mottagningens beprövade behandlingsmetoder. Politikerna måste nu gå till handling för att återställa och utveckla Asta-mottagningen. Asta-teamets arbete bygger på lång erfarenhet och specialistkompetens som måste bevaras och spridas.

Den 9 december 2020 ska regionpolitiker få information om verksamhetens situation. Vi uppmanar därför politikerna att göra om och göra rätt! * (Se uppdatering)

Vi kräver att:
Politiker i Region Västerbotten stoppar avvecklingen av Asta-mottagningen.
Asta-mottagningen behöver återställas och utvecklas för att behandlingsmetoderna ska nå brottsoffer i Västerbotten och i hela landet.

* UPPDATERING 2020-12-21
Efter sammanträde 2020-12-09 har beslutande politiker i Region Västerbotten fortfarande inte säkerställt att Asta’s framgångsrika behandlingsmetoder kommer finnas kvar.
Aktuell forskning visar att det behövs riktade mottagningar till sexuellt våldsutsatta brottsoffer. I den nya organisationen har Asta’s samlade kompetens och det multidisciplinära teamet splittrats och försvunnit.
Därför fortsätter kampen för återupprättande och utveckling av Asta-mottagningen i sin tidigare form!

* UPPDATERING 2021-07-26
Det finns en motion av Fullmäktigeledamot Elmer Eriksson (M) – ”Återstarta ASTA-mottagningen”.
Beslut i ärendet är planerat att fattas vid sammanträde i Regionfullmäktige i Västerbotten den 21 september.
Denna namninsamling kommer därför stängas den 20 augusti, och därefter överlämnas till berörda mottagare.

 

Här är länken till namninsamlingen:

 

https://www.mittskifte.org/petitions/det-ar-inte-for-sent-att-radda-asta-mottagningen-i-umea-1?share=44031f49-4e39-49c7-a768-67e95dbe1551&source=rawlink&utm_source=rawlink&fbclid=IwAR2awqY_AWBq819ac5j8LQOLOmorakMYh8cUAR6gdT6d7_v800-Z4ZcCrPU

 

JO kritiserar Socialstyrelsens val av expert

Av , , Bli först att kommentera 2

Är de som utfärdar riktlinjer för psykiatrisk vård jäviga?

Det går en våg över landet att alla som behöver hjälp från psykiatrin ska behandlas med KBT (Kognitiv beteendeterapi – man tränar på att använda sig av nya beteenden och tankemönster för att minska psykologiska problem) eller DBT (Dialektisk beteendeterapi – en form av KBT där syftet med behandlingen är att lära patienten att bl a hitta en inre emotionell balans).

På den nu nedlagda Asta-mottagningen använde man sig av psykoterapi för att hjälpa de sexualbrottsutsatta patienterna läka. KBT, DBT och andra metoder användes som komplement i behandlingen. Asta-mottagningen hade mycket bra resultat. Ungefär 80 % av mottagningens patienter var inte i behov av någon psykiatrisk hjälp 1 år efter avslutad behandling. Det är anmärkningsvärt goda siffror.

Ändå har nu psykiatrin valt att återgå till traditionell behandling dvs enbart KBT, DBT m fl metoder med korta behandlingsperioder. Det beror på dels på att specialistmottagningar för sexualbrottsutsatta inte finns inom den offentligt finansierade vården, Asta var det lysande undantaget i Sverige, så därför saknas det specialistkompetens inom området. Dels beror det på att de råd Socialstyrelsen utfärdar handlar om att man ska använda sig av kognitiva behandlingsmetoder.

I den bästa av världar kan vi lita på hur experter utses hos de statliga verken. När det gäller psykiatrisk vård har JO nu kritiserat Socialstyrelsen.

 

Den här artikeln publicerades i Psykologtidningen den 9 september 2020:

Riktlinjerna: JO kritiserar Socialstyrelsens val av expert

9 september 2020 publicerad av Lennart Kriisa

O kritiserar Socialstyrelsen för att ha anlitat en seniorprofessor i psykologi vars objektivitet kunde ifrågasättas.
I övrigt har Socialstyrelsen levt upp till lagens krav, anser JO.

Föreningen Psykoterapicentrum har drivit en lång kamp i rättsliga instanser mot Socialstyrelsen. Skälet är de reviderade riktlinjerna vid vård av depression och ångest. 

Efter att ha fått ärendet avvisat i både förvaltningsrätt och kammarrätt vände sig Psykoterapicentrum i juni 2018 till JO.

Psykoterapicentrum framförde återigen att flera av Socialstyrelsens experter hade varit jäviga. Psykoterapicentrum ansåg också att Socialstyrelsen hade brutit mot lagens krav på opartiskhet och saklighet.

BILD: LENNART KRIISA

Först nu, två år senare, är JO klar med sin utredning. 

JO instämmer i att en av experterna, Mats Fredrikson, professor emeritus i klinisk psykologi, aldrig borde ha anlitats.

Socialstyrelsen var inte heller okunnig om omständigheterna. Mats Fredriksson, då seniorprofessor, hade lämnat in enjävsdeklaration där det framgick att han var styrelseledamot i ett bolag som säljer internetbaserad kbt. Mats Fredriksson var dessutom aktieägare i bolaget.

Socialstyrelsen beslutade därför att seniorprofessorn inte skulle delta i handläggningen av de frågor som handlade om internetbaserad kbt.

Men det räcker inte, anser JO och skriver:

”Risken för att tilltron till riktlinjearbetets objektivitet därigenom skulle komma att påverkas negativt får därför anses ha varit så stor att den borde ha lett till att Socialstyrelsen inte anlitade Mats Fredriksson i arbetet.”

Att Tord Ivarsson, docent i barn- och ungdomspsykiatri, föreläser för läkemedelsföretag, räcker däremot inte för att opartiskheten ska kunna ifrågasättas, anser JO.

Läkarna Anna Santesson och Håkan Jarbin kan inte heller anses ha varit partiska, oavsett deras engagemang i projektet Deplyftet.

Anna Santesson har tidigare sagt till Psykologtidningen att varken hon eller Håkan Jarbin tjänat en krona på projektet.

Likadant landar JO i sin bedömning av den femte experten, psykologen Filip Arnberg. Att han haft ett ”tydligt och kommersiellt intresse i ett företag som säljer KBT-tjänster till sjukvården”, är inte tillräckligt för att ifrågasätta opartiskheten. JO tillägger att ”Filip Arnberg inte har deltagit i prioriteringsarbetet och haft en mindre central i roll i projektet”.

JO har även analyserat den grundmodell som Socialstyrelsen använde sig av i arbetet.

”Grundmodellen framstår i sig som både ändamålsenlig och genomarbetad”, skriver JO.

 

Se JO:s utredning här:

https://www.jo.se/PageFiles/15748/4141-2018.pdf

Se artikel om anmälan här:

http://psykologtidningen.se/2018/01/17/psykoterapicentrum-anmaler-socialstyrelsen-for-jav/

Patientberättelse 10

Av , , Bli först att kommentera 2

Bakgrund

Jag publicerar patientberättelser som ”Initiativet Stäng inte Asta” samlat in i samband med att vi förstod att Asta-mottagningen riskerade att läggas ner.

Anonym

Hej politiker!
Jag har som barn blivit sexuellt utnyttjad av en nära anhörig, det har varit så illa så min hjärna har trängt bort det.

Minnena kom när jag var ca 35 år. Jag gick 10 år på psykiatrin i Boden, fick medicin å hjälp att överleva vardagen, med psykiatriker, psykoterapeuter. Men ingen som helst hjälp att bearbeta, ingen traumabehandling, ingen vetskap om att ASTA-teamet fanns, förrän jag efter 10 år orkade börja söka själv.

Att komma in på ASTA var trygghet, där kände jag mig lyssnad på och jag kände mig trygg. Vården som finns inom psykiatrin räcker inte, ni kan inte stänga ner den enda vård som finns för oss, utöka istället ASTA:s vård med traumabehandling lifespan integration, som jag fått via Wonsa, Wonsa behövs också. Och så behövs Neurofeedback, en ny behandling som jag behöver för min obalanserade hjärna, finns endast i Stockholm.

Så ta ert ansvar politiker, ge oss vård som är rätt för oss, det kan vara din dotter, eller ditt barnbarn som behöver hjälp nästa gång.

Förvirring inom Miljöpartiet?

Av , , Bli först att kommentera 6

Eller saknar Miljöpartiets regiongrupp förankring inom organisationen?

Det var med stor förvåning vi i ”Initiativet Stäng inte Asta” såg att vår publicering, av den artikel som var gårdagens blogginlägg, på Instagram gillades av MP Västerbotten. Det är roligt tycker vi att några miljöpartister begriper att våldsutsatta kvinnor lider svårt och behöver adekvat vård. Vi hoppas att den medvetenheten sprider sig till deras regiongrupp så att de inte ställer de allra svårast utsatta kvinnorna utan behandling.

Vi ser redan nu hur Kvinnojouren har ett högre tryck på grund av att Asta-patienter blivit utkastade från psykiatrin. Kvinnojouren arbetar just nu med att samla in pengar för att kunna köpa privat behandling för den utsatta gruppen.

Majoriteten inom Region Västerbotten (S, MP, V med stöd av C) verkar tycka att det är en bra idé att låta sexualbrottsutsatta kvinnor betala sin egen vård.

 

 

Länk till vårt Instagramkonto:

https://www.instagram.com/stang_inte_asta/

 

 

Eftervård av sexualbrottsutsatta ett svart hål

Av , , Bli först att kommentera 4

Christin Sandberg intervjuar Gita Rajan i Fempers

– Det finns inget strukturerat omhändertagande av personer med sena konsekvenser efter sexuellt våld i Sverige. Det finns inte heller någon kunskap eller struktur varken för att generera eller sprida genererad kunskap, trots att det är så vanligt och skapar stora problem både på individuell-, familje- och samhällsnivå, säger forskaren Gita Rajan i ett videosamtal från Stockholm.

 

Läkaren och forskaren Gita Rajan disputerade i juni 2021 med avhandlingen Sexual violence – epidemiology, treatment and access to health care vid Karolinska institutets sektion för allmänmedicin och primärvård. Rajan är även medicinskt ansvarig och verksamhetschef för Wonsa, samt ordförande i den relativt nya läkarföreningen Paks.
Avhandlingen handlar om sexualbrottsutsatta och om hur deras sjukvårdsbehov och sjukvårdstillgång ser ut. Utifrån ett kunskaps- och människorättsbaserat perspektiv.
Gita Rajan beskriver omhändertagandet av personer som utsatts för sexuellt våld som ett svart hål.
– Det finns inget strukturerat omhändertagande av personer med sena (inte i akutskede) konsekvenser efter sexuellt våld i Sverige. Det finns inte heller någon kunskap eller struktur varken för att generera eller sprida genererad kunskap, trots att det är så vanligt och skapar stora problem både på individuell-, familje- och samhällsnivå, säger hon i ett videosamtal från Stockholm.

Negativ spiral

På senare år har sjukvården försökt hantera patienter som har utsatts för sexualbrott inom akutsjukvården genom att där ta hand om fysiska skador och erbjuda krisstöd vilket också kan fungera som bidrag till rättsprocesserna.
– Det finns dock ingen beredskap för de långsiktiga skadorna vi vet ofta följer på sexualbrott. Och det är problematiskt eftersom majoriteten av dem som utsätts inte söker akut.
Det blir en negativ spiral.
– Saknas kunskap i vården så blir det även svårt för samhället i övrigt att hantera det.
Det blir till exempel väldigt svårt för vårt rättssystem att fungera om de inte förstår sig på offrens skador. Det blir också svårt för kommuner och socialtjänst att se vilket typ av stöd som behövs, eller vad barn och ungdomar behöver för hjälp eller hur man ska bryta en våldsspiral om man saknar förståelse för vilka skador utsatthet för sexuellt våld skapar, resonerar Rajan.
Hon drar en parallell till lort-Sverige och bostadsfrågan. När man en gång i tiden förstod hur smittspridning och tuberkulos påverkade hela samhället, så förstod man att man behövde ta tag i bostadsfrågan.

Blindfläck inom sjukvården

För att göra något åt det här tomrummet som hon beskriver som en blindfläck inom sjukvården tog Rajan för några år sedan initiativ till att starta WONSA – en svensk insamlingsstiftelse med en vision om en värld utan sexuella övergrepp. WONSA driver även en klinik samt bedriver forskning.
Nu flera år senare ser situationen likadan ut och därför är den här aktuella avhandlingen viktig.
Syftet med avhandlingen är att öka kunskapen om hälsokonsekvenser av sexuellt våld, undersöka hur tillgången till hälso- och sjukvård av god kvalitet bland offer för sexuellt våld i Sverige ser ut samt att identifiera nyckelfaktorer med potential att öka tillgången till god kvalitetssjukvård för offer för sexuellt våld.
Rajan undersöker samsjuklighet, det vill säga om det finns en större närvaro av en eller flera sjukdomar eller diagnoser hos offer för sexuellt våld jämfört med de som inte utsatts för sexualbrott genom att gå igenom sjukvårdens egna databaser.
Och det framkommer oerhört starka kopplingar.
– Vi fick fram extrema siffror. Det är 15 gånger så vanligt att få psykosdiagnos om man varit utsatt för övergrepp och 25 gånger så stor risk för män att utveckla alkoholmissbruk av samma anledning. Stressrelaterade sjukdomar och ångest är 10 gånger så vanligt och så vidare, säger Rajan.
Men det som framför allt slog henne under studiens gång var att det var så få fall av övergrepp registrerade, (936 registreringar hos 2,5 miljoner individer).
– En konsekvens av att så få fall registreras inom vården är att den blinda fläcken kvarstår och det blir svårt för sjukvården att uppskatta sjukvårdsbehovet om vi faktiskt inte kan se var de här personerna finns.

Hög risk för självmord bland unga

I en annan delstudie tittar Rajan närmare på den grupp som var mest utsatt och sårbar, vilket var flickor mellan 12 och 17 år. Inom den här gruppen finns det mycket hög risk för självmord och självmordsförsök.
– Vi fann att de här flickorna sökte vård i högre utsträckning än andra flickor i samma ålder under de två år som föregick registreringen av att de utsatts för sexuellt övergrepp, säger Rajan.
Det innebär att det med tillräcklig kunskap skulle gå att fånga upp den här gruppen flickor, när de söker för olika typer av problem såsom sömnproblem, ångest etcetera innan de drivs till självmord.
– Övergrepp är en av de största riskfaktorerna för självmord och destruktiva saker över huvud taget, säger Rajan.
– Vi vet också att många kvinnor som vänder sig till akutmottagningar efter sexuella övergrepp har varit utsatta tidigare utan att söka hjälp.
I en tredje delstudie undersöks hur det går när övergreppet är registrerat och flickan fortsätter ha kontakt med vården.
Risken för självmordsförsök steg avsevärt bland de flickor som berättade om övergreppen. Trots att de i snitt hade ett 30-tal vårdkontakter därefter var det alltså fler som försökte ta sitt liv efter att de berättat för vårdpersonal om övergrepp de utsatts för än bland de som aldrig berättade.
– Det är horribelt och ett ordentligt misslyckande. Det är klart att man mår dåligt när man berättar, men det måste finnas rutiner och system som gör att de får stöd så att de kan få må dåligt utan att vilja ta livet av sig.

Få söker vården akut

Raja säger att de på WONSA är väl medvetna om att många som har försökt söka hjälp inte upplevt att det som har erbjudit har hjälpt, men att det skulle bli sämre för dem som fick vård hade hon inte kunnat föreställa sig.
– På akutmottagningarna fungerar det aningen bättre. Men det är otroligt få som söker akut. Det är vanligare att de söker till primärvården eller psykiatrin.
Och där krävs, enligt Rajan, kompetens, känslomässig beredskap och en struktur som gör att patienterna kan hänvisas vidare till specialistinsatser inom sjukvården.
Den sista delen av avhandlingen är en utvärdering av en engångsterapi-behandling för posttraumatisk stressstörning (PTSD) efter penetrativt sexuellt våld
– 72 procent av de unga kvinnor som var med i studien blev av med sin PTSD efter bara två timmars behandling. Det är fantastiskt. Man räddar ett liv på två timmar. Det är häftigt.
Metoden går ut på att man hjälper hjärnans sätt att hantera minnen efter en traumatisk upplevelse.
– Det är en jätteviktig studie, även om det var en liten pilostudie. Vi håller just nu på att planera en större jämförande studie för att se om resultaten håller.

Behövs specialister

Rajan hoppas att avhandlingen ska leda till att ansvariga politiker och beslutsfattare erkänner hur undermålig och akut situationen för sexualbrottsoffer med sjukvårdsbehov är.
Precis som det finns specialister såsom ortopeder och onkologer, menar Rajan, att det måste finnas personer inom vården som är både kunskapsmässigt och emotionellt rustade att bemöta de här personerna.
– Man kan inte förutsätta, eller tvinga all personal överallt att arbeta med denna patientgrupp. Precis som det finns specialister med kunskap och vilja att arbeta med cancersjuka, och strukturer för detta, så behöver det finnas specialister och strukturer för sexualbrottsutsatta, både inom primärvård och specialistvård. .
I nuläget ser hon tyvärr ingen öppning.
Hon skulle också önska att det öronmärks pengar för forskning kring sexualbrott.
Dessutom menar Rajan att man inom sjukvården behöver egna definitioner av de sjukvårdsbehov som personer som utsatts för sexualbrott har.
– Vi behöver verkligen hitta andra begrepp som inte är kopplade till de juridiska. Förekomst av skador och skadebedömning kan inte vara avhängigt av en rättsprocess – man måste kunna prata om vad man har upplevt och vilka skador det har gett upphov till utan att bli dömd för förtal.
Rajan hoppas även att avhandlingen kan bidra till kunskap när det gäller den svenska preventiva suicidmodellen.
– Den preventiva suicidmodell bygger mycket på att hitta ångest och depression, men i den här studien så ser man att det är starkare kopplingar mellan hur mycket interpersonella trauman, det vill säga hur mycket elände andra personer har åsamkat en person och suicid, än vad man skattar för depression eller ångest. Samma resultat återkommer i internationella studier och vill vi verkligen minska risken för suicid så behöver vi agera utifrån den kunskap som finns

Se artikeln här:

https://fempers.se/2021/13-augusti-2021/eftervard-av-sexualbrottsutsatta-ett-svart-hal/?fbclid=IwAR28b0o84xw4yLscm6JOYyi9llRS8gbX7PtMe4mBIIXTa5hXtdC-DCTFE08

Patientberättelse 9

Av , , Bli först att kommentera 2

Bakgrund

Jag publicerar patientberättelser som ”Initiativet Stäng inte Asta” samlat in i samband med att vi förstod att Asta-mottagningen riskerade att läggas ner.

Ida

Det är väldigt svårt att sätta ord på hur mycket Asta mottagningen och teamet betyder för mig, och hur stor skillnad de har gjort och fortsätter göra i mitt liv. Jag inser vilken otrolig tur jag haft som råkade flytta till Umeå och kunde få hjälp hos dem. Jag vågar inte tänka på hur det hade gått annars. Jag hade inte orkat leva längre. Jag tänkte ju så länge att det måste vara något fel på mig.

Jag har lidit av ångest så länge jag kan minnas, prestationsångest, var rädd, konstant rädd. Ångest och hög stress fanns i mig redan i så ung ålder att jag inte förstod att man inte ska behöva leva så. Jag var extremt vaksam på min omgivning, vågade inte lita på någon.
Mitt inre var som en tryckkammare och allt gjorde ont. Mitt självhat var bottenlöst. Och det växte bara med tiden. Jag var så övertygad om att jag inte var värd att få leva, jag skulle plågas. Jag var en äcklig, självisk och en hemsk människa. Jag började få svårare och svårare att se mig själv i spegeln, fick fobi för att fotograferas. Om någon rörde mig utan att jag var beredd så fick jag panik.

Jag började hålla andan och hålla in magen, skapade regler för hur jag fick och inte fick sitta, stå och hålla händerna. För att min omgivning inte skulle äcklas så mycket av mig. Jag hade kroppskomplex på kroppskomplex och till slut hade jag regler för hur jag skulle ligga och sova i min säng. Min lillebror som hade rummet bredvid berätta att jag grät mig till sömns varje natt. Jag minns inte. Jag minns bara att allt gjorde ont i mig. Jag kunde glömma bort vart jag var, eller hur jag kom dit. Jag började oroa mig för att jag var allvarligt psykisk sjuk. Allt i mitt liv skapade ångest, att andas gav mig ångest. Ju äldre jag blev ju värre blev det.
Folksamlingar stressade mig, fobierna blev fler. Jag blev mer pedantisk och delar av min kropp slutade fungera, en dag kunde jag inte lyfta ena armen. Sen fick jag problem med mina hälsenor, det började krampa och gjorde så fruktansvärt ont att jag inte kunde gå. Jag började få magsmärtor när jag åt, och kunde inte behålla maten. Jag gjorde alla tester man kunde göra, men läkarna hittade ingenting. En klok läkare föreslog flera gånger att jag skulle söka till Asta mottagningen. Till slut så gick jag med på det och där började en resa som har förändrat mitt liv.

Jag började gå i gruppterapi på Asta och har sen dess gått i både grupper och enskild samtalsterapi där. Min terapeut såg det jag inte kunde se, det ingen hade sett innan jag kom dit, minnen och händelser som jag gömt långt inom mig som liten. Min kropp har bara försökt skydda mig. Och att allt som hänt sen dess är biverkningar på det trauma jag var med om i min uppväxt. Som min kropp och mitt psyke inte kunde hantera. Jag har PTSD. Att få sitta i grupp och höra att man inte är galen, att man inte är ensam. Att för första gången förstå med hjälp av sin terapeut varför man gör som man gör och få verktyg att hantera det. Jag kan inte med ord beskriva den lättnaden.

Jag hade provat allt innan jag kom till Asta, gått till kuratorer, läkare, psykologer, provat meditation, yoga, träning, alternativ medicin och läst alla böcker jag kunde hitta och gått i olika stödgrupper. Ingenting hjälpte. Men när jag kom till Asta så blev jag sedd, sakta blev jag tryggare. Min terapeut förklarade att det tar tid, men det går att må bra igen. Att jag var värd det. Att det som hände mig inte var mitt fel. Jag känner att jag kan andas för första gången i mitt liv. Jag ser fram emot saker, jag vill plugga, jag vill leva.

Så snälla låt Asta och teamet vara kvar, de förändrar liv.

Vad vill Vänsterpartiet?

Av , , Bli först att kommentera 5

Träff med Vänsterpartiet den 13 aug.

Vi genomförde en träff med Vänsterpartiets regiongrupp inför septembersammanträdet i Regionfullmäktige där Moderaternas motion om att ”Återställa Asta-mottagningen” ska behandlas.

Vi berättade om de senaste rönen när det gäller behandling av sexualbrottsutsatta och vi pratade om vilka skillnader den nygamla behandlingsmetoden psykiatrin igen använder sig av i förhållande till behandlingen som fanns på Asta-mottagningen. Det politiska beslut som fattades i Hälso- och sjukvårdsnämnden i maj ifjol innebar att Astas behandlingsmetoder skulle finnas kvar. Så blev det inte.

Vänsterpartiet har inte, under hela denna process, någonstans gett tillkänna att det beslut som fattades inte är korrekt genomfört. Man har heller inte kritiserat nedläggningen av vården för sexualbrottsutsatta utan hela tiden hjälpt S, MP och C att ställa de allra svårast utsatta utan adekvat vård.

Nu vill Vänsterpartiet lyfta in brottsofferperspektivet i Region Västerbottens verksamhet inför verksamhetsåret 2022!!!

Vi ställde frågan men fick inget svar:

Vad ska ni göra med de sexualbrottsutsatta när ni hittar igen dem? Nu när ni har lagt ner vården för den patientgruppen? På vilket sätt är brottsofferperspektivet intressant om ni inte har något intresse av att behandla brottsoffren?

 

Gita Rayans avhandling:

https://openarchive.ki.se/xmlui/bitstream/handle/10616/47643/Thesis_Gita_Rajan.pdf?sequence=3&isAllowed=y

Vilka diagnoser har du fått?

Av , , Bli först att kommentera 1

Rise – Riksföreningen mot incest och andra sexuella övergrepp i barndomen

bildades 1981 och är Sveriges äldsta ideella medlemsförening för vuxna kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp som barn.

Här kommer statistik från deras medlemsenkät 2018 som handlar om hur psykiatrin/sjukvården har diagnostiserat medlemmar från Rise.

 

Vilka diagnoser har du fått som du upplever är kopplat till de övergrepp du utsatts för?

(Du kan välja flera alternativ)

Posttraumatisk stress (PTSD) 73%
Depression 69%
Utmattningssyndrom 49%
Komplex traumatisering 31%
Ätstörning 26%
Självskadebeteende 25%
Kronisk smärtproblematik 20%
Dissociativ diagnos 19%
Dissociativ identitetsstörning 13%
Migrän 10%
Borderline 9%
Fibromyalgi 7%
Bipolär 6%
ADHD 2%
ADD 2%
Andra diagnoser som nämns är bland andra GAD, ångest, självmord, psykos, urinvägsproblem, social fobi och OCD.

 

Psykiatrin i Region Västerbotten utgår numer från diagnostisering för att kunna behandla symptom. Med för låg kompetens att se sambanden mellan ”diagnosen” och de sexuella övergreppen är det inte konstigt att diagnosen/behandlingen inte blir effektiv.

 

Hos vilka yrkeskategorier har du SAKNAT kunskap och förståelse för hur sexuella övergrepp och dess konsekvenser påverkat dig?

1. Terapeut/psykolog 61%
2. Läkare inom psykiatrin/psykiatriker 56%
3. Läkare på vårdcentralen 54%
4. Gynekolog/kvinnoläkare 33%
5. Barnmorska 18%
6. Tandläkare 15%
Andra kategorier av professionella som också nämns under frivilliga svar är exempelvis kurator, chefer, provtagningspersonal, polis och Försäkringskassan.

 

Har du någon gång fått frågan från personal i vården om det kan vara så att du varit utsatt för sexuella övergrepp som barn och i så fall från vilken yrkeskategori?

1. Nej jag har aldrig fått frågan 72%
2. Terapeut/psykolog 15%
3. Läkare inom psykiatrin/psykiatriker 7%
4. Läkare på vårdcentralen 5%
5. Gynekolog/kvinnoläkare 5%
6. Barnmorska 3%
7. Tandläkare 2%

 

Här finns enkäten:

http://rise-sverige.se/wp-content/uploads/2018/09/medlemsenk%C3%A4t-rise-h%C3%B6st2017.pdf

Patientberättelse 8

Av , , Bli först att kommentera 5

Bakgrund

Jag publicerar patientberättelser som ”Initiativet Stäng inte Asta” samlat in i samband med att vi förstod att Asta-mottagningen riskerade att läggas ner.

Josefine S

Jag började hos Asta när jag var 18 år, jag blev direkt överflyttad från BUP till Asta. Jag var helt säker under hela min uppväxt på att jag aldrig skulle fylla 18 år, så länge vägrade jag leva och stå ut med allt det jobbiga.
Den sista månaden innan jag skulle fylla 18 blev jag därför inlåst på BUP för att dom var rädd för att jag skulle fullfölja mitt ”avtal” med mig själv och ta mitt liv.

När jag väl fyllde 18 så fick jag dagen efter träffa Lena (hon jobbar på Asta). Det kändes som att jag levde i en ”dimma”, allt var så overkligt. Hur kunde jag leva trots att jag nu var myndig. Jag hade lovat mig själv som 12 åring att aldrig fylla 18, hur var det möjligt? Jag var väldigt skeptisk till att gå hos Lena och jag vägrade prata om det som hänt tidigare. Jag ville inte prata om jobbiga saker överhuvudtaget men varför jag ens gick dit var för att en överläkare på psykiatrin hade sagt åt mig att om jag inte skulle gå på Asta = öppenvården så skulle jag bli tvångsinlagd igen. Jag var livrädd för att bli inlåst igen så jag gick till Lena.

Det tog 2 år innan jag började lita på henne eftersom pga. bakgrunden så hade/har jag otroligt svårt att lita på människor. Att anförtro mig så mycket åt någon att jag kan prata om uppväxten, övergreppen och massa annat trodde jag aldrig skulle kunna hända. Lena är en otroligt tålmodig och proffsig person. Utan henne kan jag lova att jag inte hade levt idag. Jag har vuxit som person så otroligt mycket tack vare henne, fått hjälp att se allting från ett annat perspektiv och hjälp med tankar och känslor. Jag känner en annan person som också går på Asta. Hon skulle inte klara sig om Asta skulle försvinna. Jag är osäker på om jag själv skulle klara av allting om dom skulle försvinna, jag tvivlar på det. Förut träffade jag henne en gång i veckan. Nu träffar jag henne varannan eller var tredje vecka men det känns svårt att ha så långa uppehåll även nu, trots att jag i år fyller 26.

Jag har fortfarande ett enormt behov av Asta. Även självmordstankarna hjälper hon mig att hantera så gott det går. Ofta blir jag frustrerad över att allting tar sån tid, att jag nu snart har gått hos henne i 8 år men att jag fortfarande från och till är väldigt ostabil. Det går inte snabbt att bearbeta trauman och det tar enorm tid att lära sig leva på nytt. Skulle Asta försvinna så skulle jag aldrig våga att ens prova släppa in någon ny terapeut. Jag är van vid att folk sviker och skulle jag av någon anledning måste sluta på Asta när jag inte känner mig redo så skulle vissa delar inom mig gå tillbaka till gamla mönster på en gång och stänga ute alla igen. Jag har än idag, 8 år senare fortfarande svårt att prata med henne om vissa saker för att det är så otroligt svårt att anförtro mig åt någon när det gäller såna privata och svåra saker.

Att börja om från början skulle jag aldrig göra och jag är 110 % säker på att ingen annan heller skulle orka börja om från början. Asta är outbytbart. Det går inte att hitta någon bättre vårdenhet. Det går inte heller att hitta någon ersättare för dom som går där. Jag är säker på att det inte bara är jag som känner såhär.

Asta måste finnas kvar, det räddar så otroligt många liv.

Psykiatrins nya behandling ger mer skador.

Av , , Bli först att kommentera 3

Ju längre behandlingstid desto fler diagnoser…

När man ska hjälpa en sexualbrottsutsatt att läka måste fokus vara på våldsutsattheten. Det är nyckeln till framgång vid den här typen av behandling.

Den nya traumalinjen som skapats inom psykiatrin håller sig långt borta från den inställningen. Vi i ”Initiativet Stäng inte Asta” har stött på uttalanden där man säger att psykiatrins uppgift är att diagnostisera och behandla symptom. Vad det gäller våldsutsattheten ska man i samarbete med ”Centrum mot våld” (CMV), ett kommunalt/regional samarbete som framför allt riktar sig till våld i partnerrelationer skicka över frågor om våldsutsatthet till CMV.

För det första; CMV har inte det uppdraget. Snarare ett uppdrag att fånga in och remittera människor i behov av specialistpsykiatri till psykiatriverksamheten. Inte tvärt om.

För det andra; de patienter som utsätts av den nya traumalinjens behandling (jag talar nu om sexualbrottsutsatta) blir sjukare ju mer behandling de utsätts för.

I Gita Rajans avhandling visar hon hur människor som letat sig fram till WONSAs behandlingsmottagning ofta har slussats runt i en verksamhet som diagnostiserar och behandlar symptom under många år. Individerna har i genomsnitt 6,2 diagnoser som de behandlats för och de är fortfarande inte friska. 90 % har svår PTSD trots mångårig behandling inom psykiatrin. De har mao inte blivit bättre av sin långvariga exponering av psykiatriverksamhet. När de får behandling med våldsutsattheten i fokus försvinner symptomen.

Detta är samma erfarenhet som Asta-mottagningens gamla patienter har. Det gäller även patienter från patientföreningen Medusa – en patientförening för personer som utsatts för sexuella övergrepp.

Jag undrar stillsamt varför det är så viktigt att ta bort en fungerande verksamhet och byta ut den mot en ickefungerande? Det kan vara för att sakkunskapen inom psykiatrin slängde ut barnet med badvattnet när de beslutade om omorganisationen. Konsekvensen för de sexualbrottsutsatta är förödande.

 

Gita Rajans avhandling:

https://openarchive.ki.se/xmlui/bitstream/handle/10616/47643/Thesis_Gita_Rajan.pdf?sequence=3&isAllowed=y

Patientföreningen Medusa:

https://patientforeningenmedusa.com/

 

Senaste inläggen
Presentation

"Initiativet Stäng inte Asta" arbetar för att alla som utsatts för sexuellt våld, partnerrelaterat våld och hedersrelaterat våld ska ha rätt till adekvat vård som är offentligt finansierad.

Vi är ett medborgarinitiativ för dem som tidigare fått vård på den nu nedlagda Asta-mottagningen och även för kommande patienter som är brottsoffer och som inte heller kommer få adekvat vård inom Region Västerbottens nya psykiatriverksamhet.

Vi förskräcks av hur politiker idag pratar om att minska mäns våld mot kvinnor men samtidigt nedmonterar den välrenommerade vård som fanns på Asta-mottagningen.

Det är dubbelmoral de ägnar sig åt!

Vi finns även på Facebook och Instagram:

https://instagram.com/stang_inte_asta

https://www.facebook.com/groups/stang.inte.asta/

Arkiv
Sök
Senaste kommentarerna