Mina vänner frågar mig då och då om kvinnans ställning här i Emiraten. Måste de bära ’abayah’ eller ’niqab’? Hur många hustrur får en muslimsk man ha?

Det är svårt att komma i kontakt med emiratiska kvinnor. Man stöter på dem på allmänna platser och i affärer. De är sällan ensamma. Unga kvinnor ses i grupper av jämnåriga och har oftast långa svarta ’abayahs’ och håret täckt. De är välvårdade och omsorgsfullt ’makade’. Under den svarta klädseln kan man skymta en modern klädsel. En hel del kvinnor täcker även ansiktet men inte ögonen.

När flickornas kroppar börjar anta kvinnliga former är det dags att börja bära den långa fotsida klädseln för att dölja de kvinnliga formerna. I Sverige gör vi tvärtom; när vi blir tonåringar visar vi mer av våra kvinnliga former. Man behöver bara läsa svenska tidningar för att inse hur viktig, analyserad och utvärderad varje kvinnlig kroppsdel är. Det vore kanske inte så dumt att svepa in kroppen i en ’abayah’;O)

En muslimsk man får ha 4 hustrur, men det är ytterst få som har råd med det. Rättvisa mellan hustrurna är ett måste. Ger han t ex en Mercedes till en av dem, duger det inte att ge en Toyota till en av de andra. Deras bostäder ska också vara likvärdiga och här är bostäder mycket dyra. Man måste nog tillhöra toppskiktet här för att dra på sig sådana kostnader. Ett ’tidsschema’ reglerar vilken hustru mannen träffar när. Man kan misstänka att den senaste hustrun prioriteras, då hon i regel är både ’nyast’ och yngst. Högsta hönset i Dubai förälskade sig i kung Husseins dotter och hon blev hans hustru nummer 2. Hon syns bl a i idrottssammanhang, där hon delar ut utmärkelser. Det lär vara stor spänning inför varje framträdande hur denna modemedvetna prinsessa ska vara klädd. Ingen ’abayah’ där inte;O)

Men det händer positiva saker på kvinnofronten här och där. Läser i Gulf News att i synnerhet unga kvinnor i Iran har börjat trotsa ’klädtvånget’. De täcker visserligen håret men demonstrerar genom att visa luggen, färga håret och måla sig. Att ha lugg är olagligt. Istället för den obligatoriska ’chadoran’ bär de tätt sittande ytterplagg, ’leggings’, åtsmitande jeans och högklackat. Detta är inte tillåtet och ’Ershad’, sedlighetspolisen, griper då och då kvinnor som trotsar klädkoden. Några enstaka kvinnor har också börjat cykla, vilket lär chokera omgivningen.

Två tredjedelar av Irans universitetsstudenter är kvinnor men de utgör bara en femtedel av arbetskraften. Detta håller nu sakta men säkert på att förändras. Förhoppningsvis stärks kvinnans ställning i Iran under president Rouhani. Han har hittills fått stort positivt genomslag. Vi får se hur länge det dröjer innan de konservativa krafterna försöker återta kontrollen.

I Saudiarabien oroas man av det stigande antalet skilsmässor. Kyrkans män och de lärde vill därför införa en obligatorisk äktenskapsutbildning för unga par innan de gifter sig.
Saudiarabien är ett ganska slutet land, som jag vet mycket litet om. Nu har jag dock chansen att lära mig litet mer om landet utifrån de artiklar jag kan läsa i dagstidningar här nere. För några dagar sedan hittade jag en intressant artikel om skilsmässostatistik i Saudi. Jag visste inte ens att man tillät skilsmässa där.
Enligt tidningsartikeln i Gulf News förekom det 2012 mer än 30 000 skilsmässor i Saudi. Det innebär att 2,5 % av de saudiska männen över 15 år skilde sig. Bara Bahrain har fler skilsmässor (2,7 %). Siffrorna publiceras av Justitiedepartementet och visar att i 90 % av skilsmässorna är det en saudisk man som skiljer sig från en saudisk kvinna.
De saudiska myndigheterna vill nu göra något för att vända skilsmässotrenden. I ett land som uppmuntrar att man gifter sig tidigt och där tradition och kulturella mönster är starka, är det svårt att åstadkomma förändring.
1968 skilde sig 2,7 % i Sverige. Idag lär den siffran vara många gånger högre. Borde vi kanske också införa en äktenskapsutbildning? Jag hör ibland människor säga att man skiljer sig alldeles för lättvindigt i Sverige. Mitt intryck är att man ofta flyttar ihop eller gifter sig alldeles för lättvindigt. När passionen slår till, får förnuftet stå tillbaka. Vem tänker då på att dra upp riktlinjer och samarbetsavtal m m? Ändå är det säkerligen mycket lättare att komma överens när man är som mest förälskad än när man är på väg att skiljas och saknar viljan att kompromissa och vara generös mot varandra. Då behöver man ofta hjälp av en advokat att skriva det avtal man borde ha skrivit innan man gifte sig.
”Deras ögon möttes, deras läppar möttes, deras advokater möttes”, brukar man skämtsamt säga. Många av oss har gått igenom dessa stadier och upplevt hur jobbiga de är, inte minst för de barn som berörs. Varför inte investera litet av de pengar och den energi vi idag lägger på själva bröllpet i en frivillig äktenskapsutbildning, som förebereder och rustar oss inför äktenskapet? En äktenskapsutbildning skulle kanske hjälpa oss att hantera de svårigheter och kriser ett äktenskap kan innebära.

Avslutningsvis kan jag berätta att här i Förenade Arabemiraten finns en Äktenskapsfond som ger ett bidrag på ca 140 000 kronor till varje emiratiskt par som ska gifta sig. Syftet är att öka, uppmuntra och upprätthålla giftermål mellan invånare i Emiraten samt att hjälpa de nygifta med bröllopskostnader och andra ekonomiska åtaganden, som ett giftermål ofta innebär. Ett krav är att brudparet deltar i fondens utbildning, som förbereder dem för äktenskapet. Utbildningen tar upp sociala, ekonomiska och kulturella frågor och ämnen. Fonden ger också familjerådgivning och terapi för att stödja och stärka familjen och därmed samhället.  Forewarned is forearmed.

I helgen gick sista tävlingen på Europatouren i golf för denna säsong (2013) här i Dubai. Vi hade turen att få tag i biljetter till finalen, Race to Dubai, så många av våra gäster tog chansen att uppleva elitgolf på plats. Henrik Stenson bjöd på bländande golf och blev en värdig vinnare av finalen på Europatouren. För inte så länge sedan vann han ju slutspelet på USA-touren och håvade där in ca 75 miljoner kronor. The winner takes it all.

Det är verkligen roligt att vara på plats, när en svensk golfare lyckas slå alla sina konkurrenter. Stenson har haft det litet kämpigt emellanåt, men han har målmedvetet kämpat och jobbat för att nå toppen. Nu är han där. Jag gläds med honom och hoppas han känner sig peppad att kämpa vidare för att ta t ex en Major.

Här är fortfarande högsommarväder och jag spelade en artonhålsrunda med några gäster i förmiddags. Tyvärr har Stensons drömgolf inte satt några direkta spår i min golf. Men inte kan man hänga läpp över en halvdan golfrunda, när man kan glädja sig åt att gå ut barärmad och barbent och njuta av grönskan, blommorna, fåglarna och värmen. Inte minst är det roligt att se och höra hur mycket gästerna njuter av värmen och den välskötta banan. Då är det roligt att jobba.

Efter golfrundan åkte jag till emiratets huvudstad och handlade. Det är alltid litet spännande att ge sig ut på vägarna, för mina medtrafikanter kör minst sagt nyckfullt. I hög hastighet byter de fil och svänger litet hur som helst, ofta utan blinkers, och de ligger farligt nära andra bilar.  Det händer t o m att de kör mot trafikriktningen! Förra veckan kom en polisbil emot mig. Gissa om jag är helskärpt! Eftersom bilisterna här kör så fort, gäller det att tänka långt framåt. Jag gillar visserligen utmaningar, men jag är inte villig att spela med mitt liv som insats.

Jag tänker ibland på hur annorlunda min tillvaro blivit de senaste åren, när jag haft förmånen att resa och jobba både i Afrika och nu i Asien. Jag hade inte en tanke på detta för 5 år sedan utan såg fram emot att sluta jobba och bara njuta av tillvaron som pensionär. Nu njuter jag dubbelt; vintertid av värmen och naturen på sydliga breddgrader och sommartid av värmen, vännerna och naturen på Höga Kusten. Det enda som grumlar min tillvaro är alla separationer från arbetskamraterna på de olika golfdestinationerna. Då är det tur att email och Skype finns.

Dubai är superlativens stad. Här finns t ex det största köpcentrumet, den högsta byggnaden och de dyraste hotellsviterna i världen. Det är något av ett drömland för byggare; stor tillgång på mark, generösa byggregler och mycket få byggnadspolitiska hinder. Dubai har blivit ett sorts arkitekturens Mecka, där det mesta är möjligt.

Men inga träd växer till himlen. 2007 började Dubais ekonomi svikta och krisen blev ett faktum. Fastighetsmarknaden rasade och över hela regionen avstannade byggandet. Många byggen har ännu inte kommit igång igen utan står där som halvfärdiga ’spökmonument’.

Nu verkar de 6 magra åren vara över för Dubai. Enligt dagstidningen Gulf News är emiratets ekonomiska tillväxt i år nästan 5 %, den bästa siffran på 6 år. Tillverkning och turism står för en stor del av ökningen. Dubai fortsätter också att stärka sin ställning som ett regionalt och globalt centrum för handel och ekonomi. Tack vare den ekonomiska tillväxten stärks både enskildas och företags köpkraft och fler jobb skapas.

Ett tecken på att bättre tider nu stundar är byggandet av emiratens längsta Corniche, ’strandpromenad’, som ska byggas längs Dubai Creek. Jumeirah Corniche ska bli 14 km lång, ha ett 5 meter brett promenadstråk och ett 4 meter brett joggingstråk. Byggtiden är beräknad till 12 månader.

Syftet med denna strandpromenad är att ”göra folk lyckliga och erbjuda livskvalitet samt att bygga friskt humankapital genom att tillhandahålla en idealisk miljö som möjliggör detta.” Man betonar hur viktigt det är med fysisk aktivitet för att människor ska hålla sig friska och kunna producera. Parker, stränder och andra attraktioner kommer också att skapas här, t ex ställen där man kan ro, simma, cykla m m. Förhoppningen är att kunna locka både individer och familjer för att bidra till ökad fysisk hälsa och välbefinnande .

Eftersom jag bott i Umeå i många år, ser jag kanske inte Dubais satsning på ökad fysisk aktivitet och hälsa hos befolkningen som någon världssensation. Det sensationella är storleken på Dubais satsning, snabbheten att genomföra projektet och den generösa budgeten. Här sitter inget fast i pengar, långdragna byggprocesser eller krångliga regler. Tänk, om Umeå hade haft samma förutsättningar! Vilken tillgång en Corniche från Backen till Strömpilen hade varit för kulturhuvudstadsåret!

Ibland när jag har några timmar ledigt, går jag ner till stranden nedanför hyreshuset, där jag bor. Idag var det 33 grader varmt och fläktade skönt. Havet var minst 30 grader och ljuvligt. Det var inte många människor på stranden; bara ”mad dogs and Swedish people go out in the sun”. Om jag ska vara ärlig, känns det inte särskilt behagligt på golfbanan, när termometern visar en bit över 30 grader i skuggan.

Det är märkligt hur snabbt man anpassar sig till att leva i ett land med ständig sol och värme. Jag njuter varje dag av att kunna gå barbent och barärmad. Behovet av att förnya vintergarderoben finns inte längre. Däremot behöver sommargarderoben förnyas med jämna mellanrum för solen och värmen sätter sina spår på både kläder och hud. Huden är tyvärr svårare att förnya än garderoben, så numera brukar jag använda solskydd i ansiktet, eftersom jag jobbar utomhus i stark sol hela dagarna.

Utseendet har blivit allt viktigare i vår del av världen. Det gäller att se så ung och fräsch ut som möjligt. I Sverige anses det i högre grad attraktivt att vara solbränd än i många andra länder. ”Vit käring önskar bli svart och en svart käring önskar bli vit” som Monica Zetterlund sjöng.

Igår läste jag i Dagens Nyheter att över 60 svenska kommuner driver egna solarier på sportanläggningar och simhallar, platser som förknippas med hälsa och sund livsstil. Det kan inte vara en kommunal kärnverksamhet att driva solarier och bidra till att antalet hudcancerfall ökar mer än någonsin. Den hudförstöring som följer av allt solande tar skönhetsindustrin villigt hand om.

Förra veckan hade jag en gäst som drabbats av malignt melanom och genomgått flera operationer i ansiktet. Gav det mig en tankeställare? Kanske men å andra sidan solar jag inte så mycket här. Om man lever och jobbar i sol varje dag i drygt 6 månader, känns det inte så viktigt att ta till vara varje minut av solsken. Däremot är det skönt att svalka sig i havet mellan varven.

Antalet timmar och kronor vi idag lägger på vårt utseende torde vara många.  Ofta förundras jag över att vi inte lägger lika mycket tid och pengar på att utveckla våra insidor. En vacker utsida kan visserligen få oss att stanna upp, men det är ändå en vacker och spännande insida, som får oss att stanna kvar. En utvecklad insida är också en förutsättning för självkänsla och välbefinnande. Vilken befrielse det är att inte längre behöva oroa sig för att utsidan inte duger! Jag är helt överens med Zarah Leander som sjöng: ”Jag är glad jag inte längre är ung”.

Har du undrat över titeln på min blogg? Den är en travesti på E L James romantriologi Fifty Shades of Grey, en erotisk bästsäljare som slagit världen med häpnad. Förra hösten hade den sålt i 40 miljoner ex och toppade många boklistor.
E L James utvecklade ’konceptet’ genom att börja designa och sälja de sexleksaker som förekommer i böckerna. Svenska tidningar rapporterde i vintras att flera ’sexshoppar’ i Stocholm hade inrättat särskilda Fifty Shadesavdelningar. De berättade att de fått många nya kunder och att efterfrågan på deras produkter ökat dramatiskt, särskilt bland äldre kvinnor. Låter inte det hoppfullt?

Jag var tonåring på 60-talet. Liksom många av mina jämnåriga åkte jag utomlands och jobbade på sommarloven. När ungdomar i t ex England hörde att jag var svenska, kom alltid ’den svenska synden’ upp till diskussion. Tillgången på P-piller bidrog säkerligen till större sexuell frihet för oss, men vad vi gjorde ganska öppet, gjorde nog engelska ungdomar också fast bakom låsta dörrar. Inte minst Ingmar Bergmans Tystnaden väckte uppmärksamhet och bidrog till att svenskarnas liberala inställning till sex blev känd utomlands.
Det ljuva 60-talet hade många spännande inslag t ex högertrafik och miljonprogrammet, framstegsoptimism, Beatles, modeikonen Mary Quant, mods och rockers, vänstervågen och 68-revolutionen för att bara nämna några företeelser. Det var spännande att vara ung då och få ta del av allt det nya. ”Those were the days my friend, we thought they’d never end”. Ålderdom fanns inte.
50 år senare kan jag konstatera att sex fortfarande fascinerar. I dagens kvällstidningar verkar sex vara ett outtömligt ämne. Nästan varje dag har de någon artikel t ex om hur man säkrast eller lättast tillfredställer henne, honom eller sig själv. Malena Ivarsson borde ha överlevt sig själv nu, men hon håller sig envist kvar och bistår med råd. Jag börjar misstänka att artiklarna återanvänds.
Som av en händelse läste jag i förrgår i VK:s nätbilaga att dagens 70-åringar har mer sex och är lyckligare i sina äktenskap än vad 70-åringarna var för 30–40 år sedan. Det låter uppmuntrande. Men hur är tillgången på sex för alla 70-åringar som inte lever i äktenskap? Och vad kan de göra för att få uppleva mer sex? Den tekniska sidan av sex kan man kanske fixa med hjälp av sexleksaker, men hur fixar man den fysiska närheten, som är så viktig för vårt välbefinnande? Det ska bli spännande att se om antalet äldre damer som köper sexleksaker fortsätter att öka. Om männen hakar på den trenden, kan det bli riktigt spännande att bli 70-åring;O)

På sistone har det skrivits och talats mycket om de demonstrationer och protester som kvinnor i Saudiarabien genomför då och då för att få köra bil. De kan tydligen få lära sig att köra bil, men de får inga körkort. Därmed kan de i praktiken inte använda sina körkunskaper. För ett par veckor sedan var det dags för protester och demonstrationer igen. Ett antal modiga kvinnor körde omkring i Riyadh trots att de blivit varnade för att de skulle straffas för detta. De lät sig t o m fotograferas och intervjuas av internationella journalister. Hur det gått med bestraffningen vet jag inte.
Innan jag åkte hit, var det många av mina vänner och bekanta som skakade på huvudet, när jag berättade att jag skulle köra bil här i emiraten. Jag visste att det är tillåtet för kvinnor att köra bil här och skaffade därför ett internationellt körkort. Det var fullständigt bortkastat.
Några dagar efter min ankomst hit skulle jag hämta ut en hyrbil på Hertz lokalkontor i Al Hamra. Där blev det tvärstopp. Mitt företag hade beställt den genom Hertz stockholmskontor. Vad de i Sverige inte visste var att jag måste ha ett inhemskt körkort för att få köra bil eftersom jag har ett ’resident visa’. På ett vanligt turistvisum får man köra på sitt svenska körkort under den månad som visumet gäller.
Som den rationella svenska kvinna jag är, tänkte jag att då skaffar jag det. Stopp igen! För att kunna få ut ett lokalt körkort, måste alla ID-handlingar och stämplar vara klara och införda i passet. För att få detta gjort måste man ha ett antal andra dokument klara, genomgå en läkarundersökning, fotas igen och lämna fingeravtryck. Sedan tar det en vecka innan man personligen kan infinna sig med alla dokument samt pass på ’Road and Transport Agency’. Där gick det tack och lov som en dans. Jag betalade ca 800 kronor kontant och fick mitt lokala körkort i handen. Kortet är förresten mycket snyggare än mitt svenska körkort.
Så nu kör jag omkring i ’egen’ bil här nere, vilket underlättar eftersom lokaltrafiken, om den alls existerar, inte fungerar som hemma. Det jobbiga är trafiksituationen; många filer och fullständigt sanslösa hastigheter och spektaulära filbyten. Det händer också att man möter ett och annat fordon, som kommer körande mot trafiken. Jag har inget emot litet spänning och äventyr, men jag är inte villig att satsa livet för att få uppleva det.
Då bensinen kostar under 3 kronor per liter, har araberna också råd att köra omkring i mycket stora bilar, oftast av jeepmodell. Hummer är inte ovanlig här. Arabemiraten ligger i topp ifråga om antal dödsoffer och skadade i trafiken, så det gäller att vara koncentrerad och ta det lugnt. Jag har ingen lust att hamna i klammer med rättvisan här och vill komma hem i ungefär samma skick som jag var i, när jag reste hit.