Mitt hår fortsätter vara krulligt. Får nog acceptera det

…är det värsta man kan uppleva. Det är inte normalt att dö efter sina barn och den sorgen släpper aldrig. Min farmor och min far förlorade en son och bror i tjugoårsåldern då han med sin sambo var ute och liftade i Europa. Sorgen försvinner aldrig. Saknaden är alltid lika påtaglig.

I dagens samhälle är vår liknöjdhet och blaserade känslor alltför påtagliga så det mesta skrämmer oss aldrig. Men att förlora ett barn är nog det värsta både du och jag skulle kunna uppleva.

En av mina vänner har bett mig uppmärksamma er på en pojke som gått i hennes sons klass. En liten pojke som alla andra men där cancern den djävulska har gripit tag i honom. Ta er tid att läsa ber jag er! Länka gärna vidare så vi Umebor kan bevisa att vi är något annat än robotar!!!

Catharina; Min sons gamla klasskompis ligger för döden i cancer. I höstas startade hans familj en insamling till barncancerfonden. Deras mål är att få ihop 100 000. Alla försöker hjälpa honom att nå målet innan han går bort, och nu börjar det bli bråttom. Kan du snälla länka till sidorna nedan på din blogg? Den ena är till insamlingen och den andra till hans mammas blogg som hon startade när sonen blev sjuk. Där kan man följa deras kamp. De trodde att han hade besegrat cancern fram till för bara en vecka sedan då han plötsligt blev sämre. Nu har han förmodligen bara dagar kvar.
Tack på förhand. Kram Sara

Det är här och nu som du kan göra skillnad! Gör det!
http://www.barncancerfonden.se/4711
http://www.annasanatomi.blogspot.com/www.barncancerfonden.se
www.barncancerfonden.se

…som är fan så mycket bättre plogad än nere hos mig………….

Dotterns far, bonusmamma och småsyskon ska på fest. Har lämnat av henne efter ett dygn där vi ätit på Allstar, sovit en hel del, samt suttit och bara varit. Vet inte om det räcker men jag gör så gott jag kan. Har nu även haft förmånen att gulla med min guddotter F en bra stund och det känns enormt bra.

Att det blivit som det blivit har löst många hårda knutar och i slutänden hoppas jag vi ska kunna återknyta den fina relation vi hade, vuxna emellan. Tack älskade M för att du är så himla stor!!!

Jag älskar dig!

Mami

Har letat på vårt fina internet hela morgonen efter en bra beskrivning på mitt nya misstänkta tillstånd. Finner olika yttranden både kring medicinering och annat. Vissa som skriver ned allt till att man omvandlas till knarkare, andra till att bedöma att OM man behöver medicinen gör det helt andra saker med hjärnan än för en som inte har funktionshindret skulle ta den. Så….jag lutar mig på det förra. Är hjärnan i behov av medicin, då blir det en helt annan yttring än om den inte behövde den. Det visar sig nog rätt snabbt också kan jag tänka mig. Vi får se. Jag avvaktar och läser in mig mer på ämnet för det är väldigt svårt att få reda på sådant här av läkare. De är inte klippor på att informera om det de ger medicin mot. I två fall har jag erfarit det. Och nej, jag tackar inte och bara tar emot. Jag tjafsar och ifrågasätter. Har dessutom en person som för min talan och lyssnar för att kunna återge vad som sagts åt mig. Tur är det. Förhoppningsvis slipper jag det nu.

Det är jobbigt. Nu tror jag att jag kämpat klart i alla fall.

Jag befinner mig i en fin loop. Livet är ljust igen. Tänk vad rätt substans tillsatt till hjärnan kan göra. Nu har jag ätit min nya medicin i fyra dagar och redan känner jag mig annorlunda. Huvudet klarare, jag själv på bättre nivå i humöret. Igår överraskade jag mig själv med många konstiga saker jag normalt aldrig skulle göra. Det var fascinserande när jag hajade till på min egen person. Dessutom klarade jag duggan vi hade på skolan utan några som helst problem. Det var där jag upptäckte något intressant. I vanliga fall när jag skrivit något prov har jag inte uthållighet att gå igenom det jag skrivit. Tidigare har jag stått och fallit med det jag skrivit och aldrig orkat titta igenom och hitta eventuella fel. Men igår så gick jag igenom det jag skrivit och kunde både hitta fel och fylla i saker jag missat. Ni må tro att jag var lycklig när jag insåg detta igår kväll. Dessutom…….kommer jag ihåg det idag och kan skriva om det. Ännu större. 😀

Måste säga att jag fått nytt hopp om mitt liv och ve. Tack farbror doktor som orkat lyssna och som utan större åthävor trodde mina ord.

Jag kommer aldrig att bli som alla andra med det neuropsykiatriska handikapp jag lever med. Men ärligt talat bryr jag mig inte längre. Jag är faktiskt lycklig där jag befinner mig i livet. Att jag fick hjälp så sent i livet är inget att gräva ned sig i. Jag fick hjälp och har några år kvar att uppleva men då rätt medicinerad och förhoppningsvis lyckligare än jag varit i min levnad.

Jag vinner mark varje dag. Vissa är mindre landvinnare men mestadels tar jag mig framåt varje dag, inga steg bakåt men ibland måste man stanna upp då sorgen tar överhand och hotar att dräpa en.

Kärleken till barnen får mig att orka vidare. Som läkaren sa: Du är på väg upp och det ska bli mig ett sant nöje att följa din resa.

Lycklig.

God morgon!

…en diagnos inte räcker tar vi och smackar till med en till. Efter att i två timmar beskrivit mina besvär för farbror doktorn fick jag ytterligare medicin utskriven. Fler prover att ta och ett blodtryck att hålla koll på. Som om jag inte är nog kass på att fixa måsten. :S

Hursomhelst ska jag hädanefter föra dagbok över det som händer under dagen. Idag kan jag säga att inte mycket hänt. Jo, en sak. Jag räckte upp handen på föreläsningen vi hade idag och S.M.A.R.T mat. Liten intressant då reaktionen från en kursare från förra terminen gjorde vågen och tyckte att det var väl fantastiskt. Hmmmm, jag svårt att inte prata rakt ut?! Nog är det så. Men det hade ju varit trevligare med en revolutionerande upplevelse….Typ, skallen är knivskarp, jag som en virvelvind i mitt hem osv.

Nu ska man väl inte förvänta sig mirakel efter en dag så jag tar saker med ro.

Men dagens händelse med handuppräckning, dvs spontaninteten var mindre är väl bra i sig.

Vi har precis ätit risotto och vissa fick fiskbullar, andra kött. Själv har jag fortfarande ingen matlust och föredrar mest kaffe så min middag smakade som allt just nu gör. Papper.

Tack och hej!

…blir det säkert.

Gårdagen var full rulle. Inte en minut på dagen fick vara i lugnets tecken. Eller jo…Vi "tanter" var rätt sega samt stora dottern….Alla hade vi nåt gemensamt denna dag.

Sedan blev det bara värre. En massa tjafs och det blir bara för mycket. Min skalle pallar inte med tjafs. Vet inte hur man ska klara sig utan dessa tillfällen…..Sluta vara så puckad kanske.

Nåja. Idag är det måndag. Läkarbesök. Börja bråka igen. Frågor som kretsar i huvudet. Är det värt det?

Jo, det är det. Vill ha rätt till ett liv som vem som helst. Ja, i alla fall få ordning på min skalle.

Adios!

min vackra dotter med bonusmamma och bror är här. Det är verkligen trevligt.

…med känslor.

Man tror att man helt saknar dom men så blossar de upp helt plötsligt. Så man får helt enkelt med våld mana dessa tillbaka dit de hör hemma för annars förgås man väl antar jag.

Att känna är att tappa taget och förlora sig i det okända. Vet inte om jag riktigt klarar det. Intressant är det nog ändå.

…som effektivt tar musten ur helgen. När söndagen kommer känns allt lika fjärran igen då måndagen med sitt tråkiga sken hägrar….För när en helg varit otroligt bra, där allt känts bra från början till slut är söndagen som efterföljs av den trista måndagen förfärlig….

Nu är i och för sig denna söndag inte helt fel. Storasyster med ett stycke lillebror anländer under dagen och ska förgylla denna söndag så det känns otroligt bra. Middag behöver vi inte laga för det finns rester så det blir över i dagar. Hela helgen har vi ätit lyxmat känns det som. Potatisgratäng ut ur öronen, fisk som inte är köpt över disk, kött som blev supergott osv. Det har varit toppen, ja, inte bara matmässigt. Får hoppas Talangen känner likadant med alla stimmande barn runtomkring sig och det lugna lunket. 🙂

Så…..okej då! Idag kommer jag inte att hinna gruva mig över att söndagen snabbt efterföljs av mörka måndag. Ser verkligen fram emot besök av min dotter och hennes lillebror. Tänk så fint livet kan vända i all sorg. Du är mitt liv älskling!!!

I morgon är det en hektisk dag. Ska återigen börja bråka med psykvården om det här med min diagnos. Denna gång är jag inte heller ensam, och personen har 25 års erfarenhet så jag litar på att hon är proffs på att tackla gamla psykläkare och puckade inkompetenta "sköterskor" som inte ens kommit ihåg vad hon gjort då hon ringer mig och pratar som om jag inte haft någon kontakt med människan trots att det bara gått två veckor…*suck* Ja, ni kan säkert utan att behöva gissa vad jag tycker om den moderna psykvården som inte gått framåt ett steg sedan 50-talet. Det är idag helt ok att ge en mängd diagnoser och "höfta" till bara det hjälper för stunden och patienten inte är "för jobbig". Sen om det inte fungerar i längden då ändrar man eller lägger till en diagnos och prövar något nytt. Det är säkert så de kommer att göra med mig med men jag har i alla fall med mig en erfaren som kan föra min talan. Tack Gode Gud för det…..

Ibland tänker jag på en gammal klasskompis från högstadiet som jag springer på ibland på olika ställen. Hon är en sådan bensotorsk att hon knappt kan prata, de prövar och prövar mediciner, hon blir fetare och fetare, tappar sina tänder allt eftersom och förtvivlad är hon över att inget hjälper. Att de anser henne ej behandlingsbar….Ibland undrar jag över vilken människosyn psykvården har…..när ska man sluta tro på en människa? Men det är väl som i tidningen i veckan där det togs upp om ECT…..FY FAN!!!! De var löpande band teknik uppe på avdelningen där jag låg! ALLA skulle fan ha det och jag stenvägrade….Är alltför rädd om min söndermalda hjärna….

Nej…mycket finns att säga om både vård och personal. Ska vara fårordig då det verkar vara hämnd som gäller känns det som. Och ja….jag är paranoid. Oavsett vilken diagnos jag växlar mellan. 😀

Ha en jätteskön söndag alla, det får jag!