I söndags blev sonen hotad, vilket ledde till att han kom till mig och sov över. På må morgon hade någon och vi kan gissa vilka varit och jävlats med hans bil som inte startade. Jag själv mådde inte alls bra och troligtvis en släng av magsjuka. Efter en stunds rekande i kablar mm så gick den dock igång.

På em så kom dottern in och trotsade mitt illamående så jag fick rå om båda barnen.

På må kväll skulle sonen hämta igen fälgar hos en sk ”kompis”. Vilka diskussioner som föranledde innan vi kunde hämta igen dessa fälgar orkar jag inte ta här. Vi fick en plats där de skulle överlämnas men väl där fick vi en annan plats och de ville han skulle komma själv. Naturligtvis följde jag och dottern med, vi körde två bilar.

Väl på plats så är det ett gäng människor och överlämnandet gick lugnt och stilla tills vi ska fara, då ställer sig kompisen och blockerar sonens bildörr. De diskuterar då kompisen har haft en sak som försvunnit ur sonens bil. Vi vet inte heller med säkerhet om den verkligen har försvunnit eller om det bara är snack.

Dottern och jag säger åt varandra att vi kör jämsides med sonens bil och försöker få oss därifrån. Diskussionen eskalerar och sonen knuffar bort kompisen från bilen.Det börjar bli gruff och jag säger åt dottern att hoppa ur bilen och gå dit. Hon blir arg hoppar ur bilen och ryter i åt dem.

Bear mom, dvs jag hoppar därefter ur bilen, ryter i/skriker för full hals, vi får dem att backa… Sonen kan ta sig därifrån och det jag sa sen minns jag inte då adrenalinet pumpade genom kroppen. Dottern och jag kastar oss i bilen och drar strax efter sonen.

Jag har ganska grav artros och har svårt att ta mig ut och in i bilen, men jag vill lova att jag var som superman, jag hoppade ur bilen och var runt den på några sekunder. Sonen och dottern skrattade sen när vi kom hem och vi lugnat oss hur snabb jag hade varit!

Igår tisdag så var jag hos sjukgymnasten på EM, Vi var ganska rörande överens om att jag måste träna upp mina muskler, jag sa att jag känner hur svag jag är om jag måste resa mig från nåt ställe där det är mindre plats att röra sig på. t.ex bredvid sängen. Han var nöjd över att jag är så motiverad att ta tag i saker och ting, men jag sa att jag är less på att ha ont och vara handikappad. Inte för att det kommer gå över, men det hjälper förhoppningsvis till att stärka upp lite iaf. Mitt första mål är att lämna bilen på vid IKSU spa och gå fram och tillbaka till sjukgymnasten utan att dö på kuppen. Just nu skulle jag ta mig dit, men nu är smärtan så påtaglig att jag skulle nog inte ta mig tillbaka.

Idag är jag tillbaka på arbetsträningen på Leia, jag trivs då jag har så fina kolleger, men ofta tycker jag att jag har för lite att göra… i EM ska dottern och jag på NUS då hon har samtal där och senare i EM har sonen tid hos tandläkaren.

Imorgon ska jag på ortopeden och dottern ska följa mig, känns rätt tryggt att ha någon med sig och hon känner mig utan och innan.

Jag känner att jag fått vila för lite i veckan och jag hoppas kunna ta igen det imorgon eller på fredag. Brukar behöva vila några timmar för att hinna ikapp med återhämtningen.

Pözz och kram

Mitt mående och mina känslor är ett enda virr varr, Är ofta ledsen och gråter utan egentlig anledning. Har så jäkla ont i höften när jag ska sova, räddningen har blivit en kudde mellan knäna.

Jag undrar ofta varför jag ens lever, jag är så trött på att kämpa… Är det vad jag kom till världen för, då är det inte mycket värt?

Hitta ett arbete då jag i stort sett är handikappad, kan knappt gå upp på trottoaren liksom…

Alla säger att det finns ett jobb åt dig med och FK säger att jag kan jobba bara jag hittar ett arbete där jag inte behöver stå, gå eller sitta länge.. Visst finns säkert de arbetena men frågan är ju vart? Mina utbildningar lyser pedagogik rent igenom…

Vård var ju det jag satsade på. bl.a. personlig assistent, men lätt att ta hand om nån annan då man knappt kan få på sig strumpor eller skor själv. Jag vill inte vara bitter, men jag är ju över 40 och har inte hittat min väg i livet…då är det lätt att bli lite små bitter…

Lämnade min trygghet med sambo och hus för två år sedan… för att kasta mig ut i livet! Saker och ting blev väl inte riktigt som jag tänkt då jag gick introduktion för boendestöd på Umeå kommun men arbetsplatsen ansåg att jag hade för ont, ett nederlag till… Jag kunde ju knappast säga emot dem. Försökte hänga på en promenad då t.o.m. brukaren gick ifrån mig XD.

Nu arbetstränar jag på Leia företagshotell och jag har ju stora problem att sitta vid datorn pga värken även om jag har en bra stol. Jag har tittat lite på photoshop och lite på exel. Problemet är ju att minnet sviker mig som oftast så det är svårt att veta vad jag sett/läst även om jag konkret har testat att göra som instruktionerna.

Nu längtar jag hem, jag gör helg redan klockan 12:00 idag! En sak till AF inte förstår. När jag går hem idag är jag totalt slut, då behöver jag vila. AF tycker jag ska jobba må, ons och fre istället för må, ons och to. Har försökt att förklara att jag behöver fre-sö för min återhämtning, jag klarar inte det från lö-sö. Jag är över 40, har varit på åtskilliga utredningar, möten, tester mm och det som funkat mest optimalt är halv dagar må, on och fre.

Jag har bråkat på min förmedlare och sagt att jag förstår inte varför hon hela tiden ifrågasätter mig, läs mina papper!! Nu med 12 timmar i veckan så är jag verkligen och tallar på min utmattning… Nä men fler timmar och fler dagar är deras motto, spelar ingen roll hur du mår eller hur ont du har bara du gör som vi säger så är jag nöjd!

pözz och kram

Så var det onsdag och dagarna flyger förbi.

Haft en tuff natt med jävlig värk och inre stress, har mest legat och försökt hitta nåt sätt att få kroppen att göra mindre ont. Tror att det kommer från ryggen.

Har tid till ortopeden, men samma tid har dottern fått tid till samtalskontakt och jag anser det mycket viktigare… så jag bokar om!

Jag kan inte släppa mitt liv pga att tiden inte passar.

Nu sitter på jobbet och kallsvettas, har sån jävla värk. Får alltid höra att värk inte är farligt men när värken inkräktar på ditt dagliga liv så är det faan inte roligt och man har lust att slå någon på näsan.

Vi skriver inte ut smärtstillande  som man kan bli beroende av säger vården, men tradolan och skit kan de skriva ut i parti och minut, tabletter som inte ens hjälper. Så jag tar inga tabletter alls!

Det innebär att mitt liv blir rätt inskränkt. Har svårt att gå, svårt att komma ut och ur i bilen, svårt att gå och handla, kan inte gå i trappor, har svårt att ens gå på en högre trottoar, kan inte sitta på en trästol för länge, svårt att ta upp saker från golvet… Allt i livet blir en svårighet, det är svårt att acceptera att man är så pass handikappad i vardagen…

Kollar upp vad en ny bromscylinder till Vallen kostar och i Sverige ligger de på runt 2000 kr, en rep sats går på runt 900 kr och en helt ny bromscylinder från USA går på runt 800 kr plus frakt. Valet är enkelt m just nu har jag ingen inkomst så det trilskas ju ändå och vallen står just nu i garaget! Blev inte mycket kört i sommar och dessutom missade jag a body träffen i Tavelsjö, det är jag himla ledsen över.

Den där jävla bilen har mest stått varenda sommar, var bara ifjol som den gick nästan utan bekymmer…. Janne fick köpa ny generator! Är så less, har kostat mer än den smakat!

Dessutom har den börjat rostat som satan också… 🙁

Tänker konvertera den till mer och mer rosa iaf och Tore gjorde ett förträffligt jobb att lacka taket på skithögen, det enda som är fräscht just nu!

Pözz och kram

Så har hösten kommit på allvar, regn och rusk ute!

Man tappar motivationen till mycket, känner sig bara trött och hängig!

Värken har varit påtaglig i helgen, men tror mycket beror på nervvärk som kommer från ryggen. Ska till ortopeden snart och höra vad de säger, men vet ju redan utgången… 🙁

För ung för operation och sen måste alla ev komplikationer bort…såsom övervikt, psoriasis mm

Frågan är ju om man inte kan ”sporta” hur man då kan gå ner i vikt. När man i stort sett inte är kapabel till att ens göra vardagssysslor liksom.

Bråkar vidare med AF, de har lagt möte då jag är ledig, anser att jag ska ta mig in till stan ändå för att tillfredställa deras behov då de kan! Vad hände med att jag inte kan…det spelar mindre roll. Hotar med indragning av ersättning… ja dra in den du då jag inte har några dagar på FK kvar! Vad ska hon hota med då?

Kicka mig ur systemet?…ja det vore ju något det också!

Sparka på dem som redan ligger går alldeles utmärkt och kör med makt, bara för att de kan! Börjar kännas jävligt tradigt…

Myndigheter är bra på det, kan de inte styra på annat sätt, så tar man till makt för du är bara en pjäs i deras smutsiga spel. Allt för att få till det som de vill, att du har en egen vilja räknas inte för alla ska vara en nicke docka och en ja sägare!

Säger du emot och vill ha en insikt och en diskussion om ditt eget liv ja då är du en obekväm jävel!

Jag är väl en obekväm jävel på alla sätt och vis!

Pözz och kram

Sitter nu på arbetsträningen, har lärt mig lite photoshop och både igår och idag har jag bekantat mig lite med exel.

Gjort två scheman lite på basic nivå.

Inatt har jag inte sovit mycket då killens tonårs dotters ex var förbi med kakor 23:30 inatt och väckte mig, ibland borde barnaga vara tillåtet (skämt å sido ;))

Vallen på dagis med liten för att sen byta bil och fara ner på stan, Varför jag bytte bil blir en senare fråga 😀 och nu sitter jag på Leia igen och väntar på rasten. Är så trött så ögonen blöder och här ska man sitta och vara trevlig och säga hej och godmorgon till alla som går förbi!

Var svårt att hitta parkering idag, alla mina ställen var upptagna! Fick parkera nere på hamnen. Många undrar varför jag inte står på parketten och jag vet faktiskt inte varför…

Det enda man längtar till just nu är att få krama kudden några timmar. Om tre timmar går jag hem, men funderar om jag ska smita en stund extra för när jag sovit dåligt blir värken mycket värre också.

Var så mycket jag kom på att jag inte skrev igår och tänkte skriva idag, men jag är så död så det står still i huvudet.

Gammkatta kom och gjorde mig sällskap inatt, men efter att jag råkat knuffat i honom flera ggr så gav han upp att ligga vid mina fötter…och vid huvudet ligger han bara så länge jag kliar honom! Älskar att det finns en katt, även om han inte är den mest sociala varelsen… Allt ska liksom ske på hans sätt och villkor. Samtidigt är man en gammal och grå hittekatt så ska man väl få vara egen!

Nu ska det vara kaffe rast men ingen har dykt upp än så jag inväntar väl signal att det är fika!

Pözz och hej

Ja så känns det, sommaren kom och gick. Det känns som den inte kom alls och att man väntar på att den ska starta…men nu är hösten här och det är mörkt på kvällarna!

Sommaren för mig har varit otroligt jobbig, har haft svårt med termostaten i kroppen. Svettas för att sen frysa. Svettas och kastat av sig onödiga klädesplagg för att i nästa stund kasta sig under en värmande filt.

Samma sak på natten, på med täcket, av med täcket, på med täcket, av med täcket. Tillslut tog jag bara ett påslakan och när det blev kallt så hade jag täcket bredvid som jag kunde lägga över ryggen och med det kunde jag reglera temperaturen lite bättre 😀

Värken har varit hemsk och jag har haft många funderingar i huvudet, de flesta har varit åt det mörkare hållet. Blev sjukskriven i två veckor men är åter på arbetsträningen.

I måndags satt jag i receptionen hela dagen, idag har jag ett nytt uppdrag att ta reda på information om en sak. Jag vill ju gärna ha saker att göra så dagen rinner iväg. Hatar att dra benen efter mig.

Fortsätter att ha ångest över arbetsförmedlingen och deras stress… fler timmar, fler dagar nånting jag inte klarar av. Är helt slut med mitt mini schema som det är.

Min arbetsförmedlare är inte så ödmjuk eller förstående…

Efter dessa veckor hemma(ledigt i två veckor och sjukskriven två veckor) känner jag att jag dragit mig tillbaka lite och är inte lika framåt på min arbetsplats.

Mår inte så bra psykiskt, ångesten och depressionen pockar på! Har insett att jag har många bitar att arbeta med och har haft så lätt till gråt vilket för mig är skita jobbigt!

Borde ta kontakt med en kurator, men har haft så många och det har typ varit en som varit bra och till någon hjälp. Dock är jag less på att gråta fort det är något. Dottern vet precis vilken knapp hon ska trycka på för att få det att svämma över…och inte på ett elakt sätt utan för att hon vill jag ska lätta på trycket!

Hon är min klippa…inte bara min dotter utan min bästa vän! Utan mina barn vore jag inget!

Utan mina barn skulle jag inte leva!

Sitter på min arbetsträning nu och inväntar svar från informationen jag sökte… Har skrivit mail och ställt några frågor!

J har återgått till ordinarie schema så igår for han ner till Borlänge, kommer hem imorrn. Han funderar på att dra sig neråt mot Hörnefors vilket jag tycker är jätte bra!

Pözzz och kram