Idag gick tankarna till Afrika när P1 tog upp frågan om invandring av kvalificerad arbetskraft.
Alldeles från början vill jag säga att kontinenten absolut inte är bara elände. Det finns en stor ’medelklass’ och det finns betydligt färre riktigt fattiga jämfört med för några decennier sedan. Men visst finns missförhållanden, en del med koppling till oss.

För snart två år sedan var jag i Ghana tillsammans med Bengt Lunnergård, läkare och ordförande i Luthersk Litteraturmission. Vi hann se en del av ett bördigt och ovanligt fredligt sinnat afrikanskt land.
De flesta människorna vi mötte var fattiga, levde i små omständigheter och tillhörde någon församling i den del av landet som har en övervägande kristen befolkning.

Vi träffade också en kvinnlig parlamentsledamot som varit i Umeå och är känd i vissa skolkretsar här. Dragonskolan m.fl. har haft utbyte med Ghana. Landet har en mycket verksam inofficiell ’ambassadör’ i Umeå, Samuel Appiah-Kubi.

Den här kvinnliga parlamentarikern har ett dotter som håller på att utbilda sig till läkare. Mest troligt kommer hon inte att stanna i Ghana och mamman förstår henne. Skillnaden i inkomst och möjligheter är stor mellan att tjänstgöra i Europa eller hemma i Ghana.
För många föräldrar med lägre inkomst handlar det också om att barnen är pensionsförsäkringen. Flyttar de till Europa kommer pengar tillbaka.

Vissa västländer kalkylerar med att upp emot en fjärdedel av läkarna ska komma från andra länder. Det blir billigare så. (En liten parallell till att t.ex. Norrland bekostar en del av storstadsområdenas tillväxt genom ’export’ av färdigutbildade unga.)
Vissa afrikanska länder exporterar 80% av de utbildade läkarna till väst. Konsekvensen blir att många på en sjukdomsplågad kontinent aldrig kan träffa en läkare.

I Sverige finns det enligt Wikipedia 3,28 läkare per 1000 invånare. I Somalia som har ungefär samma folkmängd 0,04. Sverige har knappt 30 000 läkare, Somalia 310 stycken. (Siffran gällde 1997 och har gått ner, men Läkare utan gränser har hjälpt upp situationen på senare år)
Skillnaderna är stora vad gäller utbildningsmöjligheter i de olika afrikanska länderna. I ett land som Somalia där det mesta är sönderslaget vet jag inte om det kan utbildas läkare alls.
Där läkare utbildas borde vi i väst medverka till att få så många som möjligt att stanna i sina hemländer. Kunde vi bidra till det vore det ett bra bistånd och en god insats.
Väldigt mycket bättre än att egennyttigt locka dem till Europa som intressant kvalificerad arbetskraft utan utbildningsomkostnader för oss.