Nu när febern lagt sig kan man ju undra hur man vågade börja skriva om kärlek, tvåsamhet och ensamhet. Dessutom utan att min fru läst det. Ojoj…
Nåja, jag utger mig inte för att ha svaren på de svåra frågor man kan ställa sig inför västerlandets stora ’ensamhetsepidemi’, men jag tror det delvis ligger något i resultaten från universitetet i Edinburgh. ’Feelgood-for-a-very-little-while’-filmen, förväntningarna den föder och upphöjandet av den romantiska förälskelsen till livets yttersta mening har kanske sina följder. Eventuellt medverkar den till att vardagslyckan, kärleken och livsstödet vi i regel behöver liksom glider mellan fingrarna på så många. Den idealiserade drömmen blir som en rök man inte kan få tag i. Eller inte kan bli kvar i.

Ofta tror jag också relationer kraschas för att det går det för fort. Man börjar i fel ände, reducerar relationen till något kroppsligt och egofixerat och kärleken får en väldigt liten chans.
Jag tror att både ’ultraromantiken’ och pornografin skadar relationer och hindrar dem från att uppstå.

Låt mig återge en episod från Indien i början på 90-talet. På resa där mötte jag i Chindwara, EFS gamla missionsområde i Madhya Pradesh, en man i samma ålder som mig. Han hade bott ett tag i Sverige, vilket kanske gjorde att vi lättare anknöt till varandra. Han var utbildad, intelligent, snabbtänkt och kommunikativ.

Jag visste att äktenskap fortfarande arrangerades, då kanske 80%, men kunde inte låta bli att ’hugga’ när han sa något om ’när mina föräldrar gav mig äktenskapet’.
’- Menar du att det här sker fortfarande?’, frågade jag.
Jag rös vid tanken på att ha blivit ihopsatt med någon av dem min pappa humoristiskt föreslog mig ibland i yngre dagar. Tanken på att som min indiske vän utlämnas till någon annans beslut fyllde mig med obehag.

Han som bott i Sverige såg mina känslor och brast ut i ett hjärtligt skratt. Med ett stort leende sa han:
’-När man gifter sig av kärlek börjar man bråka efter några år och så blir det skilsmässa. När ens föräldrar bestämmer håller det hela livet!’ Han skrattade hjärtligt igen.
Jag såg på honom och hans fru i smyg senare. Om inte mina sinnen bedrog mig så älskade de varandra.

Varför återger jag det här, vill jag införa arrangerade äktenskap? Tror inte det, nej.
Däremot insåg jag då att man kan, och i regel måste, lära sig att älska varandra. Att man också behöver odla kärleken och att det är en viljesak mer än vi västerlänningar idag uppfostras att tänka och tro. Det handlar inte om silverregn och stjärnor.
Det indiska exemplet är långt ifrån ’västerländsk romantiks receptbok’, men det verkar ha börjat bra och jag hoppas att kärleken fick fortsätta växa.
Det finns säkert många äktenskap med tungsamma problem i Indien. Frågan om de är så mycket fler än här.

I Bibeln möter man kärlek och äktenskap som lyfts fram på ett speciellt sätt. Höga visan är t.ex. både en svindlande beskrivning av jordisk och andlig kärlek.
Isak och Rebeccas äktenskap, vars inledning beskrivs i 1 Mos 24, är ett arrangerat. Rebecca fick i alla fall själv avgöra om hon skulle resa till den man hon aldrig sett.
I 1 Mos 29 läser man hur Jakob träffar sin släkting Rakel, ’välväxt och vacker’, blir upp över öronen förälskad och vill arbeta i sju år för att därefter få henne.
Det kan gå olika till och bli bra. (Även om också de här äktenskapen hade sina problem)
För övrigt tror jag att vår Herre har skapat människan och är väldigt bra på det här med att både få ihop relationer och få dem att hålla.

Samtidigt är inte kärleken mellan kvinna och man livets mening. Att få barn är inte livets mening. Båda delarna är väldiga välsignelser. Men inte huvudsaken. Det är något mer varaktigt det.
Många lever fullödiga liv utan att komma i närheten av de här två sakerna och jag har mött människor som knappast kunnat göra vad de gjort om de inte levat ensamma.