Världens ekonomi skakas i grunden. Många i vårt land får också sin tillvaro grundligt omskakad. Åtskilliga har sagts upp och det kommer att bli fler. Personliga tragedier utspelas, även om de allra flesta inte påverkats alls hittills. Den stora majoriteten har tvärtom fått mer i plånboken. Följderna för kommun, landsting och stat kommer med fördröjning och kommer att slå mot allmänheten på flera plan.

I omskakande, hittills osedda, lägen är det naturligtvis livsviktigt att företagens och samhällets ledare inte utmanar allmänheten och dem som verkligen drabbas genom att öka skillnaderna mellan sig och de breda grupperna. Särskilt inte som t.ex. mitt pensionsbolag AMF (till hälften ägt av LO och med Wanja Lundby-Wedin i styrelsen!) har gjort samtidigt som man tar tillbaka avkastning från de försäkrade. Det borde begripas alldeles automatiskt och det är mer än förvånande att det i vissa fall inte gör det.

Just nu har jag tagit en paus i röjandet här hemma och lyssnar på Anders Borg i lördagsintervjun medan kaffet läskar och förlöser nya krafter. Herr Borg är också bara en människa och definitivt inte någon gud värd vår förtröstan, men jag vet just nu ingen jag hellre skulle ha velat ha som finansminister. I med eller mot.

I Ohlyansen vet jag inget namn jag kunde tänka mig på posten. Många politiker där (tyvärr inte bara där!) kör på enligt den gamla devisen ’Det är inte oppositionens roll att ta ansvar för ekonomin’. Moraliskt usel överbudspolitik genomskådas och göder politikerföraktet, lita på det. Människor är inte dumma.

Det är nog bl.a. därför Borg har ett sådant stöd mitt i den ekonomiska vargavintern. Också bland oppositionens väljare.