Precis när jag och Sebastian höll på att panikstäda som bäst inför lördagshänget upptäckte vi att det var stopp i handfatet. Just då kändes det nödvändigt att våra gäster skulle kunna tvätta händerna efter eventuella toalettbesök, så jag letade fram en hink som jag ställde under handfatet, slutade andas för en stund och förberedde mig mentalt på att rensa rören på mitt sönderblonderade hår, avklippta naglar och resterna av Sebastians talibanskägg. När jag skruvade av bottenkåpan på vattenlåset föll den direkt ner i hinken, men jag lovade mig själv att jag skulle komma ihåg att plocka ur den när jag var klar. Det gjorde jag förstås inte, och innan jag visste ordet var stod jag och hällde ut både snuskvatten och bottenkåpa rätt ner i vattenklosetten. Med Sebastian som publik satte jag mig på knä på golvet och började gräva i porslinstronen med högerhanden i hopp om att kunna rädda bottenkåpan. Fast just ja, jag testade även att använda toalettborsten. Alltså, höll i själva borsten och petade med skaftet. Lördagsmys!  Allt jag kände var  hur som helst bara slem (ja, det är sant, men hår förvandlas nog till det när det legat och gonat till sig i ett rör i ett par månader).

 

Efter att ha grävt runt en stund och fantiserat om alla bakterier som från och med nu skulle bo under mina naglar gav jag upp och tryckte på spolknappen. Sedan var bottenkåpan definitivt borta, och nästan en hel vecka av att tvätta händerna med en hink under handfatet väntades oss. Efter ett besök på Jula i går är dock problemet löst och jag och Sebastian är numera ägare till ett helt nytt vattenlås. Livet känns återigen fantastiskt och jag har dessutom lärt mig att aldrig någonsin mer kasta fucking jävla bottenkåpor i toaletten.