Åker en tur till Skellefteå. Inte för att se på hockey. Det finns annat vackert att beskåda i Schtaaan. Dessutom är det visst någon form av matfestival som pågår där, och eftersom jag lider av ständig hunger, så kan det vara passande. Skellefteå har alltid haft en plats i mitt hjärta. Bodde där under några underbara år i början på 80-talet. Det utspelade sig under den tid jag pluggade till sjuksyrra. Bodde bland annat uppe på Getberget. Delade en trea med W. Vi hade en stor balkong, där vi ofta brukade stå och skåda mot horisonten. Samtidigt som vi spelade Peter Gabriels: ”Here comes the flood.” Jo, det var en aning teatraliskt. Men även rörande, vackert.

Till veckan tar jag formellt över uppdraget som chefredaktör av tidningen Vasaplan. Då finns ingen återvändo. Men oj så spännande det känns. Måste bara se till att jag inte blir allt för uppslukad, att jag inte förlorar mig i arbetet. Är ju lite av en Bror Duktig. På gott och ont. Måste ju ha ork över till skrivandet. Även om nästa bok ”En ojämn människa” är klar och kommer ut till våren, så väntar nästa projekt. Denna gång en roman. Dessutom ska jag färdigställa två pjäser och försöka sälja in ett filmmanus.

Livet har vänt. För fem år sedan såg det mörkt ut. Men nyckel till förändringen har legat i tålamod. Att ha mod att vänta, att inte blint rusa åt något håll. In i någon vägg. Till slut kom belöningarna.

I morse såg jag ett program om folk som renoverar hus. En man i England hade köpt en borg, en 700 år gammal ruin. En stenhög. Sten för sten skulle byggas upp. När byggjobbarna  (som måste ha kostat en förmögenhet att anställa) började mura, så rasade innerväggarna. Men mannen gav sig inte. Han hade en dröm och trots att alla skrattade åt honom, tog han fram skissblocket igen och ritade in var de nya väggarna skulle stå. Sedan började de bygga igen. Vad vore vi människor utan drömmar?

Vaknade rätt så tidigt i morse. Rent av i gryningen. I och för sig är jag en morgonmänniska – och en kvällsmänniska. Sover med andra ord lite. Men nu vaknade jag riktigt tidigt: 04.25. Med ett obehag i kroppen. Något jobbigt och riktigt tråkigt väntade. Min dag i tvättstugan. Då menar jag från tidig morgon till sena kvällen. Min hela, långa dag. Allt på grund av all jäkla tvätt jag samlat i badrummet, skitiga kläder från i början av juli och fram till nu. Ett helt berg. Jag kommer inte att var klar förrän i slutet av oktober. Men jag får väl skylla mig själv. För att skylla på någon annan blir svårt då jag lever mitt liv i ett ensamhushåll.

Men varför klaga, säger vän av ordning. Ja varför? Kanske för att det ska känns lite bättre genom att tycka synd om mig själv? För att genom att skriva detta få en gnutta av medlidande … från någon?

Ett I-landsproblem, månne? Förmodligen. Det finns de som inte har vatten till att ens kunna dricka det. Än mindre tvätta sina kläder med. Och i min tvättstuga ska det idag forsa iväg mängder med vatten, förorenat med tensider från tvättmedlet. Det borde jag känna obehag inför. Mitt tvättande skitar ner något annat, något mycket större.

Nu blev det jobbigt. Ska jag kanske strunta i att gå ner i tvättstugan?

Det är som med etik i stort. Ytterst handlar det om att sträva efter att vara den människa man vill vara. En människa som kan stå framför spegeln och se sig själv i ögonen. Dit kommer man inte om man inte då och då ställer djupare frågor till sig själv; tvingar sig att tänka ett varv till. Som om vad en dag i tvättstugan egentligen kan innebära? Eller?

Men, hur det än står till i världen, så tvingas jag då och då att tvätta min smutsiga byk.

Slötittade på gårdagens politiska debatter. Först på den ekonomiska, sedan när Reinfeldt och Löven drabbade samman. Intet nytt under solen. Dessutom känns det som om M och S kommer varandra allt närmre. Det borde vara ljusår mellan dem. Minst. Sossarna antar allt mer rollen som Bror Duktig – och ska väl återigen in och städa upp efter den borgerliga nerskräpningen. För att sedan förlora valet därpå. Var tusan är visionerna? Vad är det för ett slags samhälle vi ska ha, hur ser väg dit ut, vad ska vi drömma om? Knappt ett ord om detta.Det enda parti som har några visioner är Sverigedemokraterna: Kasta ut varenda en som ser det minsta annorlunda ut! Alla riktiga svenskar ska vara klädda i folkdräkt och bara äta svensk mat – typ pölsa.

Häromdagen tänke jag fixa till cykeln. Skulle få bakhjulet att snurra. Snabbt gjort, men då försvann växlarna. Det var bara tyngsta växeln som fungerade. Skit! Fram med skiftnyckeln igen. Då fastnade hjulet igen.Satt som i berget. Det är sannerligen inte lätt att vara oslög, att ha blivit född med tummen mitt i handen. Får bli att promenera istället – om jag kan knyta skosnörena …

Det har varit en riktigt underbar sommar. På alla de sätt. Det känns dessutom som om det varit en lång sommar. Kanske för att det hänt så mycket. När man ska blicka tillbaka så brukar tiden ”dra ut sig” när det hänt mycket. Märkligt nog. Om jag försöker minnas något från förra sommaren, då ta mig tusan inget hände, så var de månaderna över på ett ögonblick. Från den sommaren finns knappt ett enda minne. Men med sommaren 2014 är det annorlunda, då minnena staplats på varandra och där alla är kopplade till en varm känsla. Jo, det tycks vara så att ju mer långtråkigt vi har, desto snabbare går tiden.

Skådespelaren Robin Williams är död. Han lär ha tagit sitt liv. Men så är också det bipolära och stora mängder alkohol en livsfarlig kombination. Det är då som döden kan bli en utväg, inte en lösning, men just en utväg. Jag tycker Williams var en bra skådis. Men ojämn.Han var lysande i rollerna med de lite bredare registren: Will Hunting, Fisher King, Döda poeters sällskap,

Det drar ihop sig till val. Rysare. Även om det tycks som om det röd-gröna-blocket blir störst och kan få egen majoritet, så verkar regeringsbildningen bli besvärlig. Ja, sedan Löfven bestämt sig för att krångla till det genom att räcka ut handen till Fp och C. Märkligt, tycker jag. Om nu S+Mp+V får en egen majoritet så är det väl inte så mycket att snacka om? Eller?

Förstår inte de som öppnar en butik med affärsidén ”Måste ni handla här?” I och för sig kan man återfinna denna utbredda försäljningsidé lite varstans. I går åkte jag med en busschaufför som resonerade: ”Måste ni åka med just den här bussen”? Ja, jag var tvungen att truga på honom pengarna för att ta mig till Umeå. Han tog emot dem under protest.

Varje morgon hoppas jag att den kvava luften ska ha blivit utbytt mot något mer lätt, något mer svalt. Men icke. Åskan har gjort några tafatta försök att knuffa undan värmen, men efter några ynkliga muller har den gett upp. När det gäller värmen så påminns jag, skoningslöst, om mitt åldrande. Medan jag för tjugo-trettio kilo sedan kunde ligga i timmar och pressa på stranden, så blir jag yr av att släntra mig fram de femhundra metrarna till Coop.

I dessa skogsbrändernas tidevarv, snackas det en hel del om landets undermåliga katastrofberedskap. Men det är väl med den, som med allt annat i Sverige, att det bara finns en lösning på det problemet. Sänk skatten! Sänk den utav helvete så slutar det kanske att brinna – och i den vevan släcks kanske även problemen inom äldreomsorgen och skolan. Väntar på att Reinfeldt på bästa sändningstid ska luta sig mot rutan och säga de magiska orden: Sänk skatten!

Nä, nu ska jag ut på balkongen och läsa en stund. De närmaste tio minuterna torde jag väl svettas bort ett par-tre liter. Nä, jag skulle ha gjort som 5000 andra skellefteåbor och krupit in i ishallen – för att se AIK genomföra säsongens första isträning. Det kallar jag för patos. Så många åskådare har  Björklöven inte ens under någon av sina seriematcher.

Jag har flackat runt i inlandet, färdats längs krokiga, smala grusvägar, passerat mängder av sjöar, plöjt fram genom storskogen, färdats över kalhyggen – ända bort till den plats jag var född. Där passerade jag med ett snett leende på läpparna. Eftersom jag en gång för alla lämnat platsen, så kunde jag inte återigen stanna där. Åkte vidare.

Bröderna Brändström arrangerade för andra året i rad en kulturfestival i Hjukensjön, någon mil utanför Åmsele. Musik, litteratur, god mat, försäljning av honung. Vägen dit kantades av åska och hagelskurar, men det klarnade upp lagom till ankomsten till Hjukensjön. Natten tillbringades i Maltträsk; platsen där det i mitt minne alltid är sommar och där några bleka, magra smågrabbar leker cowboys och indianer, och svalkar av sig genom att dyka i bäcken. Det är möjligt att det än i dag finns sådana små och bleka pojkar i byn, men jag såg inte till dem.

Passerade Bäckmyran på vägen till Bastuträsk utanför Bjurholm, där jag skulle äntra scenen för att mot betalning vara underfundig och rolig. Tror att det gick bra. En underbar kväll. Kortbyxeväder.

Idag ska det alltså bli varmare än någonsin. Som sagt, jag pallar inte längre för tryckande värme. Det är som om tankeverksamheten stannar av. Om någon, en het sommardag, frågar vad 2 + 2 är, så brukar jag svara 5. Om temperaturen stiger över trettio kan jag till och med svara 6.