Häromdagen gjorde jag en fiskrätt i ugn till Majsan, Rutan och mig. Tyvärr blev den aningen torr och kanske därför inte uppäten.

Som jag är en ytterst ekonomisk tant när det gäller hushållet, sparade jag naturligvis resten. Paketerade den snyggt och ställde in i kylen. Två bitar potatis och det där fnasiga fiskeländet låg där under gladpacken och såg ut som om nästa instans skulle bli soporna.

Men icke sa Nicke.

Fram med mixern, i med skulorna, brum-brum-brum, mixern låter som en motorsåg, näst sista ägget offrades,. Jag manglade sedan Kalles Kaviartuben och innehållet fick gå ner i mixern liksom två teskedar potatismjöl. plus lite kryddor.

Nu hade jag en slät ljust rosa massa i mixerskålen. Den klickade jag ut matskedsvis i en lagom het stekpanna. Smör och olja givetvis. Stekte så vackert gyllenbrunt.

Lite kvarblivet vildris värmdes på och favoritsalladen senapsmarinerad broccoli serverades till.

Rutan lät sig väl smaka.

Så går det till när en pensionärstant med ekande kylskåp ska trolla fram en lunch för två…

Det var då ett himla tjafsande om vem som gjort oss fattigare, socialdemokraterna eller alliansen!

För mig är det solklart!

Det ekonomiska utrymmet har blivit snävare för många.

Det är inget man behöver utredningar och statistik för att begripa.

Det känns. Det märks. Det syns.

Det ringer på dörren.

En ung man kommer med en present.

Nu är tanten ganska förstummad. Högtalare till min "Lilla Silver". Installationen fixas omedelbart och nu… lalala…Billie…Mmmm… Liv i luckan s a s.

Häromveckan blev jag med Spotify. En ung dam i bekantskapskretsen rekommenderade mig. Visste inte riktigt då hur jag skulle använda den men NU.

Förutom att jag kan träna på "I can jive" för Generationskören så har jag nu musik hur mkt som helst.

Every time it rains it rains pennies from heaven…

Man blir glad av musik, det är ett som är säkert…

Tackar ungdomar för att ni är så snälla…

Om Monkan har jag aldrig skrivit.

Ikväll har Majsan, Rutan och jag hälsat på hos henne. Hon är sannerligen en rekordelig kvinna. Bjuder på surströmming och pilleknarkare mitt i veckan!

Men så gott…

Majsan sjunger snapsvisor och vi andra försöker hänga med i rim och melodi.

När Rutan och jag tar upp den enda vi kan…"Vi äro små humlor vi", då får vi bannor för vi sjunger alldeles för lågt, brölar.

Men hur tror hon då att humlor låter? Bzz, bzz.

Men nu brygger Monkan kaffe. Kommer så med en liten flaska.

– Jag hittade den här längst in i skåpet. Minns inte när jag fick den… jag har fått den nån gång.

– Bailys, säger Majsan med kännarmin. Men du, den är ju färskvara. Hur har du förvarat den?

– Nja, i skåpet, men det är ju sprit i.

– Grädde också…

Rutan tar flaskan och öppnar korken resolut. Vi examinerar, dvs luktar, skakar och vänder upp  och ner på flaskan.

Slutligen kommer något brunt och klumpigt ut ur den.

– Hu, säger Majsan. Det står här att den ska vara förbrukad senast 2006.

Rutan, som tagit intryck av mitt sätt att ta vara på varje liten rest i hushållet, tycker att vi ska baka pannkakor av de dyrbara dropparna. Tja, med grädde i borde det gå alldeles utmärkt…

Stackars Monkan! Vilka otrevliga gäster hon fått på halsen. Men hon förlåter oss säkert för hon är en  verkligt god mänska, Monkan och vi hade så jättetrevligt hela kvällen och sen åkte vi Taxi hem.

Chauffören skröt om vilken god bilförare han var… men det hade han ingenting för.

– SKRYT, SKRYT, SKRYT, skrek vi i korus alla tre damer. NEJ DU, SÅNT DÄR BITER INTE PÅ OSS…