Om Monkan har jag aldrig skrivit.

Ikväll har Majsan, Rutan och jag hälsat på hos henne. Hon är sannerligen en rekordelig kvinna. Bjuder på surströmming och pilleknarkare mitt i veckan!

Men så gott…

Majsan sjunger snapsvisor och vi andra försöker hänga med i rim och melodi.

När Rutan och jag tar upp den enda vi kan…"Vi äro små humlor vi", då får vi bannor för vi sjunger alldeles för lågt, brölar.

Men hur tror hon då att humlor låter? Bzz, bzz.

Men nu brygger Monkan kaffe. Kommer så med en liten flaska.

– Jag hittade den här längst in i skåpet. Minns inte när jag fick den… jag har fått den nån gång.

– Bailys, säger Majsan med kännarmin. Men du, den är ju färskvara. Hur har du förvarat den?

– Nja, i skåpet, men det är ju sprit i.

– Grädde också…

Rutan tar flaskan och öppnar korken resolut. Vi examinerar, dvs luktar, skakar och vänder upp  och ner på flaskan.

Slutligen kommer något brunt och klumpigt ut ur den.

– Hu, säger Majsan. Det står här att den ska vara förbrukad senast 2006.

Rutan, som tagit intryck av mitt sätt att ta vara på varje liten rest i hushållet, tycker att vi ska baka pannkakor av de dyrbara dropparna. Tja, med grädde i borde det gå alldeles utmärkt…

Stackars Monkan! Vilka otrevliga gäster hon fått på halsen. Men hon förlåter oss säkert för hon är en  verkligt god mänska, Monkan och vi hade så jättetrevligt hela kvällen och sen åkte vi Taxi hem.

Chauffören skröt om vilken god bilförare han var… men det hade han ingenting för.

– SKRYT, SKRYT, SKRYT, skrek vi i korus alla tre damer. NEJ DU, SÅNT DÄR BITER INTE PÅ OSS…