Läste på VK:s web att kvinnan som blev påkörd i Umeå i tisdag nu hade avlidit av sina skador. Det är så fruktansvärt tragiskt. Det är sånna här dagar jag funderar över marginalerna i livet. Vad som avgör vem som lever eller inte. Jag menar, det kunde ha varit vem som helst av oss. Jag är jämngammal med kvinnan. Jag har barn i samma ålder. Hennes barn går i min dotters bästa kompis klass. Jag passerade samma övergångsställe själv häromdagen. Vid samma tidpunkt på dagen.
Skillnaden är att jag inte råkade korsa den här bilförarens väg.

Min dotter var mycket dämpad vid frukosten nyss. Det är klart att det pratas mycket om det här bland ungdomarna också. Hur det är att förlora en förälder. En del har sett själva olyckan. Jag tänker på hennes familj och hoppas att de tar sig igenom det här ofattbara. Livet är skört.

Min äldsta son ligger dubbelvikt av skratt i soffan efter det senaste avsnittet av "Sanningens ögonblick". Han har galet roligt åt tjejen som spådde i tarotkort.
Hon fick frågan: Kan du verkligen se in i framtiden?
Hon svarade JA. Och datarösten sa "Svaret är FALSKT".
Jag vet inte vad han hade mest roligt åt, om det var det faktum att hon inte kunde se trettio sekunder framåt eller om det här var världens sämsta TV-reklam för någon som förmodligen tog pröjs för att spå andra.
"Riktigt hängigt" sa han med ett brett leende innan han spolade tillbaka och såg just det klippet typ tio gånger och hade lika roligt varje gång.

"Hängigt" var också benämningen på gay-polisen som åkte ut på otrohetsfrågan och såg helt bestört ut. Jag har sagt det förr och säger det igen: Jag skulle bli komplett vansinnig om jag fick Falskt på en fråga jag visste att jag talade sanning på. Och om Gårdinger suttit där och sett så belåten ut hade jag knövlat ihop hans modellfejs på bråkdelen av en sekund.
Nästa programserie han hade fått delta i skulle ha hetat "Plastikkirurgerna" eller nåt liknande.

I morse när Isa skulle iväg på klassens dag var matsäcken försvunnen. Min man hade gräddat bröd på morgonen och korven som skulle stoppas i dem efter grillning på Rödviken skulle bara plockas ur kylen ner i hennes väska. Nu var den borta.
Vem hade tagit korven? Tja, f-n vet. Tre grillkorvar låg där klockan 21.03 igår kväll. Visserligen inte uppmärkta med "Isas" eller något sådant.
"Det kanske är Sofia som tagit den till matlåda" säger min man.
"Knappast eftersom hon aldrig var hemma igår" replikerar jag och kommer ihåg att Julia har friluftsdag och möjligen kan ha behövt den till matsäck?
Det har hon inte, konstaterar jag ett telefonsamtal senare.
"Då har någon av sönerna ätit upp den igår kväll" säger min man.
Efter genomletning av sopkorgen hittar vi mycket riktigt det tomma emballaget. Korven är borta, bröderna i skolan och utan möjlighet till bestraffning!
Isa är tålig och säger att det får lösa sig ändå. Hon kan ju äta smörgås.
Jag däremot känner mig som världens sämsta förälder (jag har ju bedyrat att matsäcken är klar) och inser att vi hinner handla grillkorv på Statoil innan hon ska vara nere på Rödviken klockan nio. Så fick det bli. Alla nöjda och glada.

På väg därifrån kommer jag att tänka på en mamma i min ungdom. Vi var ett gäng som träffades och spelade volleyboll sent på fredagskvällarna och sen åkte vi alltid hem och fikade hos någon av oss. Klockan brukade bli någonstans vid 2-tiden innan man smög runt i någons kök.
När vi kom hem till den där killen och öppnade kylen låg där mängder av pålägg. Helt fantastiskt. Det var bara det att när vi började plocka ut dem ur kylen var förpackningarna märkta med spritpenna med ett stort svart NEJ. NEJ på skinkan, cheddarosten, leverpastejen. På edamerosten stod det däremot JA med samma svarta spritpennestil.

Jag funderar seriöst på att ta efter den här mammans smarta system. Särskilt nu när det är matsäckar var och varannan dag i slutet av skolterminen och det finns en massa gott i kylen som kanske inte normalt finns där. Och vi är en stor familj där vi är många som handlar och äter och absolut inte kan ha koll på varandra. Man kanske rent skulle ha NEJ- och JA-hyllor i kylen? JA på broccoli och morötter ?

Det är märkligt vad många råttpestare det finns i min omgivning. Verkar lika vanligt som förkylning nästan. Det är alltså ett riktigt sorkfeberår.
"Det har du väl läst om i VK?" säger folk.
Jo, men det gäller ju inte mig, det gäller ju andra som blir liksom riktigt, jag menar RIKTIGT sjuka.
Med facit i hand så fattar jag inte att jag kan gå omkring och tro att det är normalt att vara så här "vårtrött", bortse från fyra veckors huvudvärk, bortse från tre veckors ledvärk, bortse från den där veckan med 40 graders feber som fylldes på med en vecka på mer normala 38 grader. Jag hade idiotförklarat vem som helst som gjort samma sak.

Halva Mullsjö har sorkfeber hörde jag på fotbollen idag. Jag sov två timmar efter middagen för att orka se dotterns fotbollsmatch på grusplan ett kvarter från mitt hus. Väl hemma sjönk jag bara ihop och samlade kraft för att masa mig till sängen och äntligen få sova. Igen. Just sömnen tillhör verkligen livets höjdpunkter just nu. Tragiskt!

Jag har varit kopiöst trött sista veckorna. Man kommer till det stadiet att det enda man längtar efter under dagen, är att man ska få gå och lägga sig. I lördags var min väninna här och konstaterade att mina fötter började bli klotformade. Jag var rejält svullen och det tycktes inte hjälpa med högläge för fötterna och enorma mängder sovtid. Eftersom jag redan äter blodtrycksmedicin som ska trycka ur mig vätskan är det ingen bra signal.
Eller som hon uttryckte det ’Vi kan väl konstatera att du har lite svårt att uppfatta signaler överhuvudtaget när det kommer till ditt hälsotillstånd’
Kombinationen med min extrema trötthet och det faktum att jag faktiskt inte tog mig uppför trappen utan att flåsa som om jag just sprungit en halvmara var inte lyckad. Hon fick mig att lova att åtminstone ringa vårdcentralen och ta ett blodtryck.
Morsan ringde senare på kvällen och fick en chock när jag hade lagt mig före tio. Och jag var så trött att jag somnade till två gånger under samtalet. Nytt löfte om att ringa VC.

Så efter alla löften, klev jag upp med ungarna på måndagmorgon och kände mig pigg. Eller åtminstone så pigg som man kan känna sig när man försöker intala sig själv att man är så pigg att det definitivt inte finns anledning att uppsöka sjukvård. Det var bara det att nu hade min man också ställt sig på deras sida och följde med mig till VC. Jag kände mig faktiskt som en tioåring som försökte smita ifrån något obehagligt.

Efter att ha förklarat för damen i luckan att jag inte var dödsjuk, att jag nog inte kunde betraktas som akutfall under strejken och nog borde gå hem, så blängde min man på mig så strängt att jag fick lov att berätta att jag åt blodtryckssänkande, att jag inte fick på mig skor på grund av svullnaden och att jag nog borde prata med akutsköterskan i alla fall.
’Du kan få vänta ett bra tag’ svarade hon i luckan.
Jag tittade in i väntrummet och konstaterade att de där obekväma sofforna skulle man då inte kunna somna i och sova var just vad jag helst ville göra just då. Jag var så trött så talet blev aningen sluddrigt.
Det tog ungefär en minut från det att jag fick komma in, till att jag konstaterades som sjukdomsfall med misstänkt sorkfeber och satt utanför provtagningen i väntan på stick.

En timme senare kunde jag konstatera att det gick utmärkt att somna även i provtagningsstolen, medan de bytta provtagare. Mina blodkärl var inte samarbetsvilliga idag och det blev en hel del stick innan det till slut gick att pressa ut de nödvändiga dropparna ur ett stick ovanpå handen.
Och trots att jag sovit tio timmar, för att sedan sova middag tre timmar senare, så hade jag inga problem med att sova middag en gång till igår. Tre timmar. Jag bara rasade ihop när jag kom från VC. Svårt att sova i går kväll sen? Inte ett dugg. Jag är som sagt var sjukt trött.

Så nu har jag nästan dödförklarat mig själv, för i väntan på provsvaren blir det inget jobb utan bara vila och dubbel dos blodtrycksmedicin. Jag vältrar mig i självömkan och berättar för alla att jag eventuellt har råttpest – det låter onekligen lite mer dramatiskt än sorkfeber väl?

Vi var på utvecklingssamtal med femteklassaren Anton idag, min man och jag. De har gjort sina första nationella prov. Nu skulle hans mentor redogöra för engelskaprovet.
"Det var två delar av texter ni skulle förstå. Det första var en faktatext" säger hon
"Ja, den var lätt, det var den som handlade om hockey" svarar sonen.
"Exakt, och det andra var en lite svårare text som lämnade lite mer åt er själva att fundera över. Den där man skulle läsa lite mellan raderna och förstå varför vissa saker hände" säger mentorn.
Jag var tvungen att fråga om den ena texten var gjord för tjejer och den andra för killar?
Alltså, tänk er tanken att man skulle ha ett nationellt prov för vuxna män och kvinnor?
Det ena provet är en ren faktatext om hockey. Gissa vilka jag generellt tror skulle ha lättast att ta till sig den?
Den andra är en text som lämnar fritt för tolkning, där man ska läsa mellan rader och förstå det som inte sägs. Gissa vilka jag tror INTE skulle klara den. Men hallå, det är väl det som vi kvinnor oftast blir tokiga på hos män, att de inte fattar allt det där som de borde fatta utan att man uttalar det?

Eftersom sonen klarade båda finns det kanske hopp för honom som vuxen man. Eller så har han levt med en mamma som gärna läser faktatexter om hockey. Det kanske påverkar hans manliga fostran åt något icke förutsägbart håll?

Vi sitter på utvecklingssamtal i sjuan, jag, min man, Isa och hennes mentor. På bordet framför oss står en godisskål.
"Varsågoda och ta för er" säger mentorn.
Pappa tar ett par godisar. Mentorn också
"Varsågod och ta du också Isa" fortsätter hon.
"Nej tack, jag äter inte godis" svarar Isa.
"Oj, det var duktigt, äter du aldrig godis?" undrar hon.
"Jo mellan 15 december och 2 januari" svarar Isa.
"Oj det var värst, vad duktig du är som kan hålla dig" säger mentorn.
Isa tittar med en iskall blick på sin pappa.
"Vissa av oss har självbehärskning"

Som sagt, den tungan är snart vassare än min.

Jag sitter djupt försjunken i mina egna tankar vid frukosten. Runt omkring mig är det ett evigt tjatter. Det är som vanligt med andra ord. Det tycks vara pappa-humor som diskuteras ännu en morgon och kombatant är som vanligt Isa.
Maken: Visst var väl den rolig?
Jag: Öhhh? ( säger jag som har noll aning om vad de pratar om)
Maken: Some people are always funny, for instance your cousin.
Jag: Öhhh? (fortfarande helt på läktaren, jag fattar ingenting)
Maken: Some people are always Fannie( som ju uttalas som funny), for instance your cousin( säger maken och skrattar högt åt att en av kusinerna heter Fannie och att hon av förklarliga skäl alltså ’are Fannie always’)
Isa: Det kan ju knappast vara roligt om du måste förklara skämtet??

Själv återgår jag till flingtallriken, medan min man outtröttligt försöker pigga upp barnen.

Isa: Mamma kan du visa mig hur man gör en skotstek?( hon ska på scouttävlingar på söndag)
Maken: Kan du göra en rumpstek då? Eller en hjortstek?
Isa: Fortfarande pappa, du är INTE rolig. Den där är väldigt gammal.

Så där håller det på, dag efter dag, timme efter timme. Och ju mer Isa INTE tycker är roligt, ju mer måste min man givetvis hitta det ena sämre skämtet än det andra.
Fast igår skrattade hon hysteriskt åt sitt eget skämt.
Jag tog den där gåtan om vad Lejonkungen sover i? Jo, en Simba-säng.
Det fick Isa att fråga vad Scar sover i. Varken min man eller jag kunde komma på något genialt och gav upp efter en lång stunds funderande.
’En Scar-säng’ säger Isa allvarligt och sen skrattar hon hysteriskt så tårarna rinner.

Det måste vara världens roligaste grej att blåsa sina föräldrar.

Jag blev nyss anklagad för att ha gubbhumor. Det är ungefär det mest kritiska omdöme man kan få av 14-åringen. Då är man nämligen INTE rolig. Det är sånt som min man anklagas för efter sitt skojsiga skämt på Valborgsmässoafton till exempel.
Maken: Vad ska du ha för skor på dig?
Dottern: Jag tar väl gympaskor antar jag.
Maken: Vet du vad jag ska ha?
Dottern: Stövlar?
Maken: Nä, jag ska ha LÅG-skor.

Det där var nästan i klass med Tråka-dero och det är det riktiga lågvattenmärket.
"Du har lika dålig humor som en i min parallellklass, ni skulle trivas ihop" säger Isa.
"Vadå, det där var väl skoj" säger min man och skrattar högt åt sina egna skämt.
"Den enda som skulle skratta åt det där är Michaela on drugs" säger Isa kallsinnigt och refererar till besöket på ortopeden när Michaela som var ryggopererad och fullmatad med morfin fnittrade åt min mans skämt.
"Jamen DÅ var jag väl rolig" säger min man.
"Du var inte ens rolig första gången och andra gången skrattade man inte ens om man var on drugs" säger Isa utan att dra en millimeter på munnen.

Vid middagen rämnar Isas kebabrulle Det bara rasar ut sallad och kött ner på tallriken.
" Jag tror du har en ätstörning" säger min man och tycker han är jätterolig.
"Det var INTE roligt" säger Isa med en bister blick.
"Okej, det är roligare på engelska- You have an eating-problem" fortsätter han
Ny ilsken blick under 14-årig blond lugg.
"Det heter eating disorder och du är fortfarande INTE rolig"

Det finns ingen som kan avrätta en som hon just nu.

Jag bor vid en vägkorsning. Mitt emellan två brandmän. Och alla ska vi ut genom samma korsning när larmet går. Jag väntar bara på att vi ska smälla ihop alla tre i korsningen någon dag när vi alla är på väg ut på brand eller olycka. Av förklarliga skäl störtar vi ut ungefär samtidigt.
I morse var jag ute på en brand i Nyåkerstrakten. Extra surt eftersom det var min tur att ha sovmorgon (medan min man skulle koka frukostgröt och skicka iväg 12-åringen till skolan)
Men tio i sju pep min telefon obarmhärtigt och eftersom alla brandbilar åkte ut chansar man inte gärna på att det stannar vid lite rökutveckling. Man kastar på sig kläderna och åker dit.

Som tur var hade farbrorn i huset en handbrandsläckare som han förståndigt använde. Och just därför blev det en snabb visit där ute för både mig och brandmännen. Innan jag åkte tillbaka hem träffade jag grannarna. Båda två. Det var andra gången på tre dagar. Det är fasen i mig oftare än jag ser dem på gatan. Alla lever vi ju lite småhektiska liv med ungar i olika åldrar.
"Vi kanske borde träffas någon gång på något annat sätt" sa ena grannen.
"Tja, vi kan ju alltid grilla, jag ordnar eld" svarade jag.

Sen kanske vi kan släcka törsten?