Två dagar kvar till valet avgörs.

Partiledardebatten igår var ett praktexempel på den osynkade och ytterst stressade oppositionen som famlar efter halmstrån av tydlighet. Romson är likt en terrier den mer osakliga kombattanten som gärna bryter mot kutym debattetik och höjer rösten medan Sjöstedt stringent använder känsloargument i överflöd för att förklara sin politik. Det tilltalar människor vilket kan behövas. För få av de politiska förslagen bygger på annat än ideologisk övertygelse utan särskild verklighetsförankring. Vinster i välfärden, fristående skolor och faktiskt feminismen.

Det sistnämnda blev särskilt tydligt när Annie Lööf, som för övrigt blivit briljant, pressade Sjöstedt i frågan om halvtidsfrigivning av våldtäktsdömda. Det är en helt obegriplig politik där förövaren för det mesta är i nära relation med våldsoffret och där en halvtidsfrigivning skulle vara en ytterst allvarlig kränkning av brottsoffret. För att inte tala om vilka signaler (rätts)samhället sänder. Men Sjöstedt är också emot vinster i välfärden. Av ideologiska skäl förstås. För en pragmatisk syn skulle kunnat föranleda en ompositionering av vänsterns politik då den absoluta merparten av företagarna i vårdsektorn är kvinnor. Detsamma gäller städsektorn där RUT-avdraget bidragit till vita jobb med många kvinnliga företagare. Men kvinnorna här är tjänstefolk. Ideologiska skygglappar står i vägen. Feminismen är bara plakat- ingen politik.

Men gårdagskvällens huvudnummer var förstås statsministerkandidaten Stefan Löfven. Även fast huvudnumren allt mer sällan blir av politisk karaktär. För det som är Socialdemokraterna, eller snarare Löfvens, problem är att den politiska kompassen snurrar som att de stod mitt på den magnetiska nordpolen.

Löfven slits mellan sitt ansvarstagande och pragmatiska jag och den politik han försöker företräda. Kärnkraften, vinster i företag, kvoteringar, beskattning av företag. Löfven vet att kongressen sagt Nej till kärnkraft, vinster i företag och Ja till kvotering och högre beskattning av företag och personal.

Men hans eget jag pekar snarare mot industrivärldens behov av en ansvarsfull energipolitik, vikten av fler privata investeringar i välfärden, äganderätt och att konkurrenskraften idag måste utgå från ett globalt synsätt. Därför blir alla svar tomma. Därför framstår Socialdemokratisk politik som anmärkningsvärt tafatt. Med svängningen i opinionen har nog allt fler börjat inse denna brist och Alliansen ser allt mer sammansvetsad ut.

Stressen är påtaglig på Sveavägen 68 och igår blev situationen så trängd att Löfven handgripligen föste bort Annie Lööf som ville överlämna en energirapport. I någon mån är det symptomatiskt för Socialdemokraterna nu. Argumenten finns inte där, politiken än mindre och då tar det sig uttryck på andra sätt.

Det enda som saknades var ett fackligt ”Go home!”. Vi får hoppas att det är de rödgröna som får gå hem med svansen mellan benen på söndagkväll.