Skumtomtarna smakar i alla fall likadant som förr om åren. Men, någonting har hänt. Ett allvar har smugit sig ännu djupare in, samtidigt som ytligheten och navelskåderiet aldrig känts större. Man håller nästan andan och undrar när saker och ting ska brisera.

1. Många vill göra sina röster hörda – berätta om sina känslor. Det har gått så långt att det finns mammor som ogenerat berättar i tidningar om att ”de ångrar sina barn”. Vem blir lycklig över att läsa det? Knappast mammornas barn i alla fall. Tänk att få läsa det i tidningen, ja, min mamma hon ångrar att jag föddes. Inte ens i den krets som ska vara den mest förlåtande och omhändertagande visar sig vara sann eller fungera. Eller alla expertråd om att bryta kontakten med syskon och föräldrar. Känner du si och så i fyra punkter – bryt.
2. Man har blivit fillers- och botoxexpert – likadana runda ansikten utan rynkor i 60-åringarnas ansikten kan bara betyda en sak.
3. Jag lärde mig ett nytt ord under metoo ”misogyni”. Jag hade visserligen förstått förekomsten av detta tillstånd, men inte hört eller vetat om ordets betydelse. Senast jag läste om misogyni (kvinnohat, kvinnoförakt) var i dagens AB, en artikel med innehåll från Jenny Strömstedts vinterprat i P1 – hur hon utsattes för ett övergrepp på en studentfest men under hela sitt liv undvikit att tänka på övergreppet som ett övergrepp. Kanske lyssnade Jennys studiekamrat på radion under hennes vinterprat, vem vet. Undrar vad han tycker om metoo? En häxjakt? Kanske är han en sådan person som har Andrew Tate som inspiration eller är med i samma parti som Alexander Bard och Paolo Roberto – Medborgerlig samling – som vill legalisera sexköp – och inte skäms för sina åsikter. Eller så är han en sådan person som åker ensam till Thailand eller kanske i sällskap med en killkompis och utnyttjar små, nätta kvinnor och barn?
4. Att ljuga är inte längre en dålig egenskap – det är en överlevnadsstrategi. Och sedan kan man ljuga om och om igen om att man verkligen inte ljugit – någonsin. Det är bara missuppfattningar från media. Och finns det filmbevis så är filmsnutten tagit ur sin kontext, det var inte alls vad det betydde – egentligen.
5. Nu är det 62 dödsskjutningar i Sverige under 2022. Knark, pengar och makt. Kriminella gäng. Skulle vara intressant att veta mera om Sebastian Stakset, citat Socionomen från 2021 ”Under de fem år som gått sedan Sebastian Stakset slutligen bröt helt med Kartellen och drogerna för att börja om har hans liv präglats av utåtriktat, socialt arbete. Om det till en början var mer informellt fick arbetet 2018 en tydligare ram, då han grundade Heart of Evangelism. Det är en kristen hjälporganisation som samarbetar med en rad religiösa samfund, men också med icke-kristna aktörer som avhopparverksamheter. I april i år startade han Barmhärtighetens hus, ett boende med tolv platser för kvinnor i missbruk och psykisk ohälsa.” Det är som att det inte hjälper med fler poliser – det är som att förändringen måste komma inifrån – men kan Sebastian Stakset komma bort från en sådan miljö så måste fler kunna göra det.
6. Kriget i Ukraina…
7. Ökade klyftor i samhället – de mycket rika och de mycket fattiga…

Anno 2023…

1. Martin Luther King den 28 augusti 1963: ”Vi kan inte gå ensamma. Och när vi går, måste vi lova att vi alltid ska marschera framåt. Vi kan inte vända tillbaka.” (”We cannnot walk alone. And as we walk, se must make the pledge that we shall always march ahead. We cannot turn back.”) 
2. Ronan Keating:
   It’s amazing how you can speak right to my heart,
   Without saying a word, you can light up the dark
   Try as I may, I can never explain
   What I hear when you don’t say a thing
   The smile on your face lets me know that you need me
   There’s a truth in your eyes saying you’ll never leave me
   The touch of your hand says you’ll catch me wherever I fall
3. Greta Thunberg – ny klimat- och jämställdhetsminister
4. Fred på jorden och mat åt alla
5. En botox- och fillersfri värld

Gott slut och Gott Nytt År…

Nu senaste kunde man läsa om läraren Rebecca Ädel, tidigare lokalpolitiker för SD, som får sluta sin anställning som lärare efter avslöjande om mångårig aktivism för nazism. Positivt att samhället visar att ett sånt beteende är förkastligt – men 800 000? Det här med visitationszoner – vore det inte idé att upprätta en sån för vissas partihögkvarter först – där kanske man kunde få en hel del napp på ”dålig vandel” som förklaras enligt följande på wiktionary, citat ”…deltagande i våldsbejakande eller extremistiska organisationer eller miljöer som hotar grundläggande svenska värden…”.

Det här förslaget om visitationszoner verkar ju vara något som alla partier står bakom – men vill vi verkligen bo i ett land med superövervakning av medborgare? Nu kanske man känner att man ska göra allt för att bekämpa den grova brottsligheten – fine – men den dag gemene man blir utsatt för random visiteringar och det inte anses som en kränkning av den personliga integriteten – den dagen kanske man inte längre tycker det är så bra. Så länge det berör någon annan, och ”har man rent mjöl i påsen” och så vidare. Är Sverige på väg att bli en övervakningsstat?

Sätt alla resurser för kontroller på inflöde av narkotika, ge kidsen något att tro på istället för pengar, pengar, status och yta. Vi har ju blivit helt kollriga i huvudet. Man ska inte ha en enda rynka (hur hade det gått för Clintan om han hakat på den trenden) och sedan hur samhället har utvecklat sig med större och större klyftor mellan de som har och de som inte har. Att arbeta som lokalvårdare, undersköterska eller barnskötare och de arbeten som verkligen gör insatser för samhället premieras inte så mycket. De sliter ju för alla andras skull. Vi måste fråga oss vad som betyder något egentligen. På något sätt tycker jag faktiskt att det är omoraliskt att ha kunnat tjäna multum på bostadsaffärer under de senaste 15 åren. Upptrissade priser och budgivningar – nu har vi fått det här samhället när ungdomar inte har råd att starta upp sina liv. Och så kommer det ett erbjudande från någonstans, det kanske inte är så farligt ändå – jag får ju pengar…

Någon av dem blir det ikväll. Fyndade DVD-filmen LIT idag på en second hand-affär. Glädjen när jag fick den och höll den i min hand – man kan tydligen köpa glädje och till ett rimligt pris dessutom. Jag har sett den filmen säkert sju-åtta gånger minst. Jag kan inte få nog av den avdankade filmstjärnan och den försummande, nygifta tjejen som träffas på ett hotell i Tokyo och på något sätt hittar tillbaka till livsglädjen och får nya infallsvinklar. Sofia Coppolas film går rakt in i hjärtat. Ungefär som bra filmer gör. Sofia är Francis Ford Coppolas (Gudfadern-regissören) yngsta barn – och dessutom kusin till Nicolas Cage.

Två veckor kvar till julafton. Julefrid, ja tack. Juletid, ja tack.

When you wish upon a star, makes no difference who you are – anything your heart desires will come to you…

Det kostar ingenting att drömma. Kanske är det vad filmer säger oss – dröm dig bort en stund, bli en annan, känn något. Gå i en annan människas skor en stund. Du är inte ensam. Aldrig ensam…

Ikväll är en sådan kväll. Nostalgikväll. Man vill ju återupptäcka det som var kul men en själv förr i tiden – innan man gick in i gnällstadiet – en repris från förra decenniet:

”Vi skulle aldrig bli som de – de som satt där vid borden och stirrade på varandra eller ned i duken. Eller somnade framför TVn eller aldrig gick ut och dansade. Som sällan skrattade eller fattade vad som var kul i livet. Som aldrig stannade upp hela natten utan att tänka på hur trötta de skulle bli dagen efter. Nej, vi skulle aldrig bli som de där medelålders, gråa människorna som bara brydde sig om vad grannen gjorde eller åt strömmingsflundror till middag.

Vi skulle aldrig sätta på oss knästrumpor i nylon eller säga god dag min fru, jag ser min fru, ni lillan har i famnen. Nej, vi skulle vara unga helt livet, skratta, och ha kul. Varenda dag, varenda fredag och varenda lördag. Spela Supertramp och School högre än högt och bara gå in i musiken och dansa runt i våra proggtröjor.

Vi skulle aldrig klippa oss i frisyrer med tantvarning och ha lila hår. Inte bära stödstrumpor och hålla in magen framför spegeln och bara umgås med andra likadana trista människor på parmiddagar. Prata om jobbet, barnen och huset och trädgården. Nej, vi ville bara skrika rakt ut när vi råkade ut för tanterna och farbröderna. De som satt mittemot varandra och inte sa flaska eller så grälade de hela tiden. Tittade aldrig på varandra med sug i blicken och hellre sa; ska du äta det där med din mage – än ”älskling vi struntar i maten”.

Förmodligen var det syrran jag tänkte på när jag skrev om ”vi”. Kanske uttryckte vi inte rakt av allt detta, men jag vet att jag tänkte det ofta. Dessa ofattbart tråkiga vuxna människorna som helt plötsligt slutade utvecklas och stirrade på rapport varenda kväll och inte kunde få nog av väderleksrapporten.

Nu ser jag mig själv i spegeln. Hmmm. Jag har i alla fall aldrig haft lila hår och strömmingsflundror är inte min älsklingsrätt.

Och jag gillar fortfarande Supertramp!

Har just kollat på SVT Play och första delen i en ny dokumentärserie om influencers och plastikkirurgi – Dokument inifrån ”Priset vi betalar”. Stackars unga tjejer och killar som är utnyttjade av företagen för att vara ständigt uppkopplade reklampelare. Åka till Turkiet på gratisresor för att göra en BBL (stussförstoring, som visst är den farligaste skönhetsoperationen som finns). Företag som arrangerar gruppresor till turkiska sjukhus. Promotade av andra influencers – oavsett resultat. En tjej fick åka in akut till sjukhus en vecka efter hemkomst så illa däran att hon höll på att stryka med. Sjutton dagar var hon inlagd.

Den största drömmen verkade vara att bli en influencer. Gå på arrangerade partyn med övriga influencers för att lägga ut content. Alla som ser bilderna tror det är världens roligaste party, men det är hårt arbete. Alla som ser bilderna ser inte alla filter. Vi har liksom glömt bort vad det innebär att vara människa. En tjej sa, fritt citerat, oavsett hur många lilkes man får på bilderna så kommer man aldrig att älska sig själv – för man vill se ut som bilden man lagt ut på sig själv – med filter.

När jag var ung ville jag skriva som Doris Lessing eller dikta som Gustaf Fröding – men strunt är strunt och snus är snus, om ock i gyllne dosor, och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.

Vi är alla barn av vår tid. Ibland vill man bara stanna klockan…

Min pappa dog 1989 på min födelsedag. Han hade Parkinsons sjukdom. Han fick diagnosen när han var 61 år – tolv år senare dog han. På dödsbädden gav läkarna honom defibrillatorhjälp – OMG – önskar att jag aldrig behövt uppleva det. En kropp som inte längre kunde tala, äta eller kommunicera. Den sorgen kommer aldrig att lämna mig. Synen när en bröstkorg höjs och sänks, när man vet att inget ändå spelar någon som helst roll.

Han kan heta Börje eller Holger, saknaden är lika stor oavsett.

Min sorg och saknad försvinner aldrig.

Den är bara gömd långt inom mig…