Har just kollat på SVT Play och första delen i en ny dokumentärserie om influencers och plastikkirurgi – Dokument inifrån ”Priset vi betalar”. Stackars unga tjejer och killar som är utnyttjade av företagen för att vara ständigt uppkopplade reklampelare. Åka till Turkiet på gratisresor för att göra en BBL (stussförstoring, som visst är den farligaste skönhetsoperationen som finns). Företag som arrangerar gruppresor till turkiska sjukhus. Promotade av andra influencers – oavsett resultat. En tjej fick åka in akut till sjukhus en vecka efter hemkomst så illa däran att hon höll på att stryka med. Sjutton dagar var hon inlagd.

Den största drömmen verkade vara att bli en influencer. Gå på arrangerade partyn med övriga influencers för att lägga ut content. Alla som ser bilderna tror det är världens roligaste party, men det är hårt arbete. Alla som ser bilderna ser inte alla filter. Vi har liksom glömt bort vad det innebär att vara människa. En tjej sa, fritt citerat, oavsett hur många lilkes man får på bilderna så kommer man aldrig att älska sig själv – för man vill se ut som bilden man lagt ut på sig själv – med filter.

När jag var ung ville jag skriva som Doris Lessing eller dikta som Gustaf Fröding – men strunt är strunt och snus är snus, om ock i gyllne dosor, och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.

Vi är alla barn av vår tid. Ibland vill man bara stanna klockan…

Min pappa dog 1989 på min födelsedag. Han hade Parkinsons sjukdom. Han fick diagnosen när han var 61 år – tolv år senare dog han. På dödsbädden gav läkarna honom defibrillatorhjälp – OMG – önskar att jag aldrig behövt uppleva det. En kropp som inte längre kunde tala, äta eller kommunicera. Den sorgen kommer aldrig att lämna mig. Synen när en bröstkorg höjs och sänks, när man vet att inget ändå spelar någon som helst roll.

Han kan heta Börje eller Holger, saknaden är lika stor oavsett.

Min sorg och saknad försvinner aldrig.

Den är bara gömd långt inom mig…

Ikväll saknar jag min syster. Tio år sedan hon lämnade jordelivet. Hon älskade Creedence Clearwater Revival. Hon var bossig, men hon värnade om mig. Vad gör man med alla sorger som passerar ens liv? Man går vidare, men ibland tränger sig allt på igen. Jag älskar verkligen människor som inte kan annat än att vara – ärliga. Som den fina dokumentären om Ola Magnell på SVT Play ”Alla går och håller masken”.

Vi övade dansstegen i farstukammaren framför spegelskåpet. Hon var snygg och besserwisser, jag var lillasyster. Vi skrattade. Och sjöng till Creedence.

I Heard It Through The Grapevine,,,

Det tunna snötäcket på marken andas advent. Lucia och strålande juleljus. Härlig är jorden, härlig är Guds himmel. Skön är själarnas pilgrimsgång

Så sjöng vi i nystrukna lucialinnen och glitter i håret i skolans luciatåg. Genom de fagra riken på jorden gå vi till paradis med sång.

Carolas version är underbar! Jag vägrar att skriva ”grym, svinbra eller adventvibes”. Det vackra språket måste vårdas. Det som klingar skönt inom en fungerar alltid.

Tidevarv komma, tidevarv försvinna. Släkten följa släktens gång. Aldrig förstummas tonen från himlen i själens glada pilgrimssång.

Vi kände allvaret när vi tågade in i salen, två och två i lång rad. Gå inte för nära kamraten framför dig. Akta ljuset. Versen uppskriven på kronljusets pappersmanschett. Gå i takt.

Änglar den sjöngo först för markens herdar. Skönt från själ till själ det ljöd: Människa gläd dig, Frälsarn är kommen. Frid över jorden Herren bjöd.

Barnbespisningens två tanter strök bort tårar från kinderna och Märtas guldörhängen guppade och glimrade i mörkret.

Tidevarv komma, tidevarv försvinna. Släkten följa släktens gång.

Vi går alla tillsammans i luciatåget…

Åtminstone gör mina det. När jag öppnar garderoben skriker alla två plaggen i kör: ta mig, ta mig! Vilket resulterar i väldigt slitna kläder som man älskar. Resterande 98% skåpfyllnad slår genast ner blicken och verkar tänka; snälla låt mig hänga kvar här i värmen idag. Du giller ju ändå inte oss. Ibland är jag bra på att lyda. Jag krusar ingen, inte ens en grön klänning med trikåskärp och gyllene spänne.

Nu har jag en särskild fäbless för kavajer. Faktiskt ett av de slags plagg jag inte vill skiljas från. Svarta jeans, högklackade stövlar, bälte, svart tröja och kavaj. Det är jag. På Wikipedia kan man läsa: ”Mode i Sverige 1900-1910 utmärkte sig inte markant från modet i hela världen, utan skiljde sig mer utifrån ålder och klass. Frankrike inspirerade modet i hela västvärlden där stilen skulle betona elegans och kvinnlighet. Stilen hade influenser från 1700-talet och den så kallade empirstilen med mer dekorationer. Samtidigt blev kvinnoklädseln mer maskulin med längre jackor och rakare kjolar. Korsetten fick ett genombrott, tillsammans med behå, byxor och kostym för kvinnor, korta kjolar, sport- och fritidskläder och pälsar.”

Nu har jag radat upp alla min kavajer jag köpt (och använt) genom åren i garderoben. Den äldsta är från min tid i skoaffären, en rakskuren petitarutig ullkavaj som är lika snygg idag som då jag köpte den 1982 (tänk om det vara likadant med den som bär den…). Kavajen är alltså 40 år och perfekt i storleken. Någonstans finns det en kjol också. Nu tänker jag slita på alla mina kläder. Ny-gamla outfits varje dag. Alla mina kläder ska bli min älskade vänner, vare sig dom vill eller ej. För när man väl börjat gilla mig – kan man inte sluta 🙂 (det var ett skämt). Jag har min egen second hand i garderoben. Och när jag väl klivit ut ur den kommer jag att vara ostoppbar. Mina mörka hemligheter med blusar med axelvaddar och manchesterkjolar ska ut i ljuset! Länge leve individualismen, women’s lib, 70-talet, Ola Magnell och Nej till kärnkraft! Ja till alla bokmalar, Kvinnorummets-älskare (ja, det är en bok av Marilyn French, läs feminism). Bort med botox och fillers. Lev! Sjung: Åhåhåh tjejer, åhåhåh tjejer, vi måste höja våra röster för att höras!

Lev…