Finnspetsen satt fast i 3-4meters koppel som var förankrat i nedersta brostegets handräcke. Min avsikt med besöket var att dela med mig av gammal information med fotografi därtill. Jag promenerade efter E12 och går upp mot husets entrébro. Hunden håller sig mer på min vänstra sida och när jag närmar mig så tar hunden fart. Hunden far bakom mig och hugger mig bakom högra knä. Jag backar direkt bakåt mot E12:an så jag kommer utanför hundens anfallsområde. Två sår, det ena större som det direkt blöder ur. Nu skäller hunden rejält. En bil står på gården. Jag ser ingen i något fönster och att knacka på var ju helt omöjligt med den hunden fastmonterad i broräcket. Det är nästan 3,5 km hem. Så obehagligt.
Jag hade varit in, 500m söderut, hos en äldre herre och hans hustru: Hustrun såg jag vid gamla Tegsnässkolan. Det var Byamännen med köttsoppa som hägrade. Jag såg damen och visade henne hundbetet. Nu måste du ha stelkrampsspruta, sa damen. En annan berättade att det var en annan herre som också blivit oprovocerat biten av samma hund. Jag går hemåt och funderar.
Jag ringer min son och ber honom att kolla på hitta.se vilket nummer damen i hundbitarhuset har. Jag ringde upp och erbjöd information med foto. Jag sa att jag tänkt knacka på deras dörr och undrade var damen var. Hon var hemma.
Förunderligt att ingen visade sig i något fönster eller kom till dörren. De vet ju att deras hund bitit folk före mig. Därpå talade jag om att hunden bitit mig bakom knä. Jag är fullt medveten att jag tagit en risk då jag beträder annans mark. Ändå tror jag inte att det är tillåtet att hålla en hund som oprovocerat biter folk. Det fanns ingen varningsskylt vid infarten. Jag brukar låta bli att titta på hundar som jag inte känner.
Då jag får orden: ”du gick ju in på gården…” i örat, då sjunker konversationslusten. Så jag kontrar med: ”det är ok, jag anmäler incidenten till polisen i morgon måndag”.
Damen undrar ”VARFÖR ÄR DU SÅ HÄR. Vad tjänar du på det. Varför är du så här?”
Jag förklarade att nu måste jag ha en stelkrampsspruta. Lägg ersättning i ett kuvert som täcker utläggen. Sen behöver vi inte ha med varandra mer att göra.
Jag har pratat med 1177 så jag vet vad som gäller och vad jag måste. Det blir intressant att se vad kuvertet innehåller och jag lovar att aldrig mer beträda denna mark. Samma mark har hitintills alltid påmint om var farfars syster gifte sig 1917. Systerns make dog inom året så hon glömde också samma mark.
Däremot så bävar jag för den som går in på denna tomt och möter denna hund. Hoppas att det inte är någon ung person, som blir huggen i ansiktet eller halsen.
Jag sa att om hon ville se såren så passerade jag Kussjö-korset och var på väg hem.
Jag är tacksam för denna dag, jag träffade flera trevliga människor. Jag har haft en drogfri dag, igen. Och har inga smittsamma sjukdomar som jag känner till, så hunden lever nog vidare.

Solsken på de som tar rätt beslut. Det fattas en hund i hundhimlen.

kl 08,12 en ringde och undrade hur det gått, sa att det var synd om denna hund och det var fler som blivit bitna oprovocerat.

kl 08,28 måndag morgon var jag ut till lådan, inget kuvert än.

kl 14.58 Nu har jag skrivit på att jag förbundit mig att inte anmäla incidenten.

Granö har lite snö. Denna dag den 25 januari kallas för halvsnödagen.

2010-01-25 fanns 42 cm snö, 2010-03-29 som mest 88 cm snö.
2011-01-25 fanns 48 cm snö, 2011-02-25 som mest 60 cm snö.
2012-01-25 fanns 52 cm snö, 2012-02-28 som mest 84 cm snö.
2013-01-25 fanns 52 cm snö, 2013-03-04 som mest 69 cm snö.
2014-01-25 finns 10 cm snö, så var det klockan 7 i morse.

Solsken på som mest 20 cm snö i vinter, å andra sidan, så bör vi vara tacksamma för att det är vinter väder. Tänk att vi har fyra årstider, inget krig och mat på bordet. Önskar att vi slapp de val som kommer i år, då blir sanningen höljd i dimma igen och minnesförlusterna resistenta.

Granö IF köpte mark för idrottsplats av Artur Andersson, Norrfors, går att läsa om i nedan avskrivna protokoll.

”Protokoll fört vid Granö IF´s sammanträde den 27 nov 1937.
§ 1. Mötet öppnades av ordföranden.
§ 2. Till justeringsmän valdes Ivar Ludvigsson och Gustaf Olsson.
§ 3. Sammanträdet beslutade enhälligt att inköpa tomt till idrottsplats av Artur Andersson i Norrfors för ett överenskommet pris av Ettusen (1.000:-) kronor.
§ 4. Vidare beslutades att även 1938 anordna Granöloppet. Föreningen hade redan av Västerbottens Idrottsförbund fått tillstånd att anordna tävlingen den 16 januari. Man bestämde nu att då även anordna basar.
§ 5. Följande funktionärer valdes:
Basarkommitté: Ivar Ludvigsson, Rutger Grahnén och Bernhard Persson.
Prisanskaffningskommitté: Ivar Ludvigsson och Gustaf Olsson.
Sammankallande i spårkommittén: Holger Magnusson.
Anskaffning av högtalare: Ivar Ludvigsson.
Underhandlare med andra föreningar ang löpare: Holger Magnusson
§ 6. Åt styrelsen uppdrogs att i samråd med löparna bestämma om representationen på skidor under vintern.
§ 7. Mötet ansåg lämpligt att i samband med årsmötet eller senare anordna ett samkväm.
Granö som ovan
Axel Bobrink
Justeras: Ivar Ludvigsson.”
—————————————————————————————-
På den här tiden så anordnades D.M-veckan å skidor, juniorernas D.M. och Granöloppet. Stor attraktion med många besökande och stilfull prisutdelning. På bygden fanns flera duktiga skidåkare som Sven Wilhelmsson, Rutger Grahnén med flera.

Ordförande i Granö IF, som bildades 1925, har varit enligt gammal sparad lista:
1925 Hilmar Lundgren
1926-1930 Hilmar Magnusson
1931-1933 O. J. Wejdmark
1934-1935 Birger Sandberg
1936-1943 Holger Magnusson
1944 Börje Nord
1945-1946 Gustav Olsson (Odepark)
1947-1948 Axel Bobrink
1949-1954 Bror Berglund
1955-1961 Rutger Grahnén
1962-1974 Lennart Wejdmark

1947-02-09 Förslag om isbana
1955-01-31 Ishockey-sektion
1955-04-22 Utvidga isbanan

Solsken på de som kämpat och spelat för Granö IF

Artur Olofsson, folkskollärare, son till Skräddar Olle i Tegsnäset, skrev i Umebladet nr 92 den 20 april 1935 om ”Carl Tiger och Spå-Klemmet” där han nämner näverkåtan ”uti lönn”. Artur Olofsson hade varit behjälplig med Waldemar Palmblad som skrivit ”Hexer-Klemmet, ein Sagenkreis in Västerbotten” i ”Acta Ethnologica”, 1936, nr2, s85-123.
På sidan 85 står det: ”Das Birkenrindenzelt des Lappen lag in einem Wäldchen, nicht weit von der Soldatenkate entfernt. Die Soldatenhütte wurde nach einer gesetzlichen Parzellierung 1855 zu einem entfernter gelegenem Platz zwischen Tegsnäset und dem Dorfe Granön, Hällkroken, verlegt, welche Dörfer an dieser Stelle einernder treffen und wo seither die Soldaten beider Ortschaften wohnten. Die Hütte stand noch bis 1914, zu welcher Zeit sie auf einer Auktion gekauft und dann zu Brennholz zersägt wurde. …”
Jag tror att det betyder: ”Näverkåtan (Spå-Klemmets) var i en lund, inte långt ifrån soldattorpet (Carl Tiger). Soldattorpen, kom under rättslig indelning 1855 och flyttades till en mer avlägsen plats, mellan byarna Tegsnäset och Granö, kallad Hällkroken (där gamla kyrkvägen gick), som bestämts av byarna vid denna tidpunkt och sedan dess har soldaterna varit bosatta där. Stugan (rote Tiger stugan) stod kvar tills 1914, då den såldes på auktion och gjordes ved av.”
Sedan har Seth, te Konrad Ers te Erik Jongs, för några år sedan, visat stenen där Carl Tigers soldattorp fanns, när hustrun Anna Persdotter 1789 slog ihjäl Spå-Klemmet med grynstampen. Seth pekade ut platsen för näverkåtan mot ”skogsdungen” som är emellan Conradssons gård och Ingvarsson gård och mot Tiger gamla ställe. Där fanns kåtan.
På samma sida 85, något ovan, skriver Waldemar Palmblad, ungefär så här: ”Sägnen handlar om soldaten Carl Tiger i Tegsnäset och en lapp kallad Spå-Klemmet, som också bodde där tillfälligt och arbetade som getare. Bilden (del av karta fr 1787 över Tegsnäset/c) visar platsen där soldatens stuga har stått och var soldathustrun Anna Tiger dödade Spå-Klemmet. Ett fåtal äldre personer har sett resterna av Lapp-kåtan och ringen av röksvärtade stenar, som identifierat eldstaden, dessa togs bort, då området var under odling.”
Artur Olofsson avslutar i Umebladet med orden: ”Så har jag (jag=Artur Olofsson) hört berättelser av Catharina Magdalena Andersdr, född 1811, död år 1900, gift med bonden och godemannen Olof Eriksson (Arturs farfar) i Tegsnäset. Hon har hört den av sin mor Maria Königsdr, som från sin tidiga barndom mindes både Carl Tiger och Spå-Klemmet. Hon var dotter till König Jonsson*/  och född 1781 samt död 1843.”

Artur Olofssons kunskap bottnar i hans släktleds berättelser. Han växte upp i huset som stod intill åkaren Sjöbergs hus. Det är lika intressanta varje gång jag får en anledning att läsa gamla skrifter. Min farfar var gift med Arturs syster Signe som var lärarinna på Granö skola i Granö gården. Tack till Eleonor som undrade vad jag visste.

*/ König Jonsson, bonden som fick sitt hus nerbränt, då Spå-Klemmet kastade eldklotet ifrån Ralbergstallen (kallad Spå-Klemmets tall). Det var menat för att Carl Tigers soldattorp skulle brinna ner, men eldklotet hamnade 100 alnar mer uppströms älven. Tigers soldattorp var strax nedströms Seths nuvarande gård och König Jonssons nerbrända hus var strax uppströms Seths ladugård, som Seth berättat.

Solsken på den som känner till mer eller har någon fler skrift…

Samegudstjänstens planering för den 2 mars stod på agendan. Intressant tänkte jag och gick till församlingssalen i Granö kyrka. Några bybor var före mig och en personal. Min farfar Karl Svanberg f1881 var hederskyrkvärd fram till sin död och min mor Lotten Wicksell har tjänstgjort som präst i Granö kyrka från 1990 och några år framöver.
Lotten döpte min äldsta dotter 1989-01-01 i samma kyrka och mina andra två barn döpte hon i Israel i Jordanvatten, trevligt minne. Granö kyrka är riktigt fin och mycket vackert belägen vid Umeälvens lugna vatten.
Tillbaka till samegudstjänstplaneringen. Några minuter innan utsatt klockslag så kommer att glatt gäng in. Trevligt att se den nye kyrkoherden och några till som tillhörde olika personalgrupper. De hade slagit vad om antalet besökare för kvällen och pratade lite hit och dit om vem som gissat närmast …
Vår Herre har det inte enkelt. Hans andemening och omsorg om sin nästa tar sig olika yttringar ibland. Hans bok används ibland så att det ter sig nästan oförståeligt mellan varven. Hantlangarna slår vad om besökandefrekvensen. Jag är med i Svenska kyrkan, men någon trogen besökare är jag inte. Slår dessutom vår Herres personal vad, ja, då tror jag det har gått för långt…
Jag har förmodat att jag kan hitta tröst och förhoppning i vår Herres boning. Fast jag kan erkänna att jag känt mest fridsamhet när jag besökt pappas grav. Visst var det svårt när far tog steget in i grådalen, ibland kunde jag sälja honom för en grynvälling. Men åren med honom vill jag inte ha ogjorda, hur svårt det än var.
Så jag fortsätter att besöka graven.
Vadslagandet tror jag är fel variant för att öka antalet besökare. För att öka antalet besökare så tror jag mer på intressant och innehållsrik gudstjänst. Jag påminns om ingenjören ifrån Luleå stift som kom till Granö kyrka för knappt ett år sedan. En suverän talare som var intressant att lyssna på fast han ibland drog siffror. Visste jag att han skulle komma ner och tala, jo men då måsta jag bara dit för att höra på honom.

Solsken på den som lyckas ge hopp och förtröstan till oss vilsna.

”Rätte” Tomten knackade på. Kom in, stod stilla och lugnt avvaktande. Riktigt vackert klädd. Tomtens vackert vita hår mot den av ålder härdade ansiktshyn, av sol och vind. Leende och vänd mot mina barn Sara och Carl. Broder Tomas dotter Viktoria var också med.

Tomten stödde sig på en fin käpp, av skalad masur. Rejäl skinnväst med vackert bälte till byxorna och lappskor med hemvävda skoband. Ansiktet log med alla skrattrynkor, som en äkta rätte tomte kan ha.

Barnen stod absolut stilla, som fastfrusna av ögonblickets allvar.

Tomten såg att packeten var öppnade och undrade endast och allenast om hans tomte-nissar hade skött sig och att allt var bra. Tomten går fram till vart och ett av barnen och önskade dem en riktigt god fortsättning. Därpå tackar tomten för sig, går ut och som han sa, för att hälsa på fler barn. Barnen står andäktigt tittande vid fönsterposten, ser tomten runda fd Anna Sandbergs butik på sin väg söderut.

Jag kände igen tomten, det var Jan Jaxs dotter Annas son, han Malte. Bättre ”rätte-tomte” får man söka efter länge. Egentligen hade han varit ordinarie hos Harry Gunnarssons familj den där julen, men hann ändå med ett kontrollerande niss-besök hos Marita Granbergs familj och så även hos oss. Tack Malte.

Solsken och GOD JUL till Malte för hans välmenta besök.

Granö byamän hade sammanträde 22 augusti angående invigningen 10 september 1933.
”Protokoll vid sammanträde den 22/8 1933 med arbetsdirektionen för väg- och brobyggena.
Närvarande voro samtliga utom Aug. Granström i vars ställe J A Svanberg deltog i sammanträdet.
§1. Beslöts att anordna en liten högtidlighet för invigningen av bron den 10 sept. till vilket landshövdingen och flottchefen mfl skulle inbjudas.
Till anordningskommitté härför utsågs fröken Elsa Vejdmark, fruarna Selma Vejdmark, Karolina Grahnén, Lydia Svanberg och Hildur Granström samt O J Vejdmark och J A Svanberg.
Sammankallande Elsa Vejdmark.
§2. Utsågs Alfred A:son Grahnén och J A Svanberg till att jämte Aug Granström verkställa utsättning och planerande av för broinvigningens befintliga kompletteringar av vägar och bankar i företagen m.m. vilka sedan utföres under arbetsledarnas överinseende.
§ 3. Tillkännages att Landstingsmedel, enligt beslut vid förra sammanträdet erhållits ett lån av 6000kr. för vilket lån arbetsdirektionen tecknat borgen. Betalningen av lånet skulle ske så att av utgående anslag för brobygget skulle av länsstyrelsen innehållas och till Landstingskassan inbetalas 4000kronor och anslaget till utfartsvägen på samma sätt 2000kronor. 2% ränta härå bestrider Granö by. I anledning av att anslaget till utfartsvägar redan bortlovats till kommunalkassan, som säkerhet för nedan, av den sistnämnda erhållit räntefritt lån á 3500kronor enl. kommunalfullmäktiges beslut, skulle betalningen av kommun.lånet, för vilket direktionen tecknat borgen – ske på annat sätt vad beträffar 1500kronor, d v s gäldas direkt ur byakassan.
Granö som ovan
Alfred A Grahnén          O. J. Wejdmark
K. Svanberg                  J. A. Svanberg”

Solsken på de driftiga som ordnade med bro över Umeälven.

Bäst man lever ska man dö och minneslund saknas vid Granö kyrka. Det tog 60 år att få upp några hängrännor och där tillhörande stuprör till samma kyrka. Tänk att låta rappade väggdelar förstöras av regn, år ut och år in, i sextio år.
Ibland så funderar jag på livet efter detta. Hur vill jag ha det? Jag mailade och önskade minneslund för Granö kyrka till Vindelns församling som svarade att min synpunkt var lämnad till kyrkorådets arbetsutskott. Tack, då är det bara att knäppa mina händer och hoppas. Att få leva är tacknämligt och nog tar vi livet för givet mestadels. En smärre hjärnblödning gör underverk, jag vet, anerysmet slog ner mig 1 oktober för 8 år sedan. Att dö är rättvist, det drabbar oss alla.
Jag har hört berättelsen om åkaren som var med i entreprenaden kring Granö kyrka 1953. Det var så blöt och svårarbetad mark där Granö kyrka skulle stå och han hade kört fast rejält flera gånger. Åkaren ville bara inte ha sista vilan där och köpte sig en gravplats i Vindeln.
Jag vill vila här hemma i min favorit by Granö. Granö kyrkas minneslund. Tänk att få vila vid Umeälvens spegelblanka vatten. Ligga och damma lite förstrött mellan grässtråna. Kanske en vindpust tar i något askkorn och får flyta med nerströms älven. Det skulle passa mig.

Solsken på de som besluta om minneslund till Granö kyrka

Vindelns församling inbjöd till information om besöks och användnings frekvensen inom församlingens kyrkor. Byggnadsingenjören från Luleå stift var duktig som informatör. Egentligen ett ypperligt präst-ämne som med berättarglädje gav stiftets syn på själarnas trohet till sin kyrka.

Åmseles kyrka var tydligen mycket fördelaktig att både sänka till +5grader och kallställa. Så innerligt bittert. Vår herre har det inte enkelt. Först ett kämpande för att bygga kyrkorummen och därefter en reklamdrive för att sänka uppvärmningen.

Granö kyrka var också så enkel att sänka temperaturen i, +5 grader var inget problem. Men nog känns det förunderligt. Sänka ner till +5 vill inte ens en vanlig fastighetsägare. De flesta vet att fastigheten far illa.

Fara illa, det får mig osökt att påminnas om hur Granö Kyrka mår. Hur kan denna Vindelns församling, försumma normal skötsel, som att det saknas hängrännor med tillhörande stuprör på vissa delar av  kyrkan mot Umeå. Regnvattnet har doppat ner och stänkt uppför rappet. Blöt rappad vägg har farit illa, frusit sönder och fortsätter att frysa sönder. Ställ dig vid stora kyrkdörren och titta upp. Se hur hängrännan nedanför tornet är avslutad. Mer som oavslutad. Stenarna framför stora dörren fryser upp och besökare får åla sig in senare delen av den kalla perioden av året. Karmar och fönsterbågar saknar färgunderhåll. Elmonteringen på vägg mot Umeå är ej färgförseglad för att hindra fukt att krypa in. 

Hur blev det så här? 60 år tog det från uppgång till förfall. Granö kyrka började byggas 1953, till mångas glädje. Min farfar Karl Svanberg f1881 var heders kyrkvärd. Min söndagsskola var i Granö kyrka, jo jag hann med en söndagsskola på frikyrkan också. Min mor har varit präst i Granö kyrka.

Fast speciellt kyrklig blir jag aldrig. Jag förstår inte upplägget, be om botgöring med förlåtelse och därefter göra samma misstag nästkommande dag för att ånyo be om förlåtelse vid nästa förrättning. Jag önskar att vår herres hantlangare anlagstestades innan examensbrev skrivs ut. Förr var prästen och pastorn ett kall. Nu är det bara kyrkorna som är "kall".

Hör jag nyheterna så blir jag inte heller upprymd. Det smäller och försåt mineras lite här och var, det mesta i religioners tecken. Sanningen är en icke alltför brukad variant, det är möjligen den aldrig sinande önskan om syndernas förlåtelse som florerar, istället för att lära sig av felen och göra om och göra rätt.

Vår kristna grundkultur är trygg, tryggare kan ingen vara än guds barnaskara, den bygger broar. Någon sa att det går bra att leva utan gud men inte att dö utan. Så sant, så sant. Det är dags att tänka till, göra om och göra rätt. Inte att dra ner värmen till +5 och sen beklaga att tesen inte fungerade och därmed avsluta med att kallställa, för evigt. Dessutom var det någon som visade på två olika vigselfotografier från senare delen av 1950-talet, med samma säregna vackra brudkrona. Undrar vart den finns nu? Kall-ställd den med.

Solsken på den som hjälper vår herre att hitta någon som lockar tillbaka glädjen till kyrkan.

"Carl Tiger och Spå-Klemmet", av folkskollärare Artur Olofsson.
Umebladet Nr 92, 20 april 1935.
"Invid en gård i Tegsnäsets by ligga resterna av en gammal husgrund. För en generation sedan hade byns ungar där en omtyckt lekplats. Invid södra knutstenen växte ett frodigt hallonsnår och den för länge sedan igengrodda kryddgården var ett bra smultronställe. Och just här åt ”kläppsidan” till hade Spå-Klemmet blivit ihjälslagen. Med bävan i rösten talade ännu äldre personer om honom.
Här hade byns soldatstuga stått från elfte Karls dagar tills den på 1860-talet flyttades till annan plats. I den hade en lång rad knektar bott. Och alla hade de hetat Tiger. Flera av dem stupat i krig. Den som deltog i 1757-1762 års krig mot Preussen kom dock efter fredsslutet oskadd hem. Han hade då med sig några små potatisar, som han för vinterkylans skull bar i en ullvante i fickan. På så sätt kom potatisen för första gången till Tegsnäset.
Mest bekant i bygdens folkminne var dock den jätte-starke Carl Tiger. Han hade deltagit i 1788-1790 års ryska krig och dog i Finland 1789, enligt traditionen, i fältsjukan. På Gumboda hed har funnits och finns antagligen än en väldig sten, Tigerstenen. Den har fått sitt namn efter just denne Tiger. Han lär ha burit den ett gott stycke fast ingen efter honom förmått ens lyfta den från marken. Mer än hundra årgångar exercerande Västerbottens pojkar ha dock sedan dess hunnit pröva sina krafter på den.
Samtidigt med Carl Tiger bodde i Tegsnäset, tidvis åtminstone, den för sina konster fruktade tiggarlappen Spå-Klemmet. Han hade en näverkåta ”uti lönn”, skogslunden i byns södra utkant, helt nära soldattorpet. För ett par mansåldrar sedan syntes ännu resterna av kåtan mycket väl, och då marken på 1890-talet uppodlades, var nedtecknaren av dessa rader med om, att plocka bort den ring brända stenen, som utgjort härd i Klemmets kåta. Spå-Klemmet var känd vida omkring och ännu leva många sägner om honom i folkets mun. Några av de mest kända följa här nedan.
I sin ungdom hade Klemmet ingått förbund med djävulen och av honom i utbyte mot sin själ fått konsten och makten att spå. Vid samma tillfälle hade han också passat på att göra sig hård. Han hade betingat sig, att intet av alla möjliga uppräknade ting skulle bita på honom. En enda sak, grynstampen, hade han dock råkat glömma. Sina hemliga konster använde Klemmet till sin fördel men behövde inte därför alltid göra andra människor ont. Flera somrar var han getare i Tegsnäset, och en bättre hade man aldrig haft. Han gjorde sig dock föga omak. Aldrig följde han med korna till skogen. Var det vackert väder, låg han i någon skuggig skogsbacke, åt ur näverkonten och mådde gott. Regnade det, mojade han sig hemma i kåtan. Kreaturen betade dock aldrig på slåtterängarna, och då kvinnfolken på kvällen kommo för att mjölka, stod varenda ko utanför ladugårdsdörren och väntade. Det hände inte, att ett djur låg borta över natten. Korna mjölkade bra och björnen gjorde ingen skada. Med hjälp av sin spådomskonst skötte lappen utan möda getartjänsten förträffligt.
En annan liknade historia är denna: En dag höll Per Jonsa jämte sitt husfolk på med att lada hö på Nötesänget. Ett åskmoln hotade på avstånd. Alla arbetade för brinnande livet för att hinna få så mycket som möjligt under tak, innan det brakade löst. Då kom Spå-Klemmet knäande efter kyrkvägen. Han tycktes vara vid gott lynne. ”Hördu Pret, kom hit” hojtade lappen. ”Vill du, att jag ska hjälpa dig?” ”Jaa, kom du, och hugg i bara!” skrek Per Jonsa tillbaka. ”Om jag får ett halvt stop brännvin, så ska jag lada alltihop ensam”, fortfor Klemmet. ”Jaha, kör till!” blev svaret.
”Två och två om vart strå” mumlade lappen. Höet började röra på sig. Det lyfte sig som ett moln över myren. Det delade på sig och försvann med ett ljud likt bruset av en storm in i de olika ladorna. Om några ögonblick var vartenda strå under tak. Lappen strök vida omkring. Överallt, där han for fram, tiggde han mat och framför allt brännvin. Hans rykte som nära nog allsmäktig trollkarl var så stadgat, att nästan ingen vågade neka att ge honom, det han begärde. Kom inte välfägnaden tillräckligt hastigt på bordet, gick han sin väg mumlande rysliga lapska trollformler. Detta brukade hjälpa. Han ropades nästan alltid hastigt tillbaka och undfägnades med allt, vad huset förmådde.
I Tegsnäset fanns dock en, som inte darrade, då han hörde Klemmets hotelser och besvärjelser. Det var Carl Tiger. På den som svurit fanan, biter ingen trolldom. Soldatens hustru Anna skyddades av en liten flaska kvicksilver, som hon ständigt bar i ett snöre om halsen. I förlitande på detta var Tiger till och med så djärv, att han ibland kastade ut lappen, då denne på sitt vanliga sätt ”truserade” och tiggde.
Vid ett sådant tillfälle skrek Klemmet: ”Jag ska spå ell´n på gård´n din”.
Följande dag ämnade Klemmet göra allvar av hotelsen. Han for över till andra sidan älven. Därifrån hade han god utsikt över byn. Efter alla konstens regler gjorde han nu i ordning ett kraftigt trollskott. Med tillhjälp av detta skulle han sätta eld på Tigers stuga. Han skickade iväg skottet, men till hans förargelse vek det av från rätta riktningen och for rakt mot den gård som ägdes av Tigers närmaste granne König Jonsson. Spådomen bet inte på det, som hörde Tiger till. Ett avsänt trollskott kan emellertid inte återkallas. Någon drabbar det. Snart slogo också eldslågorna upp från nävertaket på König Jonssons storstuga. Det brann ner till grunden.
Klemmet hade misslyckats men han gav sig inte. Han grep till ännu kraftigare spådom och lyckades skicka en stor slagbjörn på Tigers boskap. Den rev soldatens dragoxe. Till på köpet gjorde Klemmet björnen hård, så att den inte kunde dödas med vanliga medel utan utgjorde ett ständigt hot mot byns boskap. Slutligen lyckades dock Tiger, som också kunde en del saker, fälla odjuret med en särskild tillverkad, korsmärkt silverkula. Hatet mellan de båda grannarna växte, och en dag då Klemmet kom in till soldaten i hans stuga och hånade honom för förlusten av oxen, grep knekten lappen kring fotlederna, svängde honom runt i luften, som om han varit en klubba, och slog med hela sin jättestyrka hans huvud mot kanten av spiselhällen. Då Tiger släppte sitt grepp, reste sig Klemmet oskadd från golvet, kliade sig ett tag i nacken och gick hånskrattande sin väg. Några dagar senare försökte Tiger klyva lappens huvud genom ett våldsamt hugg med en skarpslipad timmerbila. Yxans egg blånade, men huvudet höll. Det fick inte den minsta rispa. Så kom kriget och Tiger måste ut i fält. Då ordern därom kom, var han i Granön. Han arbetade på ett husbygge och stod just uppe på timmerställningen, då budet nådde honom. Han bleknade och tappade yxan. ”Jag kommer aldrig tillbaka” sade han och gick. Huset står ännu kvar. Överst på ena gaveln är årtalet 1788 inhugget.
Spå-Klemmet hade inte glömt, att Tiger försökte döda honom, och att denne nu var utom räckhåll ute i kriget, ämnade han ta hämnd på Anna, hustrun hans. Tidigt en morgon kom han, full och galen, in i stugan till henne. De fem små barnen sovo ännu. Han slet täljkniven ur slidan och sade, att han inte skulle gå, förrän han sett hennes hjärteblod. Den manhaftiga kvinnan lyckades emellertid avväpna och kasta ut honom samt bomma igen dörren. Lappen gav sig dock inte. Han slog in ett fönster och sökte under hotelser och vilda förbannelser taga sig in den vägen.
Nu blev Anna rädd och såg sig om efter ett tillhygge. I en vrå stod grynstampen. Ur den ryckte hon till sig den tunga, mer än meterlånga järnskodda trästöten och slog den med all sin kraft i huvudet på lappen, som redan var halvvägs inne i stugan. Utan att ge ett ljud ifrån sig sjönk han tillbaka tillbaka ut genom fönstret och föll tungt till marken.
Anna sprang nu för att hämta hjälp och fick tag i König Jonsson. Han följde henne hem. Lappen låg orörlig på marken. ”Han ligg no bara å lönskes” (gör sig till). ”Ska jag ge´n é drag dell?” sade kvinnan och höjde stöten, som hon fortfarande bar i handen. ”Nej, nej”, sade König Jonsson. ”Han behöver nog inte mer. Han är så vit i ansiktet”.
Soldathustrun hade, utan att hon visste av det, råkat få tag i det enda föremål, som bet på Klemmet, och han var verkligen död. Men han var så fruktad och avskydd, att ingen ville taga någon befattning med hans kropp. Till att börja med vågade man, inte heller tro, att han var död. Man väntade, att han när som helst skulle resa på sig igen, och då vore det säkrast att vara utom räckhåll för hans blickar.
Det var ruskigt att ha den den döda kroppen liggande utanför fönstret och då ingen ville hjälpa till, grep Anna den resolut vid fötterna och släpade den ungefär 75 meter bort till den branta backen ned mot älven och lade den där med huvudet nedåt sluttningen. Om spålappen kvicknade vid, skulle han ha en smula besvärligt att komma på fötterna. Där i skogsbacken fick den döda kroppen ligga, tills rackaren å ämbetets vägnar tog vara på den.
På Degerfors kyrkogård, norr om kyrkan, bland självspillningarna, begrovs Spå-Klemmet. Och än i dag växer inte ett grönt strå på graven. Detta är sant, ty den låg nära kyrkan tillbyggdes med sakristia, kom denna att stå över graven.
Anna Tiger blev åtalad för dråpet. Hon hade ju handlat i självförsvar och hade säkert blivit frikänd, om hon inte satt i fråga att ge lappen ett slag till. Emellertid slapp hon undan med några dygns vatten och bröd. På den duktiga soldathustrun avtjänat sitt straff, blev hon under hemfärden överallt firad som en hjältinna och överhopades av gåvor. När hon nådde hemmet, hade hon ett helt lass matvaror.
Så har jag (jag=Artur Olofsson) hört berättelser av Catharina Magdalena Andersdr, född 1811, död år 1900, gift med bonden och godemannen Olof Eriksson i Tegsnäset. Hon har hört den av sin mor Maria Königsdr, som från sin tidiga barndom mindes både Carl Tiger och Spå-Klemmet. Hon var dotter till König Jonsson och född 1781 samt död 1843."
Umebladet Nr 92, 20 april 1935 av folkskollärare Artur Olofsson.

————————————————————————

Godeman Erik Olofsson f 1802-11-27 Granön är farfar till Artur Olofsson f 1879-07-20 Tegsnäset. Arturs farmor är ovan nämnda Catharina Magdalena Andersdr f 1811-12-20 Tegsnäset, som berättat minnen. Arturs farmors morfar är ovan nämnda König Jonsson f 1746-05-25 Tegsnäset, som fick eldklotet på sitt hus. Carl Eriksson Tiger f 1749-03-11 Djäkneböle Umeå lfs, timrade på Granön 2 när han fick kallelsen att gå ut i krig. Antingen timrade Tiger åt 61-årige Johan Jacobsson soldat Trast f 1727 i Lövånger d 1813-05-07 Granön 2, som antecknades för husförhör i Granön 1763 eller kanske till hans 19-årige son Jacob Johansson f 1759-10-08 på rota Nr 60 Trast i Kåsböle Lövånger som gifte sig 1788 och blev bonde i Granön med Magdalena Hansdr f 1770-12-25 Granön.
Tigers då 43-åriga hustru Anna Persdotter f 1746-03-05 Bösta 1 Umeå lfs, som enligt domprotokollet – år 1789 – dömdes att böta 75 daler silvermynt eller plikta med 8 dagars fängelse vid vatten och bröd, för Spå-Klemmets död 23 september 1789, är om alla hållit sig inom hank och stör, min farfars farfars farfars syster. Den av Carl E Tiger timrade byggnadsdelen är numera riven, trästycket med årtalet 1788 säges vara sparad. Per Jonsson nämnd ovan i berättelsen är storebror till König Jonsson och född 1744-08-29 i Tegsnäset, död 1830-11-26 i Tegsnäset./ carola

Solsken på släktforskning och originalberättelser.